• Fjädrar – ett under av formgivning
    Vakna! – 2007 | Juli

    • Fjädrar – ett under av formgivning

      MED några kraftiga vingslag flyger en fiskmås upp mot skyn. Väl uppe cirklar den runt på vindarna utan att röra vingarna. Förutom några små justeringar i vingarnas och stjärtens vinkel hänger den nästan orörlig i luften. Vad är det som gör att den kan glida fram med sådan skönhet och fulländning? En stor del av förklaringen ligger i dess fjädrar.

      Fåglar är de enda djur i dag som har fjädrar, och de flesta har olika slags fjädrar. De som syns tydligast är de täckande konturfjädrarna. Det är de som ger fåglarna deras mjuka strömlinjeform. Till konturfjädrarna hör vingpennorna och stjärtpennorna, vilka är viktiga för fåglarnas flygförmåga. En kolibri kan ha färre än 1 000 konturfjädrar, och en svan fler än 25 000.

      Fjädrar är ett under av formgivning. Fjäderns skaft är böjligt och mycket starkt. Från skaftet utgår rader av fina strålar, fanstrålar, som hakar i varandra och bildar fjäderns släta, bärande yta, dess fan. Fanstrålarna hakar i varandra med hjälp av hundratals små bistrålar som griper tag om intilliggande bistrålar, ungefär som i ett blixtlås. När bistrålarna dras isär, för fågeln helt enkelt ihop dem igen genom att putsa sig. Du kan göra samma sak genom att varsamt dra en uppruggad fjäder mellan fingrarna.

      Vingpennorna är asymmetriska – framkanten på fanet är smalare än bakkanten. Den här klassiska utformningen av bärytan gör att varje vingpenna fungerar som en liten vinge i sig. Om du undersöker en handpenna lite närmare, kommer du också att se en skåra som sträcker sig längs skaftets undersida. Denna enkla detalj i utformningen stärker skaftet och gör att det kan böjas och vridas utan att bli skadat.

      Fjädrarnas många funktioner

      Inbäddade bland konturfjädrarna hos många fåglar finns långa, tunna hårdun och puderdun. Man tror att beröringskänsliga celler vid hårdunens bas registrerar om de yttre fjädrarna inte ligger som de skall och till och med hjälper fågeln att bedöma hur snabbt den flyger. Puderdunen är de enda fjädrar som fortsätter att växa under hela fågelns liv och aldrig fälls. Deras fanstrålar smulas sönder till ett fint puder som man tror hjälper till att hålla fjäderdräkten vattentät.

      Fjädrarna skyddar också fågeln mot hetta, kyla och ultraviolett ljus. Som exempel kan nämnas att ejdrar inte alls tycks besväras av bitande kalla havsvindar. Hur kommer det sig? Under sin nästan ogenomträngliga dräkt av konturfjädrar har de en tät beklädnad av mjuka, lätta fjädrar, som kallas dun. Denna dunbeklädnad kan bli drygt 1,5 centimeter tjock och täcka större delen av ejderns kropp. Naturligt dun har goda isolerande egenskaper, och man har ännu inte lyckats uppfinna något lika effektivt syntetiskt material.

      Fjädrar blir med tiden slitna och behöver ersättas. Detta sker genom fåglarnas ruggning – de gamla fjädrarna fälls och nya växer ut. De flesta fåglar byter ut sina vingpennor och stjärtpennor enligt ett bestämt, regelbundet mönster, så att deras flygförmåga hela tiden bevaras.

      ”Lite för fulländade”

      Flygplan är ett resultat av sinnrik formgivning, ingenjörskonst och hantverksskicklighet. Hur är det då med fåglarna och deras fjädrar? Eftersom det saknas fossila vittnesbörd, råder det stor oenighet bland evolutionister om hur fjädrarna uppkommit. Debatten genomsyras av ”fundamentalistiskt nit”, ”hätska ordstrider” och ”paleontologisk glöd”, konstateras det i tidskriften Science News. En evolutionsbiolog som anordnade ett symposium där det här ämnet togs upp erkände: ”Jag hade aldrig kunnat föreställa mig att en vetenskaplig fråga skulle kunna orsaka ett sådant dåligt uppförande och framkalla sådan bitterhet.” Om vittnesbörden tydligt visar att fjädrarna utvecklades, varför är då ämnet så laddat?

      ”Fjädrar är lite för fulländade – det är det som är problemet”, sägs det i en ornitologisk handbok (Manual of Ornithology—Avian Structure and Function) som används vid Yale University. Det finns ingenting hos fjädrar som antyder att de någon gång har behövt förbättras. I själva verket är ”det äldsta kända fossilet av en fjäder så likt en nutida fjäder att det inte går att skilja från de fjädrar som dagens flygande fåglar har”.a Ändå lär evolutionsteorin att fjädrar måste vara ett resultat av ständiga, gradvisa förändringar hos tidigare utväxter på huden. Dessutom skulle ”fjädrar inte ha kunnat utvecklas om det inte fanns något rimligt adaptivt värde i alla de mellanliggande stegen”, sägs det i handboken.

      Enkelt uttryckt: Inte ens i teorin skulle evolutionen kunna frambringa en fjäder, såvida inte varje steg i en lång kedja av slumpmässiga, ärftliga förändringar i fjäderns konstruktion avsevärt ökade djurets chanser att överleva. Också många evolutionister anser att det krävs en hel del fantasi för att kunna tänka sig att något så invecklat och funktionellt fulländat som en fjäder skulle kunna uppstå på ett sådant sätt.

      Om fjädrarna utvecklades gradvis under en lång tidsperiod, borde man dessutom kunna hitta övergångsformer i de fossila avlagringarna. Men några sådana har aldrig hittats, utan endast spår av fullt utvecklade fjädrar. ”Dessvärre för evolutionsteorin är fjädrar mycket komplicerade”, konstateras det i handboken.