Vård i hemmet — en utmaning

”IBLAND önskade jag att jag kunde slippa ifrån alltsammans. Men han behövde mig mer än någonsin. Ibland kände jag mig väldigt ensam.” — Jeanny, som skötte sin 29-årige man i 18 månader innan han dog av en hjärntumör.a

”Det händer att jag blir irriterad på mamma, och då blir jag så besviken på mig själv. Det känns som ett misslyckande när jag inte orkar som jag borde.” — Rose, 59 år, som skötte sin bräckliga 90-åriga mor, som var sängliggande.

Nyheten att någon har drabbats av en dödlig eller obotlig sjukdom kan komma som ett dråpslag för släktingar och vänner. ”Många gånger dominerar en känsla av ensamhet och utanförskap hos en familj som nyss fått veta ... [diagnosen]. Just då kanske man inte känner till någon annan i sin närhet som drabbats på liknande sätt”, säger Jeanne Munn Bracken i sin bok Barn och cancer. De kan också känna sig ”bestörta och tvivlande”, som Elsa gjorde när hon fick reda på att hennes nära vän, 36-åriga Betty, hade cancer. Sue, vars far var sjuk, fick ”en otäck, sugande känsla” i magen, när hon till sist insåg att hennes far var döende i cancer.

Släktingar och vänner kan plötsligt tvingas in i rollen som vårdare — att sörja för den sjukes fysiska och känslomässiga behov. De kanske måste laga mat, övervaka medicineringen, följa med till doktorn, underhålla besökare, skriva brev och mycket, mycket annat. Ofta måste sådana aktiviteter pressas in i ett redan späckat schema.

Allteftersom den sjukes tillstånd förvärras, blir uppgiften som vårdare alltmer krävande. Vad kan den innefatta? ”Allt!” utropar Elsa om sin väninna, Betty, som var bunden till sängen. ”Att tvätta och mata henne, hjälpa henne när hon kräks och tömma hennes uribag.” Kathy tog hand om sin sjuka mor, trots att hon arbetade heltid. Sue, som skötte sin döende far, berättar att hon fick ”mäta och registrera temperaturen varje halvtimme, badda hans panna när tempen steg och byta hans kläder och sängkläder med några timmars mellanrum”.

Kvaliteten på den vård som den sjuke får beror i stor utsträckning på hur de som ger vården mår. Vårdarens känslor och behov är emellertid något som ofta förbises. Om arbetet fick till följd värkande ryggar och överansträngda axlar, skulle det vara illa nog. Men som de flesta anhörigvårdare kan intyga är det känslomässiga priset ofta enormt.

”Det var mycket pinsamt”

”Många studier har beskrivit den oro och stress som den sjukes nyckfulla, generande beteende och raseriutbrott skapar”, förklarar publikationen The Journals of Gerontology. Gillian berättar vad som hände när en vän bad att få hälsa på hennes gamla mor vid ett kristet möte: ”Mamma såg bara på henne med oförstående min och svarade inte. Det var mycket pinsamt, och jag fick tårar i ögonen.”

”Det är en av de saker som är svårast att stå ut med”, säger Joan, vars man är dement. ”Hans sjukdom gör att han inte har något vidare sinne för vett och etikett”, förklarar hon. ”När vi äter ute, går han ibland till ett annat bord i restaurangen, smakar på marmeladen och stoppar tillbaka den använda skeden i skålen. När vi besöker grannarna, kan han spotta på trädgårdsgången. Jag har svårt att göra mig fri från tanken att andra förmodligen talar om de här ovanorna och kanske betraktar honom som hopplöst ohyfsad. Jag har därför en tendens att sluta mig inom mitt skal.”

”Jag var rädd att om vi var oförsiktiga ...”

Att ta vård om en svårt sjuk anförvant kan vara en skrämmande upplevelse. De som svarar för vården kan vara rädda för vad som kan komma att hända när sjukdomen fortskrider — kanske rentav rädda för att den sjuke skall dö. De kan också vara rädda för att de inte kommer att ha kraft eller förmåga att tillgodose alla behov.

Elsa uttrycker det så här: ”Jag var rädd att jag skulle göra Betty illa och ytterligare förvärra hennes lidande eller att jag skulle göra något som kunde förkorta hennes liv.”

