Ett slut på kärnvapenhotet?

I MER än 40 år befann sig världen under hotet om en kärnvapenkatastrof. År 1989 föll så plötsligt Berlinmuren — upptakten till den sovjetiska kommunismens sammanbrott. Kort därefter enades supermakterna om att sluta ha sina robotvapen riktade mot varandra. Ett nukleärt ”Harmageddon” tycktes vara avblåst, eller åtminstone uppskjutet, och världen drog en efterlängtad suck av lättnad.

Många experter menar dock att det är alldeles för tidigt att jubla. År 1998 flyttades den berömda ”domedagsklockan” i tidskriften The Bulletin of the Atomic Scientists fram fem minuter, till nio minuter före midnatt — vilket gav ett tydligt tecken på att kärnvapenhotet inte var borta.a Det är sant att världsscenen har förändrats. Det är inte längre så att två stora kärnvapenmakter befinner sig i ett nukleärt dödläge. I stället är det nu flera nationer som har tillgång till kärnvapen! Experter fruktar dessutom att det bara är en tidsfråga innan en terroristgrupp får tag på radioaktivt material och framställer en primitiv atombomb.

Vidare har USA och Ryssland, trots kraftiga nedskärningar, fortfarande kvar en stor arsenal av kärnstridsspetsar. Enligt en forskargrupp, som kallas Committee on Nuclear Policy, finns det för närvarande cirka 5.000 kärnvapen färdiga att avfyras. ”Följaktligen skulle, om en order gavs under nuvarande omständigheter, 4.000 stridsspetsar [burna av interkontinentala ballistiska missiler] (2.000 på vardera sidan) kunna skjutas i väg mot sina mål på några minuter och ytterligare 1.000 stridsspetsar [ballistiska missiler som avfyras från ubåtar] vara på väg mot sina mål strax därefter”, konstaterar rapporten.

Existensen av dessa vapen ökar risken för att ett krig skulle kunna bryta ut av misstag, eller till och med att ett planerat krig skulle kunna bryta ut. ”En olyckshändelse skulle kunna försätta världen i ett kaos, en termonukleär katastrof, i strid med de politiska ledarnas vilja”, varnade den framstående ryske strategen Vladimir Belous. Det kalla kriget må vara slut, men hotet om en kärnvapenförintelse har egentligen inte försvunnit. Men exakt hur stort är detta hot? Kommer jorden någonsin att bli fri från kärnvapen? Följande artiklar kommer att behandla de här frågorna.

Kärnvapenhotet är långt ifrån över

”Spridandet av supervapen är nu den här planetens farligaste spöke.” — CRITICAL MASS, AV WILLIAM E. BURROWS OCH ROBERT WINDREM.

I GRYNINGEN den 25 januari 1995 dök en illavarslande ljusfläck upp på radarskärmar i hela norra Ryssland. En raket hade avfyrats någonstans utanför Norges kust! Radarobservatörer slog larm till Moskva om att en kärnvapenraket möjligen var på väg. Inom några minuter hade den ryske presidenten fått en väska med elektronisk utrustning med vilken han skulle ha kunnat ge order om ett förödande motanfall med kärnvapen. Hotet om ett totalt kärnvapenkrig var överhängande.

Lyckligtvis höll man huvudet kallt, och man kunde se att raketen inte utgjorde något hot mot Ryssland. Det visade sig senare att projektilen innehöll utrustning för meteorologisk forskning. Likväl kunde man läsa i en artikel i tidningen The Washington Post: ”Detta kan ha varit några av de farligaste ögonblicken i kärnvapnens historia. Detta visar att kärnvapnen, liksom under det kalla kriget, fortfarande snabbt kan skjutas i väg, och det visar också vilken katastrof det skulle kunna bli, även om den stora rivaliteten mellan supermakterna är över.”

