Gudsfruktan och människofruktan

Fruktan för Gud är en naturlig känsla som skänker oss samma trygghet som en respektingivande far skänker sina barn. Denna fruktan hjälper oss också att lägga bort den obehagliga, negativa egenskapen människofruktan, som är en verklig snara. (Ordspråksboken 29:25) En som inte lärde sig detta var Uria, Semajas son, som predikade i Jerusalem tillsammans med Jeremia före år 607 f.v.t. I motsats till Jeremia lät Uria sig snärjas av fruktan för kungen. Han slutade upp att predika och flydde från sitt uppdrag. Så småningom fick kungen tag i honom och lät döda honom. (Jeremia 26:20—23) Hur skulle Uria ha kunnat undgå detta sorgliga öde? Genom att uppodla en fruktan för Jehova som var starkare än hans människofruktan.

Efter sin uppståndelse och himmelsfärd gav Jesus sina efterföljare rådet: ”Var inte rädd för de ting du skall komma att få lida.” (Uppenbarelseboken 2:10) Historien visar att detta råd var välbehövligt, eftersom de kristna har ställts inför fruktansvärda situationer — från romerska arenor till nazistiska koncentrationsläger. Hur har de kunnat övervinna den fruktan som deras fiender försökt ingjuta i dem? Genom att tillämpa Jesu ord: ”Frukta inte för dem som dödar kroppen och sedan inte förmår göra något mer. Men jag skall visa er vem ni bör frukta: Frukta honom som efter att ha dödat har myndighet att kasta i gehenna.” — Lukas 12:4, 5.

Utan denna tillbörliga, gudaktiga fruktan har vi lätt att ge efter för orätta impulser och duka under för människofruktan.