Mitt val mellan två fäder
”Du är inte längre min son! Lämna genast huset, och kom inte tillbaka förrän du har slutat med den där religionen!”
MED bara de kläder jag hade på mig gick jag i väg. Granater exploderade runt om i grannskapet den natten, och jag hade ingen aning om vart jag skulle ta vägen. Det dröjde mer än sex år innan jag återvände hem.
Vad kunde göra en far så rasande att han kastade ut sin egen son? Låt mig berätta hur det hela började.
Jag växte upp i en hatfylld värld
Mina föräldrar bor i Beirut i Libanon, ett land som en gång var känt som en turistattraktion. Men från år 1975 till år 1990 var staden centrum för ett förödande krig. Jag föddes år 1969, som det första av tre barn i en armenisk familj. Därför är mina tidigaste barndomsminnen från en tid då det var fred.
Mina föräldrar tillhörde den armeniska apostoliska kyrkan, men min mor brukade inte ta oss till kyrkan mer än två gånger om året — vid påsk och jul. Så vår familj var egentligen inte särskilt religiös. Ändå sändes jag till en evangelisk gymnasieskola, där jag fick religionsundervisning. På den tiden var inte heller jag intresserad av religion.
Något som många armenier lärde sig som barn var att hata turkar. Under första världskriget hade turkar slaktat hundratusentals armenier och tagit över det mesta av Armenien. År 1920 blev den återstående östra delen av landet en Sovjetrepublik. Som ung var jag besluten att kämpa för målet att få se rättvisa.
Mitt tänkesätt förändras
På 1980-talet, när jag var i de mellersta tonåren, började mitt tänkesätt förändras av det som min morbror berättade för mig. Han sade att den allsmäktige Guden snart skulle rätta till alla orättvisor. Han förklarade att genom Guds kungarike, som Jesus Kristus hade lärt sina efterföljare att be om, skulle till och med de som hade slaktats i massakrer bli uppväckta till liv på jorden. — Matteus 6:9, 10; Apostlagärningarna 24:15; Uppenbarelseboken 21:3, 4.
Jag blev överlycklig. Eftersom jag ville höra mer, fortsatte jag att ställa frågor till honom. Detta ledde till ett bibelstudium som hölls hemma hos ett annat Jehovas vittne.
När jag fick höra om min himmelske Fader, Jehova, och började älska honom mer och mer, fruktade jag att jag en dag skulle ställas inför ett svårt beslut — att välja mellan min familj och Jehova Gud. — Psalm 83:18.
Ett svårt val för en 17-åring
Till slut fick mor reda på mitt umgänge med Jehovas vittnen. Hon blev mycket upprörd och befallde mig att sluta att studera Bibeln. När hon insåg att jag menade allvar med min övertygelse, hotade hon med att berätta det för far. Just då struntade jag i det, eftersom jag trodde att jag skulle kunna klara av situationen och ta ståndpunkt mot far. Men jag misstog mig.
När far fick reda på att jag hade kontakt med Jehovas vittnen, blev han rasande. Han hotade med att kasta ut mig ur huset om jag inte slutade med mitt bibelstudium. Jag sade till honom att jag inte tänkte sluta med det, eftersom det jag fick lära mig var sanningen. Sedan han skrikit, grälat och använt svordomar, började han gråta som ett barn. Han bokstavligt talat bönföll mig att sluta umgås med Jehovas vittnen.
Jag var känslomässigt kluven och slets mellan två fäder — Jehova och honom. Jag visste att båda två älskade mig mycket, och jag önskade göra båda till lags, men det verkade omöjligt. Den här pressen var mer än vad jag orkade med. Jag sade till far att jag skulle göra som han ville, och jag tänkte för mig själv att jag kunde återuppta mitt studium och bli ett Jehovas vittne när jag blev äldre. Jag var då bara 17 år.
Under de följande dagarna skämdes jag över vad jag hade gjort. Jag kände att Jehova inte var glad och att jag inte hade förtröstat på orden av psalmisten David, som sade: ”Ifall min egen far och min egen mor rentav övergav mig, ja då skulle Jehova själv uppta mig.” (Psalm 27:10) Men jag gick fortfarande i gymnasiet, och mina föräldrar betalade min utbildning.
En fastare ståndpunkt
Under mer än två års tid besökte jag inte min morbror och hade ingen kontakt med Jehovas vittnen, eftersom jag visste att mina föräldrar höll uppsikt över allt jag gjorde. En dag år 1989, då jag var 20 år, träffade jag ett Jehovas vittne som jag kände. Omtänksamt nog frågade han om jag ville besöka honom. Eftersom han inte nämnde något om att studera Bibeln, gick jag så småningom för att träffa honom.
Med tiden började jag studera Bibeln och vara med vid Jehovas vittnens möten i Rikets sal. Jag studerade på arbetsplatsen där ingen kunde störa mig. Detta ledde till att jag fick en bättre uppskattning av Jehovas kärleksfulla personlighet och en bättre förståelse av värdet av att ha ett nära förhållande till honom och att bevara detta under vilka som helst omständigheter. I augusti samma år började jag också dela med mig åt andra av det jag lärt mig.
