Religion och vidskepelse — Vänner eller fiender?

DET var lördagen den 11 juni 1983. På den indonesiska ön Java kunde man se hur byborna rusade till sina hus för att frenetiskt söka täta alla springor i tak, fönster och dörrar. Varför denna panik? En solförmörkelse hade just börjat, och byborna fruktade att solskuggan skulle komma in i deras hus och bringa olycka.

Människor i de så kallade utvecklingsländerna följer ofta sådana trosuppfattningar med religiöst nit. I vissa delar av Afrika undviker människor till exempel att vistas i solen vid middagstiden, eftersom man då ”kan bli tokig”. Barnen får inte äta ägg i fruktan för att ”de kan bli tjuvar”. Föräldrar vill inte tala om exakt hur många barn de har, för ”häxor kan höra att man skryter och komma och ta ett av dem”. — African Primal Religions.

Människor i västvärlden kanske skrattar åt sådana sedvänjor och betraktar dem som ett uttryck för vidskeplig fruktan, en produkt av ”hednisk okunnighet”. Men sådana trosuppfattningar är inte begränsade till icke-kristna. De ”förekommer bland människor i alla delar av världen”, säger dr Wayland Hand, professor i folkminnesforskning och germanska språk. Han och hans kollega, dr Tally, har redan samlat in närmare en miljon exempel på vidskepliga föreställningar enbart i Förenta staterna.

Ivriga att få veta sitt öde tar många så kallade kristna sin tillflykt till astrologi — en av de äldsta formerna av vidskepelse. Och egendomligt nog ger de religiösa ledarna många gånger öppet sitt stöd åt sådana vidskepliga föreställningar. En kall dag i New York, den 10 januari 1982, ledde till exempel den grekisk-ortodoxe patriarken Vasilios en friluftsmässa för att fira trettondagen. Efter mässan, rapporterar New York Post, kastade han ut ett guldkors i East River och sade till de kringstående att den förste som återfann korset skulle ha tur resten av livet.

Men är kristna trosuppfattningar förenliga med vidskepelse? En författare gjorde en gång följande iakttagelse: ”På trons grav blomstrar vidskepelsens blomma.” Borde man därför inte kunna förvänta att den kristna religionen skulle motverka och skingra vidskeplig fruktan?

Religionen – skingrar den vidskeplig fruktan?

Den sanna religionen borde göra det, och under det första århundradet gjorde den det också. Trots att de första kristna levde mitt i den vidskepliga romerska världen, tog de avstånd från alla former av vidskepelse. Men efter Kristi apostlars död började falska religiösa läror, däribland vidskepelser, smyga sig in i församlingen. (1 Timoteus 4:1, 7; Apostlagärningarna 20:30) En prästklass började framträda, som enligt boken A History of the Christian Church godkände sådana sedvänjor som bruket av horoskop och andra former av vidskepelse. Med tiden kom sådana populära sedvänjor att betecknas som ”kristna”.

Hur är det då i dag? Världens religioner tolererar fortfarande vidskepliga seder och bruk. Så är det till exempel i Surinam, där man ofta kan få se så kallade kristna av afrikansk härstamning bära amuletter som de tror skall skydda dem mot onda andar. En iakttagare konstaterar: ”De här människorna lever, äter, arbetar och sover dagligen i fruktan.” Miljontals människor runt om i världen hyser en liknande fruktan för de dödas ”andar”. Ironiskt nog har religionen ofta underblåst sådana vidskepliga föreställningar.

Vi kan till exempel se vad som hände på den afrikanska ön Madagaskar. När kristenhetens missionärer började sprida sina trosuppfattningar, visade madagaskerna intresse men var ovilliga att överge sina traditionella trosuppfattningar. Hur reagerade då kyrkorna? I Daily Nation, en tidning som utges i Kenya, heter det: ”De första missionärerna var toleranta och flexibla och kom att acceptera denna situation.” Vad blev resultatet? I dag är hälften av invånarna på Madagaskar till bekännelsen kristna. Men ändå fruktar de sina döda förfäders ”andar”! De ber till exempel ofta en präst eller en pastor att komma och välsigna en död förfaders ben innan de lägger tillbaka dem i familjegraven. Ja, de religiösa ledarna har vidarebefordrat lögnen att Gud, djävulen och döda förfäder kan blidkas, smickras och mutas genom vidskepliga sedvänjor.

Situationen är densamma i Sydafrika, där 77 procent av invånarna påstår sig vara kristna och kyrksamheten är hög. De inhemska stamreligionerna med deras vidskepliga fruktan för döda förfäder lever emellertid kvar bland miljoner av dessa kyrkobesökare. I många så kallade kristna länder är religionen således bara en yttre fernissa. Man behöver bara skrapa lite på ytan, så ser man att de gamla vidskepliga föreställningarna lever kvar och blomstrar.

Den sanna religionen skingrar emellertid sådan vidskeplig fruktan. Hur då? Nyckeln heter kunskap. Kunskap om vad? Och hur kan man få sådan kunskap?

Den sanna religionen skingrar vidskeplig fruktan — Hur då?

