Kärnvapenhotet är långt ifrån över

”Spridandet av supervapen är nu den här planetens farligaste spöke.” — CRITICAL MASS, AV WILLIAM E. BURROWS OCH ROBERT WINDREM.

I GRYNINGEN den 25 januari 1995 dök en illavarslande ljusfläck upp på radarskärmar i hela norra Ryssland. En raket hade avfyrats någonstans utanför Norges kust! Radarobservatörer slog larm till Moskva om att en kärnvapenraket möjligen var på väg. Inom några minuter hade den ryske presidenten fått en väska med elektronisk utrustning med vilken han skulle ha kunnat ge order om ett förödande motanfall med kärnvapen. Hotet om ett totalt kärnvapenkrig var överhängande.

Lyckligtvis höll man huvudet kallt, och man kunde se att raketen inte utgjorde något hot mot Ryssland. Det visade sig senare att projektilen innehöll utrustning för meteorologisk forskning. Likväl kunde man läsa i en artikel i tidningen The Washington Post: ”Detta kan ha varit några av de farligaste ögonblicken i kärnvapnens historia. Detta visar att kärnvapnen, liksom under det kalla kriget, fortfarande snabbt kan skjutas i väg, och det visar också vilken katastrof det skulle kunna bli, även om den stora rivaliteten mellan supermakterna är över.”

Färdiga att avfyras

Vad beträffar kärnvapen rådde det i många år en terrorbalans, ett hot om ”ömsesidig garanterad förintelse” (eng. MAD, mutual assured destruction), mellan det dåvarande Sovjetunionen och USA. Terrorbalansen innebar bland annat att raketer kunde avfyras vid första tecken på anfall från fiendesidan. Detta gav båda länderna en tydlig garanti att om de gick till anfall, skulle fienden komma med en massiv vedergällning innan de avfyrade stridsspetsarna ens hade nått sina mål. En annan aspekt var att det också gick att avfyra raketer sedan man blivit angripen. Det innebar att man kunde genomföra vedergällningsattacker också sedan motpartens vapen vållat skador.

Trots det kalla krigets töväder spökar terrorbalansen fortfarande. Ja, USA:s och Rysslands kärnvapenarsenaler har minskats dramatiskt — enligt vissa med så mycket som hälften — men fortfarande finns det tusentals kärnstridsspetsar. Risken finns att vapen skulle kunna skjutas i väg av misstag eller utan att någon har gett bemyndigande. Och eftersom båda nationerna ännu fruktar den till synes osannolika möjligheten att den andra parten går till angrepp först, har man fortfarande ett stort antal missiler färdiga att avfyras ögonblickligen.

Det är riktigt att USA och Ryssland 1994 kom överens om att sluta att rikta sina strategiska robotar mot varandra. ”Denna förändring var en uppskattad gest, men den hade liten militär betydelse”, konstaterar tidskriften Scientific American. ”Ansvariga befäl kan på några sekunder på nytt föra in målens koordinater i de styrande datorerna.”

Nya vapen under utveckling?

Något som inte får förbises är att man fortfarande bedriver forskning och utvecklar kärnvapen. I USA, till exempel, är den årliga budgeten för sådana vapen cirka 4,5 miljarder dollar! År 1997 rapporterade tidningen The Toronto Star: ”Paradoxalt nog spenderar USA nu mer än vad man gjorde under det kalla kriget för att bibehålla sin nukleära krigsmaskin. Och en del av de pengarna är avsedda för tvivelaktiga program som, enligt kritiker, kan leda till en ny global kapprustning.”

Så till exempel blev det mycket debatt om den amerikanska regeringens mångmiljardprojekt ”Stockpile Stewardship and Management Program”. Ändamålet sägs vara att man skall bevara redan existerande kärnvapen, men enligt kritikerna tjänar programmet också ett mer ondskefullt syfte. The Bulletin of the Atomic Scientists rapporterar: ”Man planerar att göra förändringar, justeringar och uppdateringar och att byta gammalt material mot nytt — inte bara för att öka kärnvapenarsenalens livslängd ... , utan även för att göra ’förbättringar’.”

År 1997 blev det stor uppståndelse, när man hade utvecklat kärnvapenbomben B-61, som kan tränga ner under markytan innan den detonerar. Den kan således förstöra underjordiska kommandoposteringar, fabriker och laboratorier. Medan förespråkarna säger att det bara rör sig om gamla kärnvapen i ny förpackning, hävdar motståndarna att det i själva verket är ett helt nytt vapen — vilket i hög grad strider mot de löften som den amerikanska regeringen har gett om att inte utveckla nya kärnvapen.

