När någon vi älskar dör

Omkring klockan sju på tisdagskvällen den 17 juli 2007 gled ett passagerarplan av landningsbanan på Brasiliens mest trafikerade flygplats i hjärtat av São Paulo. Planet fortsatte över en stor väg och kraschade in i en byggnad. Omkring 200 människor dog i olyckan.

DET har beskrivits som den värsta flygkraschen i Brasiliens historia, och den har etsat sig in i minnet hos dem som förlorade någon älskad vän eller släkting. Claudete var en av dem som fick uppleva detta. Hon tittade på tv när hon fick höra nyheten om flygkraschen. Hennes son, Renato, var med på planet. Han var bara 26 år och skulle gifta sig i oktober. Förtvivlat försökte Claudete få kontakt med honom på mobiltelefonen, men hon fick inget svar. Hon sjönk ihop på golvet och grät hejdlöst.

Antje miste sin fästman i en tragisk bilolycka i januari 1986. När hon fick dödsbudet drabbades hon av chock. ”Först kunde jag inte tro att det var sant. Det var som om jag hade en otäck dröm som jag plötsligt skulle vakna upp ur och upptäcka att den inte var sann. Jag skakade och hade fruktansvärda smärtor. Det kändes som om någon hade gett mig ett slag i magen.” Antje led sedan av depression i tre år. Trots att det har gått mer än 20 år sedan olyckan, skakar hon fortfarande när hon tänker tillbaka på det som hände.

Det går inte att med ord beskriva den oerhörda chock och de känslor av misstro, vanmakt och förtvivlan som kan bli följden av sådana tragiska, oväntade förluster. Men sorgen kan vara mycket svår även när en väns eller släktings död är väntad, som fallet kan vara om han eller hon har varit sjuk en längre tid. Ingen är helt beredd på att den man älskar skall dö. Nancis mamma dog 2002 efter en längre tids sjukdom. Men den dag hon dog blev Nanci sittande på golvet i sjukhuset i ett tillstånd av fullständig chock. Livet verkade ha förlorat all mening för henne. Nu har det gått fem år, men hon gråter fortfarande när hon tänker på sin mamma.

”Människor kommer aldrig över en förlust, de bara vänjer sig vid den”, säger dr Holly G. Prigerson. Om du har förlorat någon du älskar i döden, oavsett om det var väntat eller oväntat, kanske du undrar: Är det normalt att sörja? Hur är det möjligt att orka vidare? Kommer jag att få träffa honom eller henne igen? I nästa artikel kommer de här frågorna och andra frågor som du kan ha att tas upp.

[Bildkälla på sidan 3]

EVERTON DE FREITAS/AFP/Getty Images

”Alla hans [Jakobs] söner och döttrar kom för att trösta honom, men han ville inte låta sig tröstas utan sade: ’Jag skall sörja min son tills jag själv stiger ner i dödsriket.’ Så begrät hans far honom.” (1 MOSEBOKEN 37:35, Bibel 2000)

PATRIARKEN Jakob sörjde djupt över sin sons död. Han trodde att han skulle sörja tills han själv dog. Likt Jakob kanske du känner att smärtan över att ha förlorat någon du älskar är så stor att den aldrig kommer att försvinna. Är sådana intensiva känslor av sorg nödvändigtvis ett tecken på att man inte har så stark tro på Gud? Nej, verkligen inte!

I Bibeln beskrivs Jakob som en man med tro. Han och hans farfar, Abraham, och hans far, Isak, lovordas för sin enastående tro. (Hebréerna 11:8, 9, 13) Vid ett tillfälle brottades han en hel natt med en ängel för att få en välsignelse från Gud! (1 Moseboken 32:24–30) Det är tydligt att Jakob var en mycket andlig människa. Så vad kan vi då lära oss av hur Jakob sörjde? Man kan ha stark tro på Gud och ändå känna djup sorg när en älskad vän eller släkting dör. Det är en normal och helt naturlig reaktion när någon vi älskar dör.

Vad är sorg?

Sorg kan påverka oss på olika sätt, men många upplever en intensiv känslomässig smärta. Tänk till exempel på Leonardo, som var 14 år när hans pappa plötsligt fick problem med hjärtat och dog. Leonardo glömmer aldrig den dag då hans moster berättade det för honom. Först vägrade han att tro att det var sant. Han såg sin pappas kropp vid begravningen, men allt var så overkligt. Det dröjde sex månader innan Leonardo kunde gråta. Ofta kom han på sig själv med att vänta på att pappan skulle komma hem från arbetet. Det tog ungefär ett år innan han riktigt förstod att pappan var död. Och då kände han sig fruktansvärt ensam. Vardagliga saker, som att komma hem till ett tomt hus, påminde honom om att hans pappa var borta. Vid sådana tillfällen bröt han ofta ihop och grät. Åh, vad han saknade sin pappa!

Det Leonardo upplevde visar att sorgen kan vara intensiv. Som väl är går det att komma över sorgen. Men det kan ta tid. Alldeles som det tar tid att läka svåra fysiska sår tar det tid att läka känslomässiga sår. Det kan ta flera månader, några år eller till och med ännu längre tid att komma över sorgen. Men med tiden kommer den intensiva smärta som du kände i början att avta, och livet kommer inte längre att kännas lika trist och meningslöst.

Sorgearbetet sägs vara en nödvändig del av läkningsprocessen och en hjälp att anpassa sig till den nya situationen. Det finns ett tomrum där det tidigare fanns en levande människa. Vi behöver lära oss att leva utan den människan. När vi ger utlopp åt vår sorg kan det ge oss den känslomässiga lindring vi behöver. Naturligtvis sörjer inte alla på precis samma sätt. Men en sak är säker: Att hålla tillbaka sin sorg kan vara skadligt i mentalt, känslomässigt och fysiskt avseende.