Organiserade för att predika de goda nyheterna

Broder Russell insåg mycket tidigt att en av de viktigaste ansvarsuppgifterna som åligger varje medlem av den kristna församlingen är att ta del i evangeliseringsarbetet. (1 Petr. 2:9) Zion’s Watch Tower förklarade att de profetiska orden i Jesaja 61:1 inte bara var tillämpliga på Jesus, utan också på alla hans med anden smorda efterföljare. Det profetiska uttalandet lyder: ”Jehova har smort mig till att kungöra goda nyheter”, eller som 1883 års svenska översättning återger Jesu citat av detta ställe: ”Han har smort mig till att predika evangelium.” — Luk. 4:18.

Redan år 1881 innehöll Zion’s Watch Tower artikeln ”Efterlyses: 1.000 predikare”. Den var en vädjan till de enskilda medlemmarna av församlingen att använda den tid de kunde (en halv timme, en timme, eller två eller tre timmar) till att sprida Bibelns sanning. Män och kvinnor, som inte hade några familjeförpliktelser och som kunde använda hälften av sin tid eller mer uteslutande i Herrens verk, uppmuntrades att börja förkunna evangelium som kolportörer. Antalet kolportörer varierade en hel del från år till år, men år 1885 var det redan omkring 300 som tog del i kolportörarbetet. Andra utförde en mer begränsad form av kolportörtjänst. Kolportörerna fick förslag om hur de skulle utföra sitt arbete. Men fältet var stort, och åtminstone i början valde de själva sitt distrikt och flyttade från område till område i stort sett efter eget gottfinnande. När de sedan träffades vid konventen, brukade de göra nödvändiga förändringar för att samordna verksamheten.

Samma år som kolportörtjänsten började lät broder Russell trycka ett antal traktater (eller broschyrer) som skulle delas ut kostnadsfritt. En av de mera kända var Food for Thinking Christians (Föda för tänkande kristna), som delades ut i 1.200.000 exemplar under loppet av de fyra första månaderna. Arbetet i förbindelse med att trycka och sprida dessa traktater var anledningen till att man bildade Zion’s Watch Tower Tract Society, så att man skulle kunna sköta nödvändiga detaljer. För att förhindra ett avbrott i arbetet i händelse av sin död och för att det skulle bli lättare att motta och använda de bidrag som gavs för att främja verket ansökte broder Russell om att få detta sällskap lagligen inregistrerat, vilket skedde den 15 december 1884. Därmed fick man ett nödvändigt redskap som uppfyllde lagens krav.

Allteftersom behov uppstod, upprättade Sällskapet Vakttornet avdelningskontor i andra länder. Det första upprättades i London i England den 23 april 1900. Ett annat upprättades i Elberfeld i Tyskland år 1902. Två år senare upprättades ett avdelningskontor på andra sidan jorden, i Melbourne i Australien. När detta skrivs, finns det 99 avdelningskontor över hela världen.

Även om man var i färd med att bygga upp en organisation som var nödvändig för att tillhandahålla biblisk litteratur i stor mängd, överlät man i början åt församlingarna att själva avgöra hur de skulle organisera spridningen av denna litteratur till allmänheten. I ett brev daterat den 16 mars 1900 förklarade broder Russell hur han såg på saken. I brevet, som var adresserat till ”Alexander M. Graham och församlingen i Boston i Massachusetts”, skrev han bland annat: ”Som ni alla vet, är det min bestämda avsikt att överlåta åt varje grupp av Herrens folk att handha sina egna angelägenheter, enligt vad de finner vara bäst, och att bara komma med förslag, inte genom inblandning, utan genom att blott och bart ge råd.” Detta gällde inte bara deras möten, utan också det sätt på vilket de utförde sin förkunnartjänst. Sedan han hade gett bröderna några praktiska råd, avslutade han därför med orden: ”Detta är bara ett förslag.”

