Som familjeöverhuvuden sörjde de gudfruktiga patriarkerna också för familjens andliga behov. När Noa hade kommit ut ur arken efter den stora översvämningen, ”började [han] bygga ett altare åt Jehova ... och offra brännoffer på altaret”. (1 Moseboken 8:20; jämför Job 1:5.) Den trogne patriarken Abraham var ett gott föredöme genom att ge medlemmarna i familjen personlig vägledning. Han befallde ”sina söner och sitt hushåll efter sig att de ... [skulle] hålla Jehovas väg till att utöva rättfärdighet och rätt”. (1 Moseboken 18:19) Kärleksfullt ledarskap bidrog alltså till familjens känslomässiga och andliga väl.

Kristna män i vår tid följer detta mönster. De utövar ledarskap när det gäller tillbedjan genom att hjälpa familjen att rätta sig efter Guds krav och genom att själva vara goda föredömen. (Matteus 28:19, 20; Hebréerna 10:24, 25) I likhet med patriarkerna tar kristna äkta män och fäder sig tid till att ge medlemmarna i familjen personlig vägledning.

Handla beslutsamt

När patriarken Jakob äntligen hade betalat en stor skuld till sin svärfar, frågade han: ”När skall jag göra något också för mitt eget hus?” (1 Moseboken 30:30) Som alla fäder insåg Jakob att han var förpliktad att tillgodose familjens materiella behov, och han bemödade sig om att göra det. I Första Moseboken 30:43 heter det: ”Mannen fortsatte att tillväxa mer och mer, och stora småboskapshjordar och tjänarinnor och tjänare och kameler och åsnor kom att tillhöra honom.”

Men några år senare, efter det att Jakob hade flyttat till Kanaans land, visste han uppenbarligen inte om att hans dotter Dina hade lagt sig till med den farliga vanan att umgås med de hedniska kanaanéerna.a (1 Moseboken 34:1) Han ingrep inte heller vid det tillfälle då han fick veta att det fanns hedniska religiösa föremål i hans hushåll. I alla händelser handlade Jakob beslutsamt efter det att Dina tragiskt nog hade blivit våldtagen av en kanaané. ”Skaffa bort de utländska gudar som är mitt ibland er och rena er”, befallde han. — 1 Moseboken 35:2—4.

Kristna fäder måste vara aktpågivna när det gäller familjens andlighet. Om det finns något i hemmet som allvarligt hotar familjens andliga välfärd, till exempel omoralisk litteratur eller fördärvlig musik, måste de handla beslutsamt.

Det är av intresse att sådana trons kvinnor som Sara, Rebecka och Rakel också övade markant inflytande på familjen. Även om de var och en underordnade sig sin man, hindrades de inte från att ta initiativ och ingripa när det var tillbörligt och nödvändigt. I 2 Moseboken 4:24—26 får vi till exempel veta att när Mose och hans familj var på väg till Egypten, kom ”Jehova [”Jehovas ängel”, Septuaginta] ... emot honom och sökte efter ett eller annat sätt att döda honom [Moses son]”. Av allt att döma var det risk för att Moses son skulle bli dödad därför att Mose hade underlåtit att omskära honom. Sippora ingrep snabbt och omskar sin son. Följaktligen släppte ängeln honom. Kristna hustrur i vår tid kan också ta initiativ och ingripa när det är tillbörligt.

Fadern gav undervisning under lagförbundets tid

I och med att Israel blev en nation år 1513 f.v.t. upphörde den patriarkaliska epoken. (2 Moseboken 24:3—8) Fäderna fortsatte att vara familjeöverhuvuden, men familjelagen kom att sortera under den nationella lag som Gud gav Mose och som upprätthölls av förordnade domare. (2 Moseboken 18:13—26) Det levitiska prästerskapet tog över sådant som gällde offer i samband med tillbedjan. Men fadern fortsatte att inta en betydelsefull ställning. Mose gav följande förmaning: ”Dessa ord som jag ger dig befallning om i dag skall visa sig vara på ditt hjärta; och du skall inskärpa dem hos din son och tala om dem, när du sitter i ditt hus och när du går på vägen och när du lägger dig och när du stiger upp.” — 5 Moseboken 6:6, 7.

Under lagförbundet gavs det tillfällen, bland annat i samband med påsken, då undervisning kunde ges både formellt och informellt. När tidpunkten för påsken, den 14 nisan, närmade sig, började judiska familjer förbereda sin sedvanliga resa till Jerusalem. (5 Moseboken 16:16; jämför Lukas 2:41.) Säkert väckte dessa förberedelser spänd förväntan hos barnen. Själva resan måste ha varit en underbar upplevelse. Regntiden var då förbi, och vårsolen hade börjat tränga undan vinterns kyliga luft. När snön på berget Hermon smälte, svämmade floden Jordan över sina bräddar.

Under vägen kunde fäderna undervisa sina barn i landets geografi och om de många historiska händelser som var förbundna med de platser de passerade. Det kan ha varit bergen Ebal och Gerissim, där Lagens förbannelser och välsignelser lästes upp. De kan också ha passerat Betel, där Jakob i en syn fick se en stege vara rest mot himlarna. Vilka spännande samtal detta kunde leda till! Allteftersom resan fortsatte och dessa familjegrupper fick sällskap av resenärer från andra delar av landet, kunde alla njuta av uppbyggande umgänge.

Slutligen kom familjen till Jerusalem, ”skönhetens fullkomning”. (Psalm 50:2) Forskaren Alfred Edersheim säger: ”Många av dessa pilgrimer måste ha slagit läger utanför stadsmurarna. De som logerade innanför murarna fick gratis husrum.” Ja, hebreiska ungdomar fick en direkt lektion i broderlig kärlek och gästfrihet. I vår tid fyller Jehovas vittnens årliga sammankomster ett liknande syfte.

Äntligen kom den 14 nisan. Påskoffret slaktades och stektes i flera timmar. Vid midnatt åt familjen lammet, osyrat bröd och bittra örter. Enligt seden skulle en av sönerna fråga: ”Vad betyder denna tjänst för er?” Fäderna skulle då ge föreskriven undervisning och säga: ”Det är påskens slaktoffer åt Jehova, som gick förbi Israels söners hus i Egypten när han slog egyptierna med plågan, men befriade våra hus.” — 2 Moseboken 12:26, 27; 13:8.