• Prövning och sållning bland Guds folk
    Jehovas vittnen – förkunnare av Guds kungarike

    • Tjänsten på fältet och organisationen blir stridsfrågor

      I det allra första numret av Zion’s Watch Tower uppmanades varje sann kristen att sprida sanningen till andra. Detta var något som sedan betonades mer och mer, och tidskriftens läsare uppmuntrades ofta att inse och uppskatta sitt privilegium och ansvar att förkunna de goda nyheterna för andra. Många tog del i begränsad omfattning, men förhållandevis få var med i främsta ledet och gick från hus till hus för att ge alla möjlighet att få höra budskapet om Riket.

      Men från och med år 1919 lades det allt större vikt vid att alla skulle ta del i tjänsten på fältet. Broder Rutherford betonade det kraftigt i ett föredrag i Cedar Point i Ohio det året. I varje församling som begärde att Sällskapet skulle organisera den för tjänst förordnade Sällskapet en tjänstedirektör som skulle ta hand om arbetet. Han skulle själv ta ledningen och se till att församlingen hade den litteratur som behövdes.

      År 1922 publicerade Vakt-Tornet en artikel med rubriken ”Vikten af att tjäna”. Den pekade på människors trängande behov av att få höra de goda nyheterna om Guds kungarike, riktade uppmärksamheten på Jesu profetiska befallning i Matteus 24:14 och förklarade för de äldste i församlingarna: ”Må ingen tänka, att emedan han är en äldstebroder hela hans tjänst blott skulle bestå i att predika med munnens ord. Om tillfällen yppa sig för honom att gå ut bland folket och sätta det tryckta budskapet i deras händer, så är detta ett stort privilegium och ett predikande af evangelium, ofta mera effektivt än något annat sätt att predika.” Artikeln ställde sedan frågan: ”Kan någon enda, som är verkligt invigd åt Herren, rättfärdiga sig själf med att just i denna tid vara sysslolös?”

      Somliga höll sig avvaktande. De kom med alla möjliga invändningar. De tyckte inte det var passande att ”sälja böcker”, fastän arbetet inte utfördes för vinnings skull och fastän det var genom just dessa publikationer som de hade lärt känna sanningen om Guds kungarike. När man från och med år 1926 uppmanades att gå från hus till hus med böckerna på söndagarna, var det somliga som protesterade mot detta, trots att söndagen var den dag som många brukade avsätta för gudstjänst. Det grundläggande problemet var att de tyckte att det var under deras värdighet att predika från hus till hus. Ändå säger Bibeln klart och tydligt att Jesus sände sina lärjungar till människors hem för att predika, och aposteln Paulus predikade ”offentligt och från hus till hus”. — Apg. 20:20; Matt. 10:5—14.

      De som i sitt hjärta inte kände sig sporrade att efterlikna Jesus och hans apostlar som vittnen drog sig successivt undan, när det lades allt större vikt vid tjänsten på fältet. Församlingen i Skive i Danmark halverades nästan, och detsamma hände med andra församlingar. Av de omkring hundra som var förbundna med församlingen i Dublin på Irland blev bara fyra kvar. En liknande prövning och sållning ägde rum i Norge, Canada, Förenta staterna och andra länder. Detta ledde till att församlingarna renades.

      De som verkligen ville vara Guds Sons efterliknare reagerade positivt på uppmaningarna från Bibeln. Men deras villighet gjorde det inte nödvändigtvis lätt för dem att börja gå från hus till hus. Somliga hade mycket svårt att komma i gång. Men det blev till stor uppmuntran för dem när det anordnades gruppvittnande och speciella tjänstekonvent. Två systrar på norra Jylland i Danmark mindes länge sin första dag i tjänsten på fältet. De sammanträffade med gruppen, hörde anvisningarna, drog ut på distriktet, men brast sedan i gråt. Två av bröderna såg vad som hände och erbjöd sig att samarbeta med systrarna. Snart var de idel solsken igen. Efter att ha fått smaka på tjänsten på fältet kände de flesta glädje och var ivriga att få göra mer.

      Sedan, år 1932, innehöll Vakttornet en artikel i två delar med rubriken ”Jehovas organisation”. (Numren för 15 oktober och 1 november) Den visade att anordningen med att välja män till att bekläda äldsteämbetet var oskriftenlig. Församlingarna uppmanades att bara låta män som aktivt tog del i tjänsten på fältet, män som levde upp till det ansvar som låg i namnet Jehovas vittnen, få inneha ansvarsfulla ställningar. Dessa skulle fungera som en tjänstekommitté, och en av dem blev på församlingens förslag förordnad av Sällskapet till tjänstedirektör. I Belfast på Irland sållade detta ut flera av dem som hellre ville ha en framskjuten ställning än ödmjukt utföra tjänst.

      I Tyskland hade de flesta av dem som försökte tona ner vikten av tjänsten på fältet lämnat församlingarna i början av 1930-talet. En del andra drog sig tillbaka av fruktan, när arbetet förbjöds i många av Tysklands delstater år 1933. Men tusentals uthärdade dessa trosprov och visade sig vara villiga att predika, vilka faror det än medförde.

      Runt om på jorden tog förkunnandet om Guds kungarike fart. Tjänsten på fältet blev en viktig del av alla Jehovas vittnens liv. Församlingen i Oslo hyrde till exempel bussar under veckosluten för att transportera förkunnare till närbelägna städer. De träffades tidigt på morgonen, var ute på distriktet vid nio- eller tiotiden, arbetade hårt i tjänsten i sju eller åtta timmar och förenade sig sedan med de andra i bussen för hemfärden. Andra cyklade ut på lantdistrikten, försedda med bokväskor och kartonger med extra litteratur. Jehovas vittnen var glada, nitiska och förenade i att göra Guds vilja.

      År 1938, när uppmärksamheten åter riktades på förordnandet av ansvariga män i församlingarna,j avskaffades helt lokala val av tjänare, något som i allmänhet välkomnades. Församlingarna antog med glädje en resolution, i vilken de visade sin uppskattning av teokratisk organisation och begärde att ”Sällskapet” (som de uppfattade som den smorda kvarlevan, eller den trogne och omdömesgille slaven) skulle organisera församlingen för tjänst och förordna alla tjänare. Från och med då började den synliga styrande kretsen göra de nödvändiga förordnandena och organisera församlingarna för förenad och produktiv verksamhet. Det var bara några få grupper som inte ville medverka och som lämnade organisationen vid den här tidpunkten.