Färdiga att avfyras

Vad beträffar kärnvapen rådde det i många år en terrorbalans, ett hot om ”ömsesidig garanterad förintelse” (eng. MAD, mutual assured destruction), mellan det dåvarande Sovjetunionen och USA. Terrorbalansen innebar bland annat att raketer kunde avfyras vid första tecken på anfall från fiendesidan. Detta gav båda länderna en tydlig garanti att om de gick till anfall, skulle fienden komma med en massiv vedergällning innan de avfyrade stridsspetsarna ens hade nått sina mål. En annan aspekt var att det också gick att avfyra raketer sedan man blivit angripen. Det innebar att man kunde genomföra vedergällningsattacker också sedan motpartens vapen vållat skador.

Trots det kalla krigets töväder spökar terrorbalansen fortfarande. Ja, USA:s och Rysslands kärnvapenarsenaler har minskats dramatiskt — enligt vissa med så mycket som hälften — men fortfarande finns det tusentals kärnstridsspetsar. Risken finns att vapen skulle kunna skjutas i väg av misstag eller utan att någon har gett bemyndigande. Och eftersom båda nationerna ännu fruktar den till synes osannolika möjligheten att den andra parten går till angrepp först, har man fortfarande ett stort antal missiler färdiga att avfyras ögonblickligen.

Det är riktigt att USA och Ryssland 1994 kom överens om att sluta att rikta sina strategiska robotar mot varandra. ”Denna förändring var en uppskattad gest, men den hade liten militär betydelse”, konstaterar tidskriften Scientific American. ”Ansvariga befäl kan på några sekunder på nytt föra in målens koordinater i de styrande datorerna.”

Nya vapen under utveckling?

Något som inte får förbises är att man fortfarande bedriver forskning och utvecklar kärnvapen. I USA, till exempel, är den årliga budgeten för sådana vapen cirka 4,5 miljarder dollar! År 1997 rapporterade tidningen The Toronto Star: ”Paradoxalt nog spenderar USA nu mer än vad man gjorde under det kalla kriget för att bibehålla sin nukleära krigsmaskin. Och en del av de pengarna är avsedda för tvivelaktiga program som, enligt kritiker, kan leda till en ny global kapprustning.”

Så till exempel blev det mycket debatt om den amerikanska regeringens mångmiljardprojekt ”Stockpile Stewardship and Management Program”. Ändamålet sägs vara att man skall bevara redan existerande kärnvapen, men enligt kritikerna tjänar programmet också ett mer ondskefullt syfte. The Bulletin of the Atomic Scientists rapporterar: ”Man planerar att göra förändringar, justeringar och uppdateringar och att byta gammalt material mot nytt — inte bara för att öka kärnvapenarsenalens livslängd ... , utan även för att göra ’förbättringar’.”

År 1997 blev det stor uppståndelse, när man hade utvecklat kärnvapenbomben B-61, som kan tränga ner under markytan innan den detonerar. Den kan således förstöra underjordiska kommandoposteringar, fabriker och laboratorier. Medan förespråkarna säger att det bara rör sig om gamla kärnvapen i ny förpackning, hävdar motståndarna att det i själva verket är ett helt nytt vapen — vilket i hög grad strider mot de löften som den amerikanska regeringen har gett om att inte utveckla nya kärnvapen.

Hur det än är så säger Ted Taylor, kärnfysiker vid Princeton University: ”Jag tror att sådan forskning som nu pågår (i USA) också pågår i Ryssland, Frankrike, Tyskland och på andra håll, och jag tror att några av våra projekt leder världen in i en ny kapprustning.” Kritikerna hävdar dessutom att forskningen och utvecklandet och utformandet av nya vapen aktivt stöds av vapentillverkarna själva. Knäckt självkänsla, förlorad prestige och ekonomiska svårigheter kan utgöra en stark motivation för dessa begåvade forskare att väcka nytt liv i vapenforskningen.

Nya länder i kärnvapenfamiljen

Det har dessutom skett förändringar i världspolitiken. Längre tillbaka var det fem nationer som tillhörde kärnvapenklubben: Frankrike, Kina, Ryssland, Storbritannien och USA. Men det anses allmänt att det finns fler länder som har utvecklat kärnvapen. Indien och Pakistan, till exempel, genomförde nyligen kärnvapenprov, vilket har medfört att man nu fruktar en intensiv kapprustning i Sydostasien. Andra länder som misstänks ha kärnvapenprogram är Algeriet, Iran, Irak och Nordkorea. Mer än 180 länder har undertecknat icke-spridningsfördraget, vilket trädde i kraft 1970. Men hittills har flera länder, som starkt misstänks för att vilja ha kärnvapen, inte skrivit på.

Tidskriften Asiaweek rapporterar: ”De som bevakar spridningen av kärnvapen tror fortfarande att det verkliga hotet kommer från det växande antalet länder vars ledare vill ha fingret på ’avtryckaren’.” En del observatörer tror att icke-spridningsfördraget helt enkelt inte kan hindra de regeringar som, trots hot om straff, är beslutna att komma över den teknik och det material som de behöver för att i smyg tillverka kärnvapen. James Clapper, chef för amerikanska försvarsväsendets underrättelsetjänst, förutspådde: ”Vid sekelskiftet kan vi komma att se flera länder med möjligheter att förena en [kemisk, biologisk eller nukleär] stridsspets med en missil som man producerat själv.”

Inte heller är det troligt att alla länder kommer att ge efter för påtryckningar att förbjuda kärnvapenprov. När ett antal länder utsattes för påtryckningar att underteckna ett fullständigt provstoppsavtal 1996, skrev en skribent i tidskriften Asiaweek: ”Det är lätt för amerikanerna och européerna att propagera för provstopp, eftersom de redan har gjort tillräckligt med provsprängningar för att få den information de behöver.”

Smuggling av kärnvapenmaterial och terrorismen

Några menar att det största hotet är om någon terroristgrupp kommer över ett kärnvapen och bestämmer sig för att använda det — eller åtminstone hotar att göra det — för att få igenom sina politiska krav. Det finns också farhågor för att en kriminell organisation på liknande sätt skall använda radioaktivt material för att öva utpressning mot en regering eller ett företag. I en artikel i Scientific American heter det: ”Det vore tämligen lätt för en utpressare att göra sitt hot trovärdigt genom att skicka lite av det radioaktiva materialet för analys. Efterföljande hot om att förorena luften eller vattentillgångarna eller till och med att använda ett litet kärnvapen skulle kunna få avsevärd verkan.” Myndigheter i olika länder har redan avslöjat försök att smuggla nukleärt material. Detta ökar farhågorna för att det faktiskt kan finnas kriminella grupper som försöker utveckla kärnvapen.

Det är riktigt att vissa bedömare menar att smugglingen av nukleärt material är ett mindre hot. Det är, enligt dem, tydligtvis inte mycket nukleärt material som har bytt ägare, och med några få undantag har det mesta av det materialet inte varit av tillräckligt god kvalitet för vapentillverkning. Scientific American påminner dock läsarna om att ”i nästan alla olagliga marknader kan man bara se toppen på isberget, och det finns ingen anledning att tro att den svarta marknaden för nukleärt material skulle vara ett undantag. ... Att tro att myndigheterna kan stoppa mer än 80 procent av den här handeln vore dåraktigt. För övrigt kan också ett litet svinn få oerhörda konsekvenser.”

Även om den exakta siffran är en väl bevarad hemlighet, räknar man med att det till en atombomb krävs mellan 3 och 25 kilo anrikat uran eller mellan 1 och 8 kilo vapenplutonium. Till smugglarnas glädje kräver 7 kilo plutonium inte mer plats än vad som finns i en vanlig läskedrycksburk av aluminium. Somliga tror att till och med reaktorplutonium — vilket är lättare att komma över än vapenplutonium — kan användas till att bygga ett kärnvapen av enklare modell men med tillräcklig förstörelseförmåga. Många experter hävdar att om stora lager radioaktivt material inte skyddas tillräckligt bra, kan risken för stöld vara större än vad de flesta tror. Michail Kulik, en rysk tjänsteman som ledde utredningen av en sådan stöld, sade sarkastiskt: ”Till och med potatis har nog i dag bättre skydd än radioaktivt material.”

Det är uppenbart att kärnvapenhotet fortfarande hänger som ett damoklessvärd över mänskligheten. Finns det något hopp om att det någonsin kommer att avlägsnas?