Ibland överförs den sjukes rädsla till vårdaren. ”Min far var väldigt rädd för att kvävas och kunde ibland gripas av panik”, berättar Sue. ”Jag var rädd att om vi var oförsiktiga, skulle han kunna kvävas och råka ut för just det som han var så rädd för.”

”Man sörjer den person som en gång var”

”Sorg är en naturlig reaktion för anhöriga till någon som lider av en kronisk sjukdom”, sägs det i boken Caring for the Person With Dementia. ”Allteftersom sjukdomen fortskrider kan man sörja förlusten av en god vän och av en relation som betydde mycket för en. Man sörjer den person som en gång var.”

Jennifer beskriver hur hennes familj påverkades av hennes mors avtagande hälsa: ”Vi kände oss besvikna. Vi saknade hennes livfulla samtal. Vi var mycket bedrövade.” Gillian förklarar: ”Jag ville inte att mamma skulle dö, och jag ville inte att hon skulle lida. Jag bara grät och grät.”

”Jag kände mig bortstött, arg och osäker”

I sådana situationer är det lätt att tänka: ”Varför skulle det här hända mig? Varför hjälper inte de andra till? Fattar de inte att jag inte orkar? Kan inte den sjuke vara lite mer samarbetsvillig?” Den som vårdar en anhörig kan ibland känna sig upprörd över de orimliga krav som den sjuke och andra familjemedlemmar tycks ställa på honom eller henne. Rose, som nämndes i inledningen, säger: ”Jag är ofta arg på mig själv — inombords. Men mamma säger att det syns i mitt ansikte.”

Den som har huvudansvaret för vården kan också hamna i skottgluggen för den sjukes egen vrede och besvikelse. Doktor Ernest Rosenbaum skriver i sin bok Living With Cancer: ”Patienter som känner sig nedstämda eller arga låter ibland detta gå ut över den som är närmast till hands. ... Denna vrede yttrar sig vanligen i irritation över triviala ting, som patienten under normala förhållanden inte skulle bekymra sig det minsta om.” Detta kan förståeligt nog vara mycket nervpåfrestande för anhöriga som gör sitt bästa för att ta hand om den sjuke.

Maria, till exempel, gjorde en berömvärd insats för att ta vård om sin döende väninna. Men ibland var väninnan överkänslig och hade lätt att missuppfatta saker och ting. ”Hon kunde vara mycket bitsk och ovänlig och såra dem som stod henne nära”, förklarar Maria. Hur påverkade detta Maria? ”Just när det händer tycks det som om man ’förstår’ henne. Men efteråt kände jag mig bortstött, arg och osäker — och mindre benägen att visa henne den kärlek som hon var i så stort behov av.”

I en studie som publicerades i The Journals of Gerontology konstaterade en grupp forskare: ”Känslor av vrede har en benägenhet att trappas upp till en hög nivå i vårdsituationer och kan ibland resultera i faktiska eller tilltänkta våldshandlingar.” Forskarna fann att närmare 20 procent av alla anhörigvårdare var rädda att de skulle komma att bruka våld mot den sjuke, och över 5 procent begick sådana våldshandlingar.

”Jag får dåligt samvete”

Många anhörigvårdare plågas av skuldkänslor. Ibland kommer skuldkänslorna i vredens släptåg — dvs. de anhöriga får dåligt samvete därför att de ibland blir arga på den som vårdas. Sådana känslor kan göra dem så psykiskt utmattade att de tycker att de inte orkar längre.

I vissa fall finns det inte något annat val än att låta den sjuke vårdas på ett sjukhus eller någon annan institution. Det är ett svårt beslut som kan vara mycket traumatiskt för de anhöriga. ”När jag till sist var tvungen att låta mamma komma in på ett vårdhem, tyckte jag att jag svek henne och övergav henne”, säger Jeanne.