En del former av verksamhet krävde mer direkt ledning från Sällskapet. I förbindelse med visningen av ”Skapelsedramat i bilder” fick de enskilda församlingarna avgöra om de var villiga och hade möjlighet att hyra en teater eller en annan lokal där de kunde arrangera en föreställning. Men det var nödvändigt att flytta utrustningen från stad till stad, och det fanns ett tidsschema som måste hållas. I dessa fall sörjde Sällskapet för en central ledning. Varje församling uppmanades att tillsätta en ”dramakommitté” som skulle sköta de lokala arrangemangen. Men Sällskapet sände en ”superintendent” som gick igenom alla detaljer för att förvissa sig om att allt fungerade friktionsfritt.

Åren 1914 och 1915 kom och gick, och dessa med anden smorda kristna väntade ivrigt på att deras himmelska hopp skulle uppfyllas. Samtidigt uppmuntrades de att hålla sig sysselsatta i Herrens tjänst. Även om de ansåg att den tid de hade kvar i köttet var mycket kort, blev det uppenbart för dem att de behövde mer ledning nu än när de var bara några hundra för att de skulle kunna fortsätta att predika de goda nyheterna på ett ordnat sätt. En kort tid efter det att J. F. Rutherford hade blivit Sällskapet Vakttornets andre president vidtogs mått och steg i den riktningen. I Vakt-Tornet för 15 maj 1917 (på engelska 1 mars) meddelades det att hela det distrikt som skulle bearbetas av kolportörer och av pastoralarbetaree i församlingarna hädanefter skulle anvisas av Sällskapets kontor. Om det i en stad eller ett län fanns både lokala förkunnare och kolportörer som tog del i tjänsten, delades distriktet upp mellan dem av en lokalt tillsatt distriktskommitté. Denna ordning bidrog till en anmärkningsvärt stor spridning av boken Den fullbordade hemligheten inom loppet av bara några månader år 1917/1918. Denna ordning medverkade också till att man i en blixtkampanj kunde sprida 10.000.000 exemplar av en traktat med huvudartikeln ”Babylons fall”, som innehöll ett kraftfullt avslöjande av kristenheten.

En kort tid efter detta blev de flesta medlemmarna av Sällskapets administrativa stab arresterade, och den 21 juni 1918 blev de dömda till 20-åriga fängelsestraff. Predikandet av de goda nyheterna avstannade praktiskt taget. Var tiden nu inne då de äntligen skulle förenas med Herren i himmelsk härlighet?

Några månader senare slutade kriget. Följande år frigavs de ledande representanterna för Sällskapet. De befann sig fortfarande i köttet. Det var inte vad de hade förväntat, men de drog den slutsatsen att Gud fortfarande måste ha ett arbete åt dem att utföra här på jorden.

De hade just genomgått svåra trosprov. Men år 1919 stärkte Vakt-Tornet dem med upplivande bibliska studieartiklar över temat ”Saliga äro de som icke frukta” (på svenska år 1921). Dessa följdes av artikeln ”Tillfällen till tjänst”. Men ingen av dem kunde förutse den enorma utveckling som organisationen skulle genomgå under de följande årtiondena.

Ett gott exempel för hjorden

Broder Rutherford insåg klart att oavsett hur kort tid det var kvar, var det viktigt att hjorden hade ett gott exempel att följa för att verket skulle fortsätta att gå framåt på ett ordnat och enat sätt. Jesus hade beskrivit sina efterföljare som får, och får följer sin herde. Det är naturligtvis Jesus själv som är den rätte herden, men han använder också äldre män, eller äldste, som underherdar för sitt folk. (1 Petr. 5:1—3) Dessa äldste måste vara män som själva tar del i det arbete som Jesus hade ålagt sina lärjungar, och de måste uppmuntra andra att också ta del i det. De måste ha den sanna evangeliseringsandan. När man spred Den fullbordade hemligheten, hade emellertid några äldste dragit sig undan; somliga hade till och med ganska direkt avrått andra från att delta.