DE BRITTISKA författarna Edwin och Mona Radford var förbryllade. Efter att ha samlat in över 2.000 olika exempel på vidskepelse fann de att man fruktade samma saker i Skottland, Indien och Uganda såväl som i Centralamerika. De undrade: Vad kan detta bero på? Författaren Robertson Davies konstaterar med rätta: ”Vidskepliga föreställningar tycks ha anknytning till någon gemensam samling trossatser som är av långt tidigare datum än de religioner vi nu känner.” Vilken ”samling trossatser” från förkristen tid är det då som är roten till vidskepelse?

Vidskepelsens rötter och förgreningar

Bibeln riktar vår uppmärksamhet på landet Sinear (området mellan floderna Eufrat och Tigris, senare kallat Babylonien) som ursprungsorten för falska religiösa föreställningar, däribland vidskepelser. En ”väldig jägare” vid namn Nimrod började där bygga det beryktade Babels torn. Det skulle användas för falsk gudsdyrkan. Jehova Gud omintetgjorde emellertid byggarnas planer genom att förbistra deras språk. Så småningom upphörde byggnadsarbetet, och människorna skingrades. (1 Moseboken 10:8—10; 11:2—9) Men överallt dit de kom förde de med sig samma trosuppfattningar, föreställningar och myter. Babel fortsatte emellertid att vara ett centrum för falsk religion och kom med tiden också att alstra och uppamma sådana företeelser som magi, trolldom och vidskepliga föreställningar, till exempel astrologi. (Jämför Jesaja 47:12, 13; Daniel 2:27; 4:4.) Boken Great Cities of the Ancient World förklarar således: ”Astrologin grundades på två babyloniska uppfattningar: zodiaken och himlakropparnas gudomlighet. ... Babylonierna tillskrev planeterna de inflytanden man skulle kunna förvänta från var och en av dessa gudar.”

Hur har dessa forntida händelser påverkat oss? Bibelboken Uppenbarelseboken visar att ett världsomfattande system av falsk religion har utvecklats från de föreställningar och uppfattningar som fanns i det forntida Babylon. Det finns kvar än i dag och kallas ”det stora Babylon”. (Uppenbarelseboken 17:5) Tidens gång och lokala företeelser har naturligtvis påverkat dessa ursprungliga babyloniska föreställningar. Resultatet är alla de skiftande religioner som vi ser omkring oss i våra dagar. Men precis som olika sorters träd ofta växer i samma jordmån, så har också alla de olika religioner och vidskepelser som finns i världen sina rötter i en gemensam grogrund — Babylon. Låt oss, som ett belysande exempel, se hur en av de vidskepliga föreställningar som härstammar från Babylon har vunnit insteg i nästan alla religioner i världen i våra dagar.

Fruktan för de döda – vad grundar den sig på?

Babylonierna trodde att en andlig del av människan överlevde den fysiska kroppens död och kunde komma tillbaka för att påverka de efterlevande i god eller i ond riktning. De uppfann därför en rad religiösa riter som var avsedda att blidka de döda och hindra dem från att utkräva hämnd. Denna uppfattning lever kvar i många länder än i dag. I Afrika, till exempel, spelar den ”en vital roll i det dagliga livet i nästan varje ... samhälle”. — African Religions—Symbol, Ritual, and Community.

I sådana länder påverkas även till bekännelsen kristna av dessa uppfattningar. Henriette, en 63-årig kvinna av afrikansk härkomst, medger till exempel: ”Trots att jag var aktiv medlem i den lokala protestantiska kyrkan, fruktade jag de dödas ’andar’. Vi bodde alldeles i närheten av en kyrkogård, och varje gång en begravningsprocession närmade sig vårt hus, väckte jag mitt barn och höll det tätt intill mig tills processionen hade passerat. Annars skulle den dödes ’ande’ kunna komma in i mitt hus och bemäktiga sig det sovande barnet.”

Sådana vidskepliga föreställningar lever kvar därför att läran om den odödliga själen är så allmänt utbredd i kristenheten. Historien visar att grekiska filosofer — i synnerhet Platon — vidareutvecklade den babyloniska odödlighetstanken. Enligt John Dunnett, en brittisk docent i teologi, var det på grund av deras inflytande som ”uppfattningen om den odödliga själen kom att genomsyra så gott som hela den kristna kyrkan”. Denna babyloniska lära har hållit miljoner människor i slaveri under vidskeplig fruktan.

Sann religion skingrar emellertid sådan fruktan. Varför? Därför att sann religion inte är grundad på sådana trosuppfattningar som har sina rötter i Babylon, utan på de läror som finns i bibeln.

Bibelns lära om själen

Bibelns första bok förklarar att människan blev en själ, en levande person. (1 Moseboken 2:7, NW) När en person dör, dör följaktligen själen. Profeten Hesekiel bekräftar detta: ”Den själ, som syndar, hon skall dö.” (Hesekiel 18:4, Åkeson; Romarna 3:23) Själen är således dödlig och fortsätter inte att leva efter döden. I stället sägs det i Psalm 146:4 (NW): ”Hans ande går ut, han vänder tillbaka till sin jord; på den dagen förgås verkligen hans tankar.” Docenten John Dunnett drar därför slutsatsen att själens odödlighet ”förblir en oskriftenlig lära”.

