Tjänsten på fältet och organisationen blir stridsfrågor

I det allra första numret av Zion’s Watch Tower uppmanades varje sann kristen att sprida sanningen till andra. Detta var något som sedan betonades mer och mer, och tidskriftens läsare uppmuntrades ofta att inse och uppskatta sitt privilegium och ansvar att förkunna de goda nyheterna för andra. Många tog del i begränsad omfattning, men förhållandevis få var med i främsta ledet och gick från hus till hus för att ge alla möjlighet att få höra budskapet om Riket.

Men från och med år 1919 lades det allt större vikt vid att alla skulle ta del i tjänsten på fältet. Broder Rutherford betonade det kraftigt i ett föredrag i Cedar Point i Ohio det året. I varje församling som begärde att Sällskapet skulle organisera den för tjänst förordnade Sällskapet en tjänstedirektör som skulle ta hand om arbetet. Han skulle själv ta ledningen och se till att församlingen hade den litteratur som behövdes.

År 1922 publicerade Vakt-Tornet en artikel med rubriken ”Vikten af att tjäna”. Den pekade på människors trängande behov av att få höra de goda nyheterna om Guds kungarike, riktade uppmärksamheten på Jesu profetiska befallning i Matteus 24:14 och förklarade för de äldste i församlingarna: ”Må ingen tänka, att emedan han är en äldstebroder hela hans tjänst blott skulle bestå i att predika med munnens ord. Om tillfällen yppa sig för honom att gå ut bland folket och sätta det tryckta budskapet i deras händer, så är detta ett stort privilegium och ett predikande af evangelium, ofta mera effektivt än något annat sätt att predika.” Artikeln ställde sedan frågan: ”Kan någon enda, som är verkligt invigd åt Herren, rättfärdiga sig själf med att just i denna tid vara sysslolös?”

Somliga höll sig avvaktande. De kom med alla möjliga invändningar. De tyckte inte det var passande att ”sälja böcker”, fastän arbetet inte utfördes för vinnings skull och fastän det var genom just dessa publikationer som de hade lärt känna sanningen om Guds kungarike. När man från och med år 1926 uppmanades att gå från hus till hus med böckerna på söndagarna, var det somliga som protesterade mot detta, trots att söndagen var den dag som många brukade avsätta för gudstjänst. Det grundläggande problemet var att de tyckte att det var under deras värdighet att predika från hus till hus. Ändå säger Bibeln klart och tydligt att Jesus sände sina lärjungar till människors hem för att predika, och aposteln Paulus predikade ”offentligt och från hus till hus”. — Apg. 20:20; Matt. 10:5—14.

De som i sitt hjärta inte kände sig sporrade att efterlikna Jesus och hans apostlar som vittnen drog sig successivt undan, när det lades allt större vikt vid tjänsten på fältet. Församlingen i Skive i Danmark halverades nästan, och detsamma hände med andra församlingar. Av de omkring hundra som var förbundna med församlingen i Dublin på Irland blev