Ett mycket betydelsefullt steg i riktning mot att rätta till den här situationen togs år 1919, när man började ge ut tidskriften The Golden Age (Den Gyllne Tidsåldern). Denna tidskrift skulle bli ett mäktigt redskap till att ge publicitet åt att Guds kungarike är den enda varaktiga lösningen på mänsklighetens problem. De församlingar som ville vara med och sprida tidskriften uppmanades att begära att Sällskapet skulle registrera församlingen som en ”tjänsteorganisation”. Därefter utsåg Sällskapet en så kallad tjänstedirektör, som inte var underkastad något årligen återkommande omval.f Som Sällskapets representant på platsen skulle han organisera arbetet, tilldela distrikt och uppmuntra församlingen att ta del i tjänsten på fältet. Samtidigt med att det fanns en ordning med demokratiskt valda äldste och diakoner började det således införas en annan organisationsform, en organisationsform som erkände en förordnande myndighet utanför den lokala församlingen och som lade större vikt vid predikandet av de goda nyheterna om Guds kungarike.g

Under de år som följde gick arbetet med att förkunna om Guds kungarike framåt med stormsteg, som om det drevs på av en oemotståndlig kraft. Händelserna år 1914 och därefter hade klart visat att den stora profetia i vilken Herren Jesus Kristus beskrev avslutningen på den gamla tingens ordning höll på att uppfyllas. I ljuset av detta påpekades det år 1920 i den engelska upplagan av Vakt-Tornet att, som det var förutsagt i Matteus 24:14, tiden nu var inne att förkunna de goda nyheterna om ”änden af den gamla tingens ordning och upprättandet af Messias’ rike”.h (Matt. 24:3—14) Efter att ha varit med vid bibelforskarnas konvent i Cedar Point i Ohio år 1922 for deltagarna hem med den här parollen ringande i öronen: ”Annonsera, annonsera, annonsera Konungen och hans rike!” De sanna kristnas uppgift kom ännu tydligare i förgrunden år 1931, när man antog namnet Jehovas vittnen.

Det var tydligt att Jehova hade tilldelat sina tjänare ett arbete som de alla kunde ta del i. Reaktionen var överväldigande. Många gjorde stora förändringar i sitt liv för att kunna ägna all sin tid åt detta arbete. Och även bland dem som bara kunde avsätta en del av sin tid var det många som använde hela dagar i tjänsten på fältet under veckosluten. Som ett resultat av de många uppmaningar som gavs i Vakttornet och Informationer åren 1938 och 1939 bemödade sig många Jehovas vittnen på den tiden samvetsgrant om att ägna 60 timmar varje månad åt tjänsten på fältet.

Bland dessa nitiska vittnen fanns många ödmjuka, hängivna Jehovas tjänare som var äldste i församlingarna. Men på en del platser fanns det under 1920-talet och i början av 1930-talet också stort motstånd mot tanken att alla skulle ta del i tjänsten på fältet. Det hände ofta att demokratiskt valda äldste ganska rakt på sak uttryckte sitt ogillande av vad Vakt-Tornet sade om ansvaret att predika för människor utanför församlingen. Deras ovilja att lyssna till det som Guds ande genom den Heliga skrift hade att säga till församlingen om den här saken hindrade anden att fritt verka i dessa grupper. — Upp. 2:5, 7.

År 1932 vidtogs åtgärder för att rätta till den här situationen. Det avgörande var inte huruvida några framträdande äldste kanske skulle bli förnärmade eller huruvida några av dem som var anslutna till församlingarna kanske skulle dra sig tillbaka. Nej, det viktigaste för bröderna var att behaga Jehova och att göra hans vilja. Därför behandlade Vakttornet för 15 oktober och 1 november det året (på engelska 15 augusti och 1 september) ämnet ”Jehovas organisation”.

Dessa artiklar visade klart att alla som verkligen var en del av Jehovas organisation skulle utföra det arbete som enligt Guds ord måste utföras under denna tidsperiod. Artiklarna framhöll att ställningen som kristen äldste inte var ett ämbete som man kunde väljas till, utan ett tillstånd som man kunde uppnå genom andlig tillväxt. Särskilt eftertryck gavs åt Jesu bön om att hans efterföljare ”alla må vara ett” — i gemenskap med Gud och Kristus och således också i gemenskap med varandra när det gällde att göra Guds vilja. (Joh. 17:21) Och med vilket resultat? Den andra artikeln svarade att ”var och en av kvarlevan måste vara ett vittne för Gud Jehovas namn och rike”. De som försummade eller vägrade att göra vad de rimligtvis kunde för att ta del i det offentliga vittnandet skulle inte anförtros någon tjänst att öva tillsyn i församlingen.

