Kärnvapenkrig – Fortfarande ett hot?

Från Vakna!:s medarbetare i Japan

”Varje tänkande människa fruktar kärnvapenkrig och varje tekniskt utvecklad stat planerar det. Alla vet att det är vansinne, och varje nation förebär sin ursäkt.”– Carl Sagan, astronom.

DEN 6 augusti 1945 fällde ett amerikanskt bombplan en atombomb över Hiroshima i Japan och orsakade på ett enda ögonblick oerhörda förluster i människoliv och materiell egendom. Det här var den första atombomben som användes i krigföring. Explosionen ödelade fullständigt 13 kvadratkilometer av staden, som hade 343 000 invånare. Mer än två tredjedelar av stadens byggnader förstördes, minst 70 000 människor dog och 69 000 skadades. Tre dagar senare fälldes en andra atombomb, den här gången över Nagasaki, och 39 000 dog och 25 000 skadades. Omkring hälften av stadens byggnader förstördes eller skadades. Aldrig tidigare i mänsklighetens historia hade ett sådant kraftfullt vapen använts. Världen hade förändrats. Den hade trätt in i kärnvapnens tidsålder. Inom några få år utvecklade USA, det tidigare Sovjetunionen, Storbritannien, Frankrike och Kina en bomb med långt större förstörelsekraft: vätebomben.

Det kalla kriget – rivaliteten mellan kommunistiska och icke-kommunistiska länder – drev på utvecklingen av effektivare kärnvapen och kärnvapenbärande robotar. Världen greps av fruktan när interkontinentala ballistiska robotar (ICBM) utvecklades, som gjorde det möjligt för kärnvapen att träffa sina mål i länder över 550 mil bort på bara några minuter i stället för timmar. Ubåtar utrustades med tillräckligt många kärnvapenmissiler för att kunna förgöra 192 olika mål. Antalet kärnvapenstridsspetsar beräknades en gång uppgå till hela 50 000! Under det kalla kriget stod mänskligheten på randen till det somliga kallade ett nukleärt Harmageddon – ett krig utan vinnare.

Slutet på det kalla kriget

Under 1970-talet lättade det spända förhållandet som rått under det kalla kriget, ”något som kom till synes i de båda SALT-fördragen, i vilka de två supermakterna sätter gränser för sitt robotförsvar och för sina utskjutningsanordningar för strategiska kärnvapen”, förklarar The Encyclopædia Britannica. I slutet av 1980-talet var hotet från det kalla kriget inte längre lika starkt, och så småningom upphörde det.

”Det kalla krigets slut gjorde att förhoppningarna ökade om att den mångåriga kärnvapenkapprustningen mellan USA och Ryssland skulle nå sitt slut”, sägs det i en rapport från Carnegie Endowment for International Peace. Som ett resultat av nedrustningsarbetet har hundratals kärnvapen skrotats på senare år. År 1991 undertecknade Sovjetunionen och USA START 1-fördraget, vilket för första gången i historien förpliktade de båda kärnvapenmakterna att inte bara sätta en övre gräns för antalet utplacerade strategiska kärnstridsspetsar, utan även minska antalet till 6 000. Vid slutet av 2001 förklarade båda parterna att de hade fullföljt överenskommelsen i fördraget genom att minska antalet strategiska kärnvapen. Vidare förband sig parterna, i det så kallade Moskvaavtalet som slöts 2002, att skära ner antalet kärnvapen ytterligare, till mellan 1 700 och 2 200, under de tio kommande åren.

Men trots att sådana steg har tagits, ”är det inte rätt tid att vara självbelåten beträffande hotet om kärnvapenkrig”, sade FN:s generalsekreterare, Kofi Annan. Han tillade: ”I början av det tjugoförsta århundradet är en kärnvapenkonflikt fortfarande en mycket verklig och mycket skrämmande risk.” Sorgligt nog är en kärnvapenkatastrof – långt värre än den som inträffade i Hiroshima och Nagasaki – fortfarande ett hot i vår tid. Varifrån kommer hotet? Och ännu viktigare, går det att undvika?

Kärnvapenkrig – Varifrån kommer hoten?

”Risken för att allt liv skall utplånas genom en kärnvapenkatastrof är verklig. Den finns än i dag, ... trots det faktum att det kalla kriget slutade för mer än tio år sedan.” – Robert S. McNamara, tidigare försvarsminister i USA, och James G. Blight, professor i internationella relationer vid Watson Institute for International Studies.