Oavsett om den som är sjuk ligger på sjukhus eller inte, kan de anhöriga få skuldkänslor därför att de tycker att de inte gör tillräckligt för honom eller henne. Som Elsa uttrycker det: ”Jag kände mig ofta illa till mods därför att min tid var så begränsad. Ibland ville min väninna helt enkelt inte låta mig gå därifrån.” Anhörigvårdare kan också oroa sig för att de försummar andra familjeförpliktelser, i synnerhet om de måste tillbringa en hel del tid på sjukhuset eller måste arbeta extra för att kunna betala alla räkningar. En mamma sade beklagande: ”Jag måste arbeta för att hjälpa till med utgifterna, men ändå får jag dåligt samvete för att jag inte är hemma hos barnen.”

Anhörigvårdare är följaktligen i stort behov av hjälp och stöd, i synnerhet när den de vårdat dör. ”Min viktigaste uppgift [efter en patients död] ... är att lindra vårdarnas skuldkänslor, som ofta inte kommer till uttryck”, säger dr Fredrick Sherman från Huntington i New York.

Om dessa känslor inte får komma upp till ytan, kan de skada både vårdaren och den som vårdas. Vad kan då de som vårdar sjuka anhöriga göra för att komma till rätta med sådana känslor? Och vad kan andra — till exempel familjemedlemmar och vänner — göra för att hjälpa dem?

Ta inte deras arbete för en självklarhet!

”VI VET att 80 % av den äldrevård som ges i hemmet utförs av kvinnor”, säger Myrna I. Lewis, lektor vid Mount Sinai Medical School i New York.

I en studie rörande kvinnliga anhörigvårdare, som publicerades i The Journals of Gerontology,b uppgav 61 procent av kvinnorna att de inte fick någon hjälp av familjemedlemmar och vänner, och över hälften (57,6 procent) sade att de inte fick tillräckligt mycket stöd av sina män. I boken Barn och cancer påpekar Jeanne Munn Bracken att medan mödrarna ofta får bära den tyngsta bördan, ”kanske pappan i sin förskräckelse flyr huvudstupa in i arbetets ... trygga vrå”.

Det finns emellertid också många män som vårdar sjuka anhöriga, framhåller dr Lewis. Bland dessa utgörs en ganska stor grupp av män vars hustrur lider av Alzheimers sjukdom. De är naturligtvis inte heller immuna mot de påfrestningar som är förbundna med att sköta en sjuk anförvant. ”Dessa män är kanske de som är mest utsatta”, fortsätter dr Lewis, ”eftersom de vanligtvis är äldre än sina hustrur och ofta själva har dålig hälsa. ... De flesta av dem är inte heller vana vid vårdsituationens praktiska sidor.”

Familjer bör vara på sin vakt mot benägenheten att lägga en alltför stor börda på den som tycks vara särskilt lämpad att ta hand om den sjuke. ”Ofta är det en viss familjemedlem som blir vårdare, ibland för flera anhöriga efter varandra”, sägs det i boken Care for the Carer. ”En stor del av dessa är kvinnor som själva börjar komma upp i åren. ... Att kvinnor tar vård om anhöriga anses ofta ’naturligt’ ... , men släktingar och vänner bör aldrig ta deras arbete för en självklarhet.”

Att klara av problem med känslorna

HAR du just nu någon svårt sjuk anförvant att ta hand om? I så fall kan det mycket väl hända att du brottas med förvirrande och oroande känslor. Vad kan du då göra? Låt oss se på några av de känslomässiga problem som vissa anhörigvårdare har haft att kämpa med och de praktiska råd som har hjälpt dem att klara av dem.

Förlägenhet. Ibland kanske den sjuke uppför sig på ett sätt som gör dig förlägen inför andra människor. Att du förklarar för vänner och grannar hur sjukdomen yttrar sig kan emellertid hjälpa dem att förstå den sjukes beteende och kan också få dem att visa ”medkänsla” och tålamod. (1 Petrus 3:8) Försök om möjligt att få kontakt med andra familjer som befinner sig i en liknande situation. Du kanske känner dig mindre generad om ni får möjlighet att utbyta tankar och erfarenheter. Sue förklarar vad som hjälpte henne: ”Jag tyckte så synd om min far — det överskuggade alla känslor av förlägenhet. Hans sinne för humor var också till stor hjälp.” Ja, en god portion humor — såväl från den sjukes sida som från vårdarens — är ett fantastiskt hjälpmedel mot spända nerver. — Jämför Predikaren 3:4.