Hur det än är så säger Ted Taylor, kärnfysiker vid Princeton University: ”Jag tror att sådan forskning som nu pågår (i USA) också pågår i Ryssland, Frankrike, Tyskland och på andra håll, och jag tror att några av våra projekt leder världen in i en ny kapprustning.” Kritikerna hävdar dessutom att forskningen och utvecklandet och utformandet av nya vapen aktivt stöds av vapentillverkarna själva. Knäckt självkänsla, förlorad prestige och ekonomiska svårigheter kan utgöra en stark motivation för dessa begåvade forskare att väcka nytt liv i vapenforskningen.

Nya länder i kärnvapenfamiljen

Det har dessutom skett förändringar i världspolitiken. Längre tillbaka var det fem nationer som tillhörde kärnvapenklubben: Frankrike, Kina, Ryssland, Storbritannien och USA. Men det anses allmänt att det finns fler länder som har utvecklat kärnvapen. Indien och Pakistan, till exempel, genomförde nyligen kärnvapenprov, vilket har medfört att man nu fruktar en intensiv kapprustning i Sydostasien. Andra länder som misstänks ha kärnvapenprogram är Algeriet, Iran, Irak och Nordkorea. Mer än 180 länder har undertecknat icke-spridningsfördraget, vilket trädde i kraft 1970. Men hittills har flera länder, som starkt misstänks för att vilja ha kärnvapen, inte skrivit på.

Tidskriften Asiaweek rapporterar: ”De som bevakar spridningen av kärnvapen tror fortfarande att det verkliga hotet kommer från det växande antalet länder vars ledare vill ha fingret på ’avtryckaren’.” En del observatörer tror att icke-spridningsfördraget helt enkelt inte kan hindra de regeringar som, trots hot om straff, är beslutna att komma över den teknik och det material som de behöver för att i smyg tillverka kärnvapen. James Clapper, chef för amerikanska försvarsväsendets underrättelsetjänst, förutspådde: ”Vid sekelskiftet kan vi komma att se flera länder med möjligheter att förena en [kemisk, biologisk eller nukleär] stridsspets med en missil som man producerat själv.”

Inte heller är det troligt att alla länder kommer att ge efter för påtryckningar att förbjuda kärnvapenprov. När ett antal länder utsattes för påtryckningar att underteckna ett fullständigt provstoppsavtal 1996, skrev en skribent i tidskriften Asiaweek: ”Det är lätt för amerikanerna och européerna att propagera för provstopp, eftersom de redan har gjort tillräckligt med provsprängningar för att få den information de behöver.”

Smuggling av kärnvapenmaterial och terrorismen

Några menar att det största hotet är om någon terroristgrupp kommer över ett kärnvapen och bestämmer sig för att använda det — eller åtminstone hotar att göra det — för att få igenom sina politiska krav. Det finns också farhågor för att en kriminell organisation på liknande sätt skall använda radioaktivt material för att öva utpressning mot en regering eller ett företag. I en artikel i Scientific American heter det: ”Det vore tämligen lätt för en utpressare att göra sitt hot trovärdigt genom att skicka lite av det radioaktiva materialet för analys. Efterföljande hot om att förorena luften eller vattentillgångarna eller till och med att använda ett litet kärnvapen skulle kunna få avsevärd verkan.” Myndigheter i olika länder har redan avslöjat försök att smuggla nukleärt material. Detta ökar farhågorna för att det faktiskt kan finnas kriminella grupper som försöker utveckla kärnvapen.

Det är riktigt att vissa bedömare menar att smugglingen av nukleärt material är ett mindre hot. Det är, enligt dem, tydligtvis inte mycket nukleärt material som har bytt ägare, och med några få undantag har det mesta av det materialet inte varit av tillräckligt god kvalitet för vapentillverkning. Scientific American påminner dock läsarna om att ”i nästan alla olagliga marknader kan man bara se toppen på isberget, och det finns ingen anledning att tro att den svarta marknaden för nukleärt material skulle vara ett undantag. ... Att tro att myndigheterna kan stoppa mer än 80 procent av den här handeln vore dåraktigt. För övrigt kan också ett litet svinn få oerhörda konsekvenser.”