ÅR 1991, när det kalla kriget var över, flyttades minutvisaren på den berömda domedagsklockan tillbaka till 17 minuter före ”midnatt”. Domedagsklockan finns på omslaget till tidskriften Bulletin of the Atomic Scientists och är en symbol för hur nära ett kärnvapenkrig (midnatt) världen antas vara. Då var minutvisaren längre från midnatt än vad den någonsin varit sedan klockan introducerades 1947. Men sedan 1991 har visaren flyttats fram igen. I februari 2002, till exempel, flyttades klockan fram till sju minuter före midnatt, vilket var tredje gången den flyttades fram sedan det kalla kriget upphörde.

Varför tyckte utgivarna av denna vetenskapliga tidskrift att klockan skulle flyttas fram? Varför anser de att kärnvapenkrig fortfarande utgör ett hot? Och varifrån kommer hotet mot fred?

Den så kallade nedskärningen

”Det finns fortfarande mer än 31 000 kärnvapen”, förklaras det i Bulletin of the Atomic Scientists. Det sägs vidare: ”Nittiofem procent av de här vapnen finns i USA och Ryssland, och mer än 16 000 är utplacerade, redo att aktiveras.” En del kanske lägger märke till den skenbara motsägelsen när det gäller antalet befintliga kärnstridsspetsar. Hade inte de här båda kärnvapenmakterna redan förklarat att de hade minskat antalet kärnstridsspetsar till 6 000?

Vad döljer sig då bakom den så kallade nedskärningen? I en rapport från Carnegie Endowment for International Peace förklaras det: ”För uppgiften om 6 000 kärnstridsspetsar används särskilda regler enligt en överenskommelse som gjordes under START-fördraget. Båda nationerna kommer att behålla ytterligare tusentals strategiska stridsspetsar, förutom dem som finns i reserv.” (Kursiverat av oss) Enligt Bulletin of the Atomic Scientists ”kommer många, om inte rentav de flesta, av USA:s offensiva stridsspetsar att placeras i förvar (tillsammans med omkring 5 000 stridsspetsar som redan finns i reserv) i stället för att skrotas”.

Så förutom de tusentals offensiva strategiska kärnvapen som fortfarande finns i reserv – vilka kan avfyras från en kontinent direkt till en annan – finns det både tusentals andra kärnstridsspetsar och andra strategiska kärnvapen som är konstruerade för att angripa mer närliggande mål. De båda supermakterna har utan tvivel fortfarande tillräckligt stora kärnvapenarsenaler för att förgöra hela jordens befolkning flera gånger om! Genom att det finns så många farliga vapen uppstår ytterligare ett hot – att kärnvapenbärande missiler avfyras oavsiktligt.

Ett kärnvapenkrig av misstag

”USA:s kärnvapenstyrkor har kontrollerats av ett strategiskt ’robotförsvar’”, enligt Robert S. McNamara och James G. Blight, som citerades tidigare. Vad innebär detta? ”Våra stridsspetsar står redo att avfyras samtidigt som ryska stridsspetsar befinner sig i luften”, förklarar de och tillägger: ”Strategin går ut på att det inte får gå mer än 15 minuter från det att den första varningen om ett ryskt angrepp har kommit till dess att våra missiler avfyras.” Enligt en tidigare officer inom USA:s robotförsvar är ”i stort sett alla landbaserade missiler redo att avfyras inom två minuter”.

Denna stridsberedskap gör att det finns risk för att en missil oavsiktligt avfyras på grund av misstag eller falskt alarm. ”Vid mer än ett tillfälle har det under amerikanska kärnvapenövningar av misstag getts konkreta order om att avfyra en missil”, förklaras det i en artikel i U.S.News & World Report. Det har också gjorts liknande misstag i Ryssland. När en norsk vädersatellit utlöste ett falskt alarm 1995, satte den ryske presidenten i gång processen med att aktivera kärnvapenmissiler.

Den här strategin utsätter dem som har ansvaret att fatta beslut för en enorm press. Lyckligtvis har ledarna insett att varningarna varit ogrundade, och hittills har därför ett kärnvapenkrig kunnat förhindras. Beträffande en incident 1979 förklarade en forskare: ”Det som förhindrade amerikanska missiler [från att avfyras] var vårt satellitvarningssystem, som påvisade att det inte fanns några ryska missiler i luften.” Men sådana här satellitvarningssystem försämras med tiden. Forskare och analytiker är oroade över att ”de flesta av Rysslands satellitvarningssystem har slutat fungera eller kommit ur sina fastlagda banor”. En pensionerad amerikansk viceamiral sade därför för några år sedan: ”Risken för att man skall göra en avskräckande attack eller avfyra en missil på grund av ett missförstånd, bristfällig ledning eller en olyckshändelse är lika stor i dag som vid någon annan tidpunkt i det förgångna.”