Rädsla. Okunnighet om sjukdomen och dess verkningar kan vara fruktansvärt skrämmande. Rådfråga därför om möjligt en fackman om vad ni kan förvänta er under det fortsatta sjukdomsförloppet. Ta sedan reda på hur du skall vårda den sjuke under dessa omständigheter. Det som framför allt hjälpte Elsa att komma över sin rädsla var att tala med andra anhöriga och sjukhuspersonalen om vad som var att vänta när den sjukes tillstånd försämrades. Jeanny ger rådet: ”Erkänn och ta itu med din rädsla. Rädslan för vad som kan hända är ofta värre än verkligheten.” Doktor Ernest Rosenbaum rekommenderar att vad orsaken till rädslan än är, bör man ”tala om den så snart den uppstår”. — Jämför Ordspråken 15:22.

Sorg. Det är inte lätt att klara av sorg, i synnerhet inte när man vårdar en kär anförvant. Du kanske sörjer förlusten av ett gott kamratskap, speciellt om den sjuke inte längre kan tala, förstå vad du säger eller känna igen dig. Andra har ibland svårt att förstå sådana känslor. Att tala med en förstående vän som lyssnar med tålamod och medkänsla kan kännas som en stor befrielse. — Ordspråken 17:17.

Vrede och besvikelse. Sådana känslor är en naturlig reaktion när man tar vård om en allvarligt sjuk person som ibland kan vara svår att ha att göra med. (Jämför Efesierna 4:26.) Försök att tänka på att det ofta är sjukdomen och inte den sjuke som bär skulden för det besvärliga beteendet. Lucy berättar: ”När jag blev riktigt arg, började jag alltid gråta. Men sedan försökte jag tänka på hans tillstånd och sjukdom. Jag visste att han behövde min hjälp. Det gjorde det lättare för mig att fortsätta.” Sådan ”insikt” kan ”bromsa” eller dämpa din vrede. — Ordspråken 14:29; 19:11.

Skuldkänslor. Skuldkänslor är mycket vanliga bland personer som vårdar sjuka anhöriga. Men tänk på att du utför en nödvändig men mycket svår uppgift. Acceptera att du inte alltid kan reagera perfekt i ord och handling. Bibeln ger oss påminnelsen: ”Vi felar alla många gånger. Om någon inte felar i ord, är denne en fullkomlig man, i stånd att också tygla hela sin kropp.” (Jakob 3:2; Romarna 3:23) Låt inte skuldkänslor hämma din initiativkraft. När du känner dig bedrövad över något som du sagt eller gjort, kommer ett enkelt ”Förlåt” säkert att göra att både du och den sjuke känner er bättre till mods. En man som hjälpte till att sköta en sjuk släkting ger rådet: ”Gör så gott du kan under rådande omständigheter.”

Nedstämdhet. Nedstämdhet är en mycket vanlig — och förståelig — reaktion hos personer som tar hand om en svårt sjuk anförvant. (Jämför 1 Thessalonikerna 5:14.) En vårdare som själv lidit av nedstämdhet förklarar vad som hjälpte henne: ”Många tackade oss för det arbete som vi utförde. Några enkla ord av uppmuntran kan ge en kraft att fortsätta när man känner sig trött eller deprimerad.” Som det sägs i Bibeln: ”Oro i en mans hjärta böjer ner det, men ett gott ord får det att glädja sig.” (Ordspråken 12:25) Andra kanske inte alltid tänker på att du behöver uppmuntran, så ibland kanske du måste ge uttryck åt den ”oro” som du känner i ditt hjärta för att andra skall ge dig ”ett gott ord” av uppmuntran. Om din nedstämdhet är långvarig eller övergår i depression, kan det emellertid vara förståndigt att tala med en läkare.

Maktlöshet. Du kanske känner dig maktlös inför sjukdomens nedbrytande inverkan. Försök att acceptera situationen. Inse dina begränsningar — du kan inte göra något åt sjukdomen, men du kan ge den sjuke kärleksfull vård. Kräv inte fullkomlighet av dig själv, den du vårdar eller dina närmaste. En balanserad inställning lindrar inte bara din maktlöshet, utan underlättar också ditt arbete. Många som har vårdat en kär anförvant ger det kloka rådet: Lär dig att ta en dag i taget. — Matteus 6:34.