Fram till dess visste min familj ingenting. Några dagar senare stod jag emellertid återigen till svars inför far, men denna gång var jag bättre förberedd för konfrontationen. Han försökte lugnt fråga: ”Är det sant att du fortfarande kommer tillsammans med Jehovas vittnen?” Med tårfyllda ögon väntade han på mitt svar. Min mor och min syster grät tyst.
Jag förklarade att det var först på senare tid som jag hade kommit tillsammans med Jehovas vittnen och att jag var besluten att bli ett Jehovas vittne. I och med det hände saker och ting väldigt snabbt. Far skrek de ord som återges i början av artikeln. Sedan tog han tag i mig och skrek att han inte skulle låta mig lämna huset levande. Jag lyckades göra mig fri, och medan jag sprang nerför trapporna hörde jag att min yngre bror försökte lugna far. ”Från och med nu är du min far”, bad jag till Jehova. ”Jag har valt dig, och nu är min bön att du tar hand om mig.”
Repressalier
Några dagar senare begav sig far till min morbrors hus, då han trodde att han skulle finna mig där. Han gav sig på honom och ville döda honom, men några Jehovas vittnen som var där på besök ingrep. Far gick därifrån och lovade att återkomma. Kort därefter gjorde han det, och han hade med sig milissoldater beväpnade med gevär. De tog vittnena och min morbror, som var mycket sjuk, till sitt militärhögkvarter.
Därefter satte man i gång att leta efter andra Jehovas vittnen i området. Man trängde också in i ett hus som tillhörde ett av vittnena. Böcker, däribland biblar, samlades ihop i en hög på gatan och brändes. Men det var inte allt. Sex Jehovas vittnen blev arresterade och även några som bara studerade tillsammans med dem. Alla fördes till ett litet rum där de blev förhörda och sedan slagna. En del blev brända med cigaretter. Nyheterna om dessa händelser spred sig som en löpeld i grannskapet. Milissoldater letade efter mig överallt. Min far bad dem att finna mig och få mig att ändra mig, oavsett vilka metoder de använde.
Några dagar senare trängde milissoldater in i Rikets sal, där en av församlingarna höll sina möten. De tvingade hela församlingen — män, kvinnor och barn — att utrymma byggnaden. De konfiskerade deras biblar och förde vittnena till militärhögkvarteret, där de blev förhörda.
Flykt till Grekland
Hela den här tiden blev jag väl omhändertagen av en familj som är Jehovas vittnen och bodde långt borta från oroshärden. En månad senare lämnade jag landet och åkte till Grekland. När jag kom dit, överlämnade jag mitt liv åt Jehova Gud och blev döpt som symbol för mitt överlämnande.
I Grekland kände jag det andliga brödraskapets kärleksfulla omvårdnad som inbegrep människor av många nationaliteter — däribland turkar. Jag upplevde sanningen i Jesu ord: ”Ingen har lämnat hus eller bröder eller systrar eller mor eller far eller barn eller åkrar för min skull och för de goda nyheternas skull, som inte skall få hundrafalt nu i den här tidsperioden: hus och bröder och systrar och mödrar och barn och åkrar, tillsammans med förföljelser, och i den kommande tingens ordning evigt liv.” — Markus 10:29, 30.
De tre följande åren stannade jag i Grekland. Trots att jag skrev till far flera gånger, svarade han aldrig. Jag fick senare reda på att när vänner hälsade på familjen och frågade honom om mig, brukade han säga: ”Jag har ingen son med det namnet.”
Återförening efter sex år
År 1992, efter det att kriget hade upphört, återvände jag till Beirut för att bosätta mig där. Genom en bekant sände jag bud till far om min önskan att återvända hem. Han svarade att jag var välkommen — men bara om jag hade avsagt mig min tro. Jag bodde därför i en hyreslägenhet under de tre följande åren. I november 1995 gick far plötsligt in på min arbetsplats och frågade efter mig. Jag var inte där just då, så han lämnade ett meddelande om att han ville att jag skulle komma hem. Först hade jag svårt att tro det. Med stor tveksamhet gick jag därför för att träffa honom. Det var en känsloladdad återförening. Han sade att han inte längre hade något emot att jag var ett Jehovas vittne, och att han ville att jag skulle komma hem!
I dag tjänar jag som äldste och som heltidsförkunnare i en armenisktalande församling. Jag träffar ofta människor som i likhet med min far motarbetar familjemedlemmar därför att de vill tjäna Jehova. Jag inser att far uppriktigt trodde att han gjorde rätt genom att motstå min tillbedjan. Det är till och med så att Bibeln förbereder kristna på detta, då den säger att de kan förvänta motstånd från familjen. — Matteus 10:34–37; 2 Timoteus 3:12.
Jag hoppas att min far och resten av min familj en dag skall dela mitt bibliska hopp om en kommande bättre värld. Då kommer det inte längre att finnas några krig eller massakrer, och människor kommer inte längre att bli bortkörda från sina hemtrakter eller förföljda för rättfärdighets skull. (2 Petrus 3:13) Och då kommer människor inte att behöva välja mellan två ting som är mycket kära för dem. — Från en av våra läsare.