Nya medlemmar i kärnvapenklubben

Även om de största kärnvapenarsenalerna tillhör de båda supermakterna, finns det andra kärnvapenmakter, till exempel Frankrike, Kina och Storbritannien. Utöver de här formellt kända kärnvapenmakterna ingår numera också Indien och Pakistan i den så kallade kärnvapenklubben. Förutom de här länderna sägs flera andra, däribland Israel, vara på jakt efter – eller kanske redan ha – kärnvapen.

Politiska konflikter där någon av kärnvapenklubbens medlemmar är inblandad, däribland de nya medlemmarna, kan bli det som utlöser ett kärnvapenkrig. ”Konflikten mellan Indien och Pakistan ... utgör det närmaste som två stater har kommit ett kärnvapenkrig sedan Cubakrisen”, förklaras det i tidskriften Bulletin of the Atomic Scientists. För många blev fruktan för ett kärnvapenangrepp mycket påtaglig, när de såg hur situationen i början av 2002 blev alltmer spänd.

Dessutom har utvecklingen av andra massförstörelsevapen skapat fler möjligheter att använda kärnvapen. Angående en konfidentiell rapport från Pentagon konstaterades det i The New York Times att ”möjligheten att använda kärnvapen för att förgöra fiendens förråd av biologiska och kemiska stridsmedel och andra massförstörelsevapen” kanske har blivit en del av den amerikanska kärnvapenpolitiken.

Terroristattackerna i USA den 11 september 2001 gjorde världen medveten om att det även finns ett annat nukleärt hot. Många tror nu att terroristorganisationer försöker framställa – eller kanske redan har tillgång till – kärnvapen. Hur är det möjligt?

Terrorister och ”smutsiga bomber”

Är det möjligt att konstruera en kärnvapenbomb genom att använda material som säljs på svarta marknaden? Enligt tidskriften Time är svaret ja. Tidskriften rapporterar om ett team som blev tillsatt i syfte att förhindra kärnvapenterrorism. Hittills har teamet ”monterat ihop över ett dussin” hemmagjorda bomber genom att använda sådan ”elektronikutrustning som finns att köpa i handeln och det kärnbränsle som säljs på svarta marknaden”.

Kärnvapennedrustning och nedmonteringen av kärnvapen har ökat risken för stöld. ”Genom att man har tagit bort tusentals ryska kärnvapen från välbevakade robotar, bombplan och ubåtar och lagt dem i förvar på mindre välbevakade platser, har de blivit frestande mål för beräknande terrorister”, sägs det i tidskriften Time. Om nedmonterade kärnvapendelar kommer i händerna på en grupp människor som monterar ihop dem igen, kan en sådan grupp snabbt komma att ingå i kärnvapenklubben!

Tidskriften Peace hävdar att det inte ens är nödvändigt att sätta ihop en bomb för att bli medlem i kärnvapenklubben. Allt som krävs är att man skaffar tillräckligt mycket klyvbart uran eller plutonium. Tidskriften uppger: ”Terrorister som har tillgång till användbart uran skulle lätt kunna orsaka en explosion genom att helt enkelt ta ena hälften av det och släppa det på den andra hälften.” Hur mycket anrikat uran behövs det? Enligt tidskriften skulle ”tre kilo vara tillräckligt”. Det är ungefär lika mycket nukleärt material av vapenkvalitet som beslagtogs från de smugglare som greps i Tjeckien 1994!

Kärnavfall kan bli ett annat medel till att framställa kärnvapen. ”Det som verkligen oroar experterna är den dödliga kombinationen av radioaktivt avfall och konventionella explosiva ämnen”, heter det i The American Spectator. Sådana här vapen som sprider radioaktiva ämnen är kända som smutsiga bomber. Hur farliga är de? I smutsiga bomber utnyttjas ”konventionella högexplosiva ämnen för att sprida radioaktivt material i syfte att förgifta mål i stället för att förgöra dem med tryckvågor och hetta”, förklaras det i IHT Asahi Shimbun. Det sägs vidare: ”Verkningarna på människor kan variera från strålsjuka till en smärtsam och långsam död.” Även om en del säger att det inte skulle orsaka så stor skada att använda lättillgängligt kärnavfall, är många oroliga över att det finns anrikat uran på svarta marknaden. Enligt en världsomfattande undersökning som nyligen gjorts tror över 60 procent av dem som tillfrågades att terroristangrepp med kärnvapen kommer att inträffa under de tio kommande åren.

Det nukleära hotet är utan tvivel fortfarande en verklighet för världen. I den brittiska tidningen Guardian Weekly för 16–22 januari 2003 förklaras det: ”Risken för att USA tar till kärnvapen har inte varit större sedan det kalla krigets mörkaste period. ... USA sänker successivt tröskeln för kärnvapenkrig.” Därför finns det skäl att fråga: Går det att undvika ett kärnvapenkrig? Kan man hoppas på en värld som inte är utsatt för kärnvapenhot? De här frågorna kommer att behandlas i följande artikel.