Uppmuntrande ord från sådana som vårdat sjuka anhöriga

”OROA dig inte över att du ibland har negativa tankar om dig själv. Det är helt normalt under sådana omständigheter. Men du bör definitivt inte stänga in dina känslor. Anförtro dig åt någon och tala om hur du känner det. Försök att få lite avkoppling, om det alls är möjligt — till exempel genom att åka bort några dagar — så att du kan vila upp dig.” — Lucy, som har hjälpt många patienter och anhöriga på den klinik där hon arbetar.

”Om det finns släktingar eller vänner som kan och vill hjälpa till, så låt dem göra det. Det är mycket viktigt att du inte försöker bära hela bördan själv.” — Sue, som skötte sin far tills han dog i Hodgkins sjukdom.

”Försök att uppodla ditt sinne för humor.” — Maria, som hjälpte till att sköta en kär vän, som dog i cancer.

”Håll dig andligt stark. Håll dig tätt intill Jehova, och be oupphörligt. (1 Thessalonikerna 5:17; Jakob 4:8) Han kommer att ge dig hjälp och tröst genom sin ande, sitt ord, sina jordiska tjänare och sina löften. Försök att organisera ditt arbete så bra som möjligt. Det är till exempel till god hjälp att göra upp ett schema över medicineringen och en lista över dem som skall hjälpa till.” — Hjalmar, som skötte sin döende svåger.

”Lär dig allt du kan om sjukdomen. Det kommer att hjälpa dig att inse vad du kan förvänta av den sjuke och av dig själv och hur du skall sköta honom eller henne på bästa sätt.” — Joan, vars man lider av Alzheimers sjukdom.

”Inse att andra har varit i samma situation som du och att Jehova kan hjälpa dig att klara av problemen, vad som än händer.” — Jeanny, som skötte sin man innan han dog.

Att hjälpa dem som hjälper — vad andra kan göra

”LAWRIE och jag har varit gifta i 55 år — en lång tid — och det har verkligen varit lyckliga år! Om jag hade haft någon som helst möjlighet att ha honom kvar hemma, så skulle jag ha ordnat det så. Men min egen hälsa blev allt sämre. Till slut var jag tvungen att ordna så att han kom in på ett sjukhem. Det känns oerhört plågsamt att behöva säga detta. Jag älskar honom och hyser djup respekt för honom och besöker honom så ofta jag kan. Mer kan jag inte göra.” — Anna, en 78-årig kvinna som i över 10 år har skött sin man, som lider av Alzheimers sjukdom, och som också de 40 senaste åren har skött deras dotter, som har Downs syndrom.a

Annas fall är ingalunda unikt. En brittisk undersökning visade att ”i vissa åldersgrupper (40–60 år) har varannan kvinna en sjuk anhörig att ta hand om”. Som tidigare nämnts kan de känslomässiga störningar och problem som anhörigvårdare konfronteras med ibland verka outhärdliga.

”Jag tror att minst 50% av alla som vårdar en sjuk anhörig blir deprimerade det första året”, säger dr Fredrick Sherman, som är verksam vid American Geriatrics Society. För äldre personer, som Anna, kan deras egen kraftlöshet och ohälsa göra att situationen blir ännu mycket svårare att klara av.

För att hjälpa anhörigvårdare att orka med alla sina förpliktelser måste vi vara medvetna om deras behov. Vilka är dessa behov, och hur kan vi tillgodose dem?

De behöver någon att tala med

”Jag behövde få prata av mig”, sade en kvinna som hjälpte till att sköta sin döende väninna. Som tidigare nämnts är problem ofta lättare att ta ställning till och klara av, om man kan tala om dem med en förstående vän. Många anhörigvårdare som känner sig låsta i sin situation har funnit att sådana samtal fungerar som en ventil och hjälper dem att komma till klarhet om sina känslor.