När församlingarna hade studerat dessa artiklar uppmanades de att anta en resolution, i vilken de gav till känna att de instämde i det som stod i artiklarna. Därmed upphörde de årliga valen av äldste och diakoner i församlingarna. Några av de tidigare ”valda äldste”, till exempel i Belfast i Nordirland, lämnade församlingen, och några av dem som sympatiserade med dem följde dem. Detta ledde till att leden glesnade, men organisationen som helhet stärktes. De som blev kvar var sådana som var villiga att axla det kristna ansvaret att vittna. I stället för att välja äldste utsåg församlingarna — fortfarande med hjälp av demokratiska metoder — en tjänstekommittéi som bestod av andligt mogna män som aktivt tog del i det offentliga vittnandet. Församlingens medlemmar valde också en ordförande som skulle presidera vid deras möten samt en sekreterare och kassör. Alla dessa skulle vara män som var aktiva vittnen för Jehova.

När nu tillsynen över församlingen hade anförtrotts åt män som inte var intresserade av sin personliga ställning, utan av att utföra Guds verk — att vittna om hans namn och kungarike — och som föregick med gott exempel genom att själva ta del, gick arbetet framåt mer friktionsfritt. Vad de inte visste då var att ett stort arbete låg framför dem. Det skulle avges ett långt större vittnesbörd än det som hittills hade avgetts, och det skulle ske ett insamlande som de inte hade kunnat föreställa sig. (Jes. 55:5) Det var uppenbart att Jehova höll på att förbereda dem för detta.

Några få som hyste hopp om evigt liv på jorden hade börjat sluta sig till dem.j Men Bibeln förutsade att det skulle samlas in en stor skara som hade utsikten att bli bevarad genom den kommande stora vedermödan. (Upp. 7:9—14) År 1935 klargjordes det vilka som utgör denna stora skara. De förändringar som gjordes under 1930-talet i fråga om att utvälja tillsyningsmän rustade organisationen att bättre kunna ta hand om arbetet med att insamla, undervisa och öva dessa.

De flesta Jehovas vittnen såg detta utvidgade arbete som en spännande utveckling. Deras tjänst på fältet fick ny mening för dem. Några var emellertid inte så ivriga att predika. De höll sig tillbaka, och de försökte rättfärdiga sin passivitet genom att påstå att det inte skulle församlas någon stor skara förrän efter Harmageddon. Men flertalet såg det som en ny möjlighet att visa sin lojalitet mot Jehova och sin kärlek till nästan.

Hur passade de som tillhörde den stora skaran in i organisationens uppbyggnad? De fick förklarat för sig vilken plats Guds ord tilldelade den ”lilla hjorden” av de med anden smorda, och de erkände villigt denna ordning. (Luk. 12:32—44) De fick också lära sig att de, i likhet med de med anden smorda, hade ansvaret att dela med sig av de goda nyheterna åt andra. (Upp. 22:17) Eftersom de önskade vara Guds kungarikes jordiska undersåtar, borde detta kungarike komma först i deras liv, och de borde vara nitiska när det gällde att tala med andra om det. För att motsvara Bibelns beskrivning av dem som skulle bli bevarade genom den stora vedermödan in i Guds nya värld måste de vara sådana som ”oupphörligt ropar ... med hög röst och säger: ’Räddningen har vi vår Gud att tacka för, honom som sitter på tronen, och Lammet.’” (Upp. 7:10, 14) År 1937, när deras antal började växa och deras nitälskan för Herren blev uppenbar, inbjöds de också att hjälpa till att axla ansvaret att öva tillsyn i församlingen.