[Ruta på sidan 6]

En andra kärnvapenålder?

En kolumnist i The New York Times Magazine, Bill Keller (nu chefredaktör på The New York Times), gav uttryck åt uppfattningen att nationerna har kommit in i den andra kärnvapenåldern. Den första varade fram till januari 1994, när Ukraina gick med på att lämna över vapen som man övertagit från det tidigare Sovjetunionen. Varför talar han om en andra kärnvapenålder?

Keller skriver: ”Den andra kärnvapenåldern inleddes av ett mullrande under Rajasthanöknen 1998, när Indiens nyligen valda hindu-nationalistiska regering lät göra fem provsprängningar. Två veckor senare gjorde Pakistan samma sak.” Vad var det som gjorde de här provsprängningarna så annorlunda mot dem som gjordes under den första kärnvapenåldern? ”Dessa kärnvapen framställdes med ett specifikt område i tankarna.”

Kan världen därför känna sig tryggare, nu när den har ytterligare två aktiva medlemmar i kärnvapenklubben? Keller fortsätter: ”För varje nytt land som får kärnvapen ökar risken för ett krig där en kärnvapenstat är inblandad.” (Från artikeln ”The Thinkable” i The New York Times Magazine för 4 maj 2003, sidan 50)

Situationen kompliceras ytterligare av nyheterna om att Nordkorea kan ha ”tillräckligt mycket plutonium för att kunna framställa sex nya kärnvapenbomber. ... För varje dag ökar risken att Nordkorea kommer att lyckas med att få fram nya kärnvapen och kanske till och med göra en provsprängning av en av dem för att testa dess kapacitet.” (The New York Times för 18 juli 2003)

Kärnvapenkrig – Går det att undvika?

”De för sin del kommer att beta och helt visst ligga utsträckta, och det kommer inte att finnas någon som får dem att skälva.” (Sefanja 3:13)

ALLA längtar efter att världen skall slippa kärnvapenhotet. Men med tanke på situationen i världen är många pessimistiska. ”Tanken på att kontrollera, minska och slutligen bli av med kärnvapnen står varken på USA:s eller på den övriga världens dagordning”, sägs det i Guardian Weekly.

Ändå riktar somliga uppmärksamheten på de ansträngningar som nationerna har gjort i det här avseendet. Det beräknas till exempel att enbart USA använde 2,2 miljarder dollar på ett år till att förhindra kärnvapenkrig. Det är sannerligen ingen liten summa. Inte desto mindre är många upprörda över vetskapen att samma land använder nästan 27 miljarder dollar årligen till att förbereda sig för ett kärnvapenkrig.

Hur är det med fredsfördragen? Kan de ge något hopp?

Fördrag och avtal om kärnvapenkontroll

Sedan kärnvapen började användas har ett antal fördrag och avtal undertecknats för att kontrollera eller begränsa deras antal. Bland dem finns icke-spridningsavtalet, eller kärnstoppsavtalet (NPT), de bilaterala avtalen om nedrustning (SALT- och START-fördragen) och provstoppsavtalet (CTBT). Har inte de varit effektiva när det gäller att eliminera kärnvapenhotet?

Varje överenskommelse grundar sig på ett ömsesidigt löfte mellan de inblandade parterna. Framgången med exempelvis NPT-avtalet, som undertecknades 1970 och som i december 2000 hade 187 länder anslutna, beror på den välvilliga inställning som de länder visar som undertecknade avtalet, både de som har kärnvapen och de som inte har några. Avtalet förbjuder länder som inte har kärnvapen att utveckla eller skaffa kärnvapen, men det kräver också att de som har kärnvapen gör sitt bästa för att avskaffa dem. Har det här gett något resultat? ”Även om det kontrollsystem som ingår i NPT-avtalet knappast är idiotsäkert, har det effektivt förhindrat att kärnteknisk verksamhet används för andra syften än civila och gjort att anläggningar inspekteras regelbundet”, förklarar Carey Sublette i dokumentet ”Nuclear Weapons Frequently Asked Questions”.

Även om kärnstoppsavtalet har lett till viss framgång, ”har det inte ... förmått alla länder att avstå från att försöka skaffa sådana här vapen, vilket somliga har lyckats med”, säger Sublette. Men han tillägger att de bara har kunnat göra det genom hemliga program som genomförts utanför de anläggningar som enligt NPT-avtalet står under tillsyn. Genomslagskraften i vilket som helst avtal beror på trovärdigheten hos de inblandade. Kan vi egentligen lita på människors löften? Svaret är uppenbart när vi ser hurdan mänsklighetens historia har varit.