Om det inte finns någon odödlig själ, så kan det inte heller finnas några ”de dödas andar” som ingjuter fruktan i människor på jorden. Vidskeplig fruktan för de döda är således fullständigt grundlös.

En fruktan grundad på villfarelse

Denna vidskepliga fruktan för de döda är seglivad. Varför? Därför att kusliga händelser verkligen inträffar — som till exempel den natten då en medelålders kvinna i Surinam hörde hur någon ropade hennes namn. Hon låtsades som om hon inte hörde, men då började osynliga ”händer” att röra vid hennes kropp, och när hon opponerade sig, blev hon nästan strypt av en osynlig kraft. Nu kanske du undrar: Om de dödas ”andar” inte lever, vilka ligger då bakom sådana händelser? Återigen är det så att kunskap från bibeln skingrar vidskeplig fruktan.

Den förklarar att onda andemakter, som kallas demoner, verkligen existerar. Dessa demoner är emellertid inte döda människors själar. De är himmelska änglar som gjort uppror och ställt sig på Satans sida och som nu ”vilseleder hela den bebodda jorden”. (Uppenbarelseboken 12:9; Jakob 2:19; Efesierna 6:12; 2 Petrus 2:4) Bibeln visar att demonerna njuter av att vilseleda, skrämma och trakassera människor. Skildringen i Lukas 9:37—43 visar hur en demon försatte en pojke ”i krampryckningar med fradga” och mörbultade honom. Till och med medan man ledde pojken till Jesus ”slog demonen omkull honom och gav honom krampryckningar. Jesus talade emellertid strängt till den orene anden”, fortsätter berättelsen, ”och gjorde pojken frisk och gav honom tillbaka till hans far.”

Det är intressant att lägga märke till att Cyclopedia of Biblical, Theological, and Ecclesiastical Literature definierar vidskepelse som ”dyrkan av falska gudar”. Om du utför sådana vidskepliga handlingar, försöker du alltså, kanske oavsiktligt, behaga ”falska gudar” eller demoner! Sådan falsk gudsdyrkan är en allvarlig försyndelse mot Jehova Gud. — Jämför 1 Korintierna 10:20 och 5 Moseboken 18:10—12.a

”Underordna er ... Gud” — gör du det?

Skulle du ha mod att vända dessa demoner ryggen genom att ta avstånd från alla former av vidskepelse? Demonerna är mäktiga, det är sant. Men efter att ha visat att vi måste välja att tjäna antingen Jehova Gud eller demonerna ställde aposteln Paulus frågan: ”Inte är väl vi starkare än han [Jehova]?” (1 Korintierna 10:21, 22) Nej, det är vi inte — men kom ihåg att det är inte heller Satan och hans demoner! Dessa demoner ”ryser” i stället av fruktan för Jehova. (Jakob 2:19) Men den allsmäktige Guden erbjuder dig sitt skydd om du ber om det. Bibelskribenten Jakob säger vidare: ”Underordna er därför Gud; men stå emot djävulen, så skall han fly från er.” (Jakob 4:7) Din vidskepliga fruktan kommer likaså att fly bort.

Tusentals människor runt om på jorden som en gång levde i fruktan och slaveri under vidskepliga sedvänjor kan nu intyga detta. Djävulen flydde från dem! På vilket sätt? Kom ihåg att kunskap är en fiende till all vidskeplig fruktan. Så här säger professor Rudolph Brasch, expert på vidskeplighetens ursprung och upphov: ”Det är en fråga om utbildning — ju mer bildade människor blir, desto mindre vidskepliga blir de.”

När Henriette, som nämndes tidigare i artikeln, tackade ja till ett kostnadsfritt bibelstudium tillsammans med Jehovas vittnen, genomskådade hon därför snart demonernas bedrägeri. Vidskepelsens armar förlorade sitt grepp om henne. Hon, och tusentals andra med henne, har fått erfara sannfärdigheten i orden i Hebréerna 2:15. Aposteln Paulus säger där att Jesus skall ”befria alla dem som genom sin fruktan för döden varit slavar hela sitt liv”. (1981) Precis som den tropiska morgonsolen förflyktigar regnskogens kraftiga dagg, så förjagas också all vidskeplig fruktan av bibelns sanningsljus.

Många som tidigare varit förslavade av fruktan har nu skaffat undan amuletterna från sin hals och de skyddande snodderna från sina barns armar. Nu känner de sig som Isaac, en 68-årig sydafrikan som tidigare var medicinman. Efter att ha studerat bibeln tillsammans med Jehovas vittnen sade han: ”Jag känner mig så lycklig och fri, därför att jag inte längre är nertyngd av fruktan för andarna.” Hur sanna visar sig inte Jesu ord vara: ”Ni skall förstå sanningen, och sanningen skall göra er fria.” — Johannes 8:32.

Ja, den sanna religionen skingrar verkligen fruktan!

[Fotnot]

[Bilder på sidan 5]

Vidskepliga föreställningar har sin upprinnelse i Babylon och har sedan spritt sig över hela världen