”Jag uppskattade när vänner insåg att vi båda behövde moraliskt stöd”, erinrar sig Jeanny från den tid då hon tog vård om sin man. Hon framhåller att de som vårdar kroniskt sjuka behöver uppmuntran och ibland också en skuldra att gråta ut vid. Hjalmar, som hjälpte till att sköta sin sjuke svåger, instämmer: ”Jag behövde någon som verkligen lyssnade på mina bekymmer och problem och förstod hur jag kände det.” Han tillägger beträffande en god vän: ”Det var så uppmuntrande att besöka honom, även om det bara var en halvtimme. Han lyssnade alltid. Han var verkligen medlidsam. Jag kände mig vederkvickt efter ett sådant besök.”

Ja, en förstående lyssnare kan vara till oerhört stor uppmuntran. Bibeln ger det visa rådet: ”Varje människa skall vara snar till att höra, sen till att tala.” (Jakob 1:19) Som det uttrycks i The Journals of Gerontology: ”Bara att veta att man har någon att gå till för att få hjälp och stöd gör ofta att det känns mycket lättare.”

Men vad behöver de mer, förutom moraliskt stöd och ett lyssnande öra?

Praktisk hjälp

”Sjuka och anhöriga far väl av alla slags uttryck för kärlek och uppmuntran”, konstaterar dr Ernest Rosenbaum. Sådan ”kärlek och uppmuntran” kan komma till uttryck genom exempelvis ett personligt besök, ett telefonsamtal eller ett kort brev (kanske åtföljt av en bukett blommor eller någon annan liten gåva).

”Det var till stor tröst när våra vänner kom på korta besök”, säger Sue beträffande det stöd som hon och hennes familj fick när hennes far var döende i Hodgkins sjukdom. ”En av mina vänner svarade i telefon och hjälpte till att tvätta och stryka hela tvätten.”

Ja, stödåtgärderna kan, och bör, inbegripa uttrycklig, praktisk hjälp. Elsa förklarar: ”Jag var mycket glad när vänner erbjöd sig att hjälpa till med praktiska göromål. De sade inte bara: ’Om det är något jag kan göra, så säg till.’ I stället sade de: ’Jag skall gå och handla. Vad behöver du?’ ’Vill du att jag skall rensa lite i trädgården?’ ’Jag kan sitta hos henne en stund och läsa för henne.’ Något annat som vi tyckte var bra var att besökare skrev en liten hälsning i en anteckningsbok när min sjuka vän var trött eller sov. Det var en källa till stor glädje för oss alla.”

Uttryckliga erbjudanden om hjälp kan inbegripa alla möjliga sysslor. Rose förklarar: ”Jag uppskattade att få hjälp med att bädda, skriva brev åt den sjuke, underhålla besökare, skaffa hem medicin, tvätta och lägga håret på den som är sjuk och diska.” Släktingar och vänner kan också hjälpa den som sköter den sjuke genom att turas om att laga mat.

När så är lämpligt, kan andra också hjälpa till med själva vården, till exempel att mata eller tvätta den sjuke.

Berörda familjemedlemmar och vänner kan erbjuda praktisk hjälp i sjukdomens tidigare skede, men hur blir det om den blir långvarig? Det är lätt att vi blir så insnärjda i våra egna göranden och låtanden att vi förbiser den ständiga — och kanske stigande — press som vårdaren lever under. Hur sorgligt skulle det inte vara om den så välbehövliga hjälpen började utebli!

Om detta skulle hända, kan det vara förståndigt att den som sköter den sjuke sammankallar de närmaste till ett familjeråd för att resonera om den fortsatta vården. Det är ofta möjligt att få hjälp av vänner och släktingar som har visat sin villighet att hjälpa till. Det är vad Sue och hennes familj gjorde. ”Vid behov påminde vi oss vilka som hade erbjudit sig att hjälpa till och ringde upp dem. Vi kände att vi kunde be dem om hjälp”, förklarar hon.

Ge dem möjlighet att koppla av

”Det är av väsentlig betydelse — både för dig och för den demenssjuke — att du regelbundet får tid att ’komma ifrån’ dygnetruntvården av den kroniskt sjuke”, sägs det i boken 36-timmarsdygnet. ”Att du får tid att komma ifrån vården av ... [den sjuke] är något av det allra viktigaste du kan göra om du ska kunna fortsätta att vårda den sjuke.” Håller andra anhörigvårdare med om det?