De blev emellertid påminda om att organisationen tillhör Jehova och inte någon människa. Det skulle inte vara någon åtskillnad mellan kvarlevan av de med anden smorda och dem som tillhörde den stora skaran av andra får. De skulle arbeta tillsammans som bröder och systrar i Jehovas tjänst, för Jesus hade sagt: ”Jag har andra får, som inte är av den här fållan; också dem måste jag föra fram, och de kommer att lyssna till min röst, och de kommer att bli en hjord, en herde.” (Joh. 10:16) Detta började bli en tydlig realitet.

[Ruta/Bild på sidan 215]

V.D.M.-frågor

Bokstäverna V.D.M. står för de latinska orden ”Verbi Dei Minister”, en Guds ords tjänare.

År 1916 utarbetade Sällskapet en lista med frågor i bibliska ämnen. De som skulle representera Sällskapet som talare ombads att skriftligen besvara var och en av frågorna. På så sätt kunde Sällskapet få en uppfattning om hur dessa bröder förstod grundläggande bibliska sanningar och vad de tänkte om dem. De skrivna svaren granskades noga av en kommitté av bröder vid Sällskapets kontor. De som ansågs vara kvalificerade som talare skulle ha svarat rätt på minst 85 procent av frågorna.

Senare frågade många äldste, diakoner och andra bibelforskare om de kunde få en lista med frågorna. Med tiden påpekades det att det skulle vara en fördel om klasserna som sina representanter utsåg endast sådana som hade kvalificerat sig som V.D.M.

Att Sällskapet tilldelade någon graden ”Guds ords tjänare” betydde inte att personen i fråga blev ordinerad. Det innebar helt enkelt att en kommitté av bröder vid Sällskapets kontor hade bedömt den personens förståelse av lärofrågor, och i rimlig grad hans rykte, och dragit den slutsatsen att han var värdig att kallas en Guds ords tjänare.

V.D.M.-frågorna löd (ur ”Vakt-Tornet” för 15 februari 1917, sidorna 75, 76):

1) Hvilken var Guds första skaparehandling?

2) Hvad är betydelsen af ordet ”LOGOS”, då det sättes i samband med Guds Son, och hvad menas med orden Fader och Son?

3) När och huru inkom synden i världen?

4) Hvad är det gudomliga straffet, som drabbar syndarna för syndens skull, och hvilka äro syndarna?

5) Hvarför var det nödvändigt för ”LOGOS” att blifva kött, och var han ”inkarnerad”?

6) Af hvilken natur var människan Kristus Jesus från barndomen till döden?

7) Af hvilken natur är Jesus sedan uppståndelsen, och hvad är hans officiella ställning till Jehova?

8) Hvad är Jesu verk under evangelieåldern — från pingsten till nu?

9) Hvad har hittills blifvit gjordt för människovärlden af Jehova Gud, och hvad har gjorts af Jesus?

10) Hvad är Guds afsikt med afseende på församlingen, när den blir fullständig?

11) Hvad är Guds afsikt med afseende på människovärlden?

12) Hvad skall blifva de slutligen oförbätterligas öde?

13) Hvad skall den belöning eller välsignelse blifva, som skall tillfalla människovärlden genom lydnad för Messias’ regering?

14) Genom hvilka steg kan en syndare komma till lifsgemenskap med Kristus och med den himmelske Fadern?

15) Sedan en kristen blifvit aflad af den heliga anden, hvad är då, enligt Guds ord, den väg han bör gå?

16) Har du vändt dig från synden för att tjäna den lefvande Guden?

17) Har du gjort en full invigning af ditt lif och af alla dina krafter och förmågor åt Herren och hans tjänst?

18) Har du symboliserat denna invigning genom nedsänkning i vatten?

19) Har du ”tagit” I. B. S. S:s [Internationella Bibelstudiesällskapets] löfte om ett heligt lif?

20) Har du fullständigt och omsorgsfullt läst de sex delarna af STUDIER I SKRIFTEN?

21) Har du erhållit mycken upplysning och dragit mycken nytta däraf?

22) Tror du, att du har en solid och varaktig bibelkännedom, som skall göra dig dugligare såsom en Herrens tjänare under återstoden af ditt lif?