”SALGA, salga, salga!” (”Kom ut, kom ut, kom ut!”) Detta klagande rop skär genom nattmörkret på en kyrkogård på ön Janitzio i sjön Pátzcuaro i Mexico. Det är en gudfruktig taraskindian som anropar sina döda släktingar med hjälp av en skriven bön. ”Må den heliga rosenkransen bryta de bojor som binder er”, ber han.

Det är de dödas dag. Från de tidiga morgontimmarna har kvinnor och barn prytt familjegravarna med blomblad och dekorerade träramar. De har placerat offergåvor bestående av frukter och bakverk framför gravarna. Och nu trotsar de nattkylan för att recitera böner eller under tystnad vaka vid graven i det svaga ljuset från tusentals flämtande ljus som tänts för de dödas skull.

Denna scen, som för en utomstående kan förefalla egendomlig eller rentav bisarr, är för dessa människor en gammal och ärevördig religiös tradition: det katolska firandet av Alla själars dag. I många latinamerikanska länder flockas tusentals troende traditionsenligt till kyrkogårdarna och frambär skrivna böner och gåvor för sina döda anförvanter.

Alla själars dag är till exempel praktiskt taget identisk med den buddistiska högtiden ”ullambana”, en dag som ägnas åt ”uttryck av sonlig vördnad för avlidna förfäder och andarnas frigörelse från denna världens slaveri”. (The New Encyclopœdia Britannica)