”Absolut”, svarar Maria, som hjälpte till att sköta en nära vän som var döende i cancer. ”Då och då behövde jag få lite ’andrum’ och låta andra ta över vården ett slag.” Joan, som sköter sin man som har Alzheimers sjukdom, är av samma uppfattning. ”Det vi kanske mest av allt behöver är att få komma ifrån ett slag då och då”, förklarar hon.

Hur skall de då kunna få möjlighet att koppla av från sina tyngande förpliktelser? Jennifer, som hjälpte till att sköta sina gamla föräldrar, berättar hur hon fick hjälp: ”En vän till familjen tog hand om mamma en dag då och då, så att vi fick lite ledigt.”

Du kanske kan avlasta anhörigvårdaren genom att erbjuda dig att ta ut den sjuke några timmar, om det är praktiskt genomförbart. Joan säger: ”Jag tycker det är skönt när någon tar ut min man ett slag, så att jag kan få vara ensam någon gång emellanåt.” Du kan också hjälpa till genom att vara några timmar tillsammans med den sjuke i hemmet. I vilket fall som helst gör du det möjligt för den som sköter den sjuke att få en stunds välbehövlig vila och avkoppling.

Man bör emellertid tänka på att det inte alltid är så lätt för anhörigvårdare att slita sig från sina förpliktelser. De kanske får dåligt samvete för att de lämnar sin anförvant. ”Det är inte lätt att koppla av och ägna sig åt vila eller rekreation”, erkänner Hjalmar. ”Jag tyckte att jag borde vara där hela tiden.” Men han tyckte att det kändes lättare om han tog sig ledigt vid sådana tidpunkter då hans svåger var i minst behov av vård och tillsyn. Andra har ordnat så att deras anförvant kan få vistas på en dagvårdsavdelning några timmar då och då.

Slutet på all sjukdom

Att sköta en svårt sjuk anförvant är verkligen ett stort ansvar, men det kan också kännas meningsfullt och tillfredsställande. Såväl forskare som anhörigvårdare framhåller att det ofta resulterar i stärkta relationer till släktingar och vänner. De som vårdar en kroniskt sjuk anförvant tillägnar sig alltid nya egenskaper och förmågor. Många tycker också att de tillväxer andligen.

Det viktigaste är emellertid att Bibeln visar att Jehova och hans Son, Jesus Kristus, är de mest medlidsamma av alla när det gäller omsorgen om de sjuka. Bibelns profetior försäkrar oss att sjukdom, lidande och död snart skall försvinna. Inom kort kommer vår omtänksamme Skapare att belöna rättfärdiga människor med evigt liv i en fullkomligt frisk värld, där ingen ”kommer att säga: ’Jag är sjuk.’” — Jesaja 33:24; Uppenbarelseboken 21:4.

Att vårda sjuka kan vara givande

”GIVANDE?” kanske någon undrar. ”Hur kan det vara det?” Lägg märke till vad några anhörigvårdare sade i en intervju med Vakna!:

”Att avstå från sina egna strävanden och önskningar gör inte en människa mindre lycklig. ’Det är lyckligare att ge än att få.’ (Apostlagärningarna 20:35) Det kan kännas mycket meningsfullt att ta hand om någon man älskar.” — Joan.

”Jag var tacksam för att jag kunde hjälpa min syster och svåger vid en tid då jag verkligen behövdes — utan att de hade någon möjlighet att återgälda mig. Det gjorde att vi kom närmare varandra. Jag hoppas att jag en dag kan använda den erfarenhet som jag har fått till att hjälpa någon annan i en liknande situation.” — Hjalmar.

”Det är som jag mer än en gång sade till min sjuka vän Betty — jag fick långt mer än jag gav. Jag lärde mig empati och tålamod. Jag lärde mig att det är möjligt att bevara en positiv inställning också under de svåraste förhållanden.” — Elsa.

”Jag blev starkare som människa. Jag lärde mig att mera helt och fullt lita på Jehova Gud i det dagliga livet och låta honom tillgodose mina behov.” — Jeanny.

När du besöker en anhörigvårdare

• Lyssna med empati

• Ge uppriktigt beröm

• Erbjud praktisk hjälp