Även om den exakta siffran är en väl bevarad hemlighet, räknar man med att det till en atombomb krävs mellan 3 och 25 kilo anrikat uran eller mellan 1 och 8 kilo vapenplutonium. Till smugglarnas glädje kräver 7 kilo plutonium inte mer plats än vad som finns i en vanlig läskedrycksburk av aluminium. Somliga tror att till och med reaktorplutonium — vilket är lättare att komma över än vapenplutonium — kan användas till att bygga ett kärnvapen av enklare modell men med tillräcklig förstörelseförmåga. Många experter hävdar att om stora lager radioaktivt material inte skyddas tillräckligt bra, kan risken för stöld vara större än vad de flesta tror. Michail Kulik, en rysk tjänsteman som ledde utredningen av en sådan stöld, sade sarkastiskt: ”Till och med potatis har nog i dag bättre skydd än radioaktivt material.”

Det är uppenbart att kärnvapenhotet fortfarande hänger som ett damoklessvärd över mänskligheten. Finns det något hopp om att det någonsin kommer att avlägsnas?

”VÅR värld är en värld av nukleära giganter och etiska spädbarn. Vi vet mer om krig än om fred, mer om hur man dödar än om hur man lever.” Dessa ord, som uttalades av en general i den amerikanska armén 1948, påminner oss om en iakttagelse som finns nedtecknad i Bibeln: ”Människa har haft makt över människa till hennes skada.” (Predikaren 8:9) När människor beväpnar sig med kärnvapen, kan de göra värre saker än att skada sina medmänniskor; de kan tillintetgöra dem!

Många anser att det är etiskt fel att inneha och använda kärnvapen. Som exempel kan nämnas ett uttalande av George Lee Butler, pensionerad general i amerikanska flygvapnet: ”Bara det att man har ett kärnvapen i sin arsenal fortsätter att sända ut ett budskap om att vi kan tänka oss omständigheter som ... gör det rätt att använda sådana vapen. Detta är helt enkelt fel.”

Den brittiske kolumnisten Martin Woollacott skriver dock: ”Kärnvapen har kvar sin lockelse, oavsett om teoretikerna säger att de inte fyller någon funktion och moralisterna säger att de är fruktansvärda. Regeringar tror att de behöver sina kärnvapen av säkerhetsskäl; man håller fast vid dem också därför att kärnvapen utan tvivel besitter ett slags mörk magi som politikerna och militären har upptäckt och vill ha.”

Det är sant att under de senaste 50 åren har människan på något vis lyckats avvärja ett kärnvapenkrig. Men under samma tidsperiod har man använt konventionella vapen och slaktat tusentals människor. Med tanke på vad människan har åstadkommit är det bara rimligt att anta att dessa skräckinjagande kärnvapen skulle kunna användas — förr eller senare.

Bakomliggande orsaker

Går det att tygla människans benägenhet att kriga? Somliga menar att människan utkämpar krig på grund av dårskap, själviskhet och missriktade aggressiva impulser. ”Ifall detta är de främsta orsakerna till krig”, säger professor Kenneth Waltz, ”då kan krigen elimineras enbart genom att man bygger upp och upplyser människan.”

Andra menar att själva orsaken till krigen ligger i den internationella politikens struktur. Eftersom varje suverän stat slår vakt om sina egna nationella intressen, är det oundvikligt att konflikter uppstår. Eftersom det inte finns något konsekvent och tillförlitligt sätt att lösa meningsskiljaktigheter, blir det krig. William E. Burrows och Robert Windrem skriver i sin bok Critical Mass: ”Det svåraste är att få till stånd en politisk lösning. Inget kontrollsystem är möjligt, om det inte finns ett politiskt beslut bakom om att sätta stopp för eller rentav minska spridningen av supervapen.”

Ta till exempel de förhandlingar som nu pågår för att man skall kunna fullfölja provstoppsavtalet. Tidningen Guardian Weekly beskrev dem som ”ett hätskt förhandlingsmöte mellan kärnvapenmakterna och de länder som i hemlighet redan äger kärnvapen eller har tekniken för att snabbt producera dem”. Samma artikel medger: ”Varken kärnvapenmakterna eller de andra länderna har några planer på att avstå från sina vapen eller sina möjligheter att framställa dem, och inte heller vill de avstå från möjligheten att förbättra sina vapen eller förbättra sina möjligheter.”

Det är uppenbart att det krävs internationellt samarbete för att alla kärnvapenhot skall kunna avlägsnas. I boken Critical Mass heter det: ”Överallt måste därför ömsesidig garanterad förintelse ersättas med ömsesidigt förtroende, ... annars kommer det förr eller senare att sluta i en katastrof.” Dessvärre påminner de internationella förbindelserna och förhandlingarna ofta om det profeten Daniel beskrev för 2.600 år sedan: ”Där de sitter tillsammans vid samma bord, skall de tala lögn.” — Daniel 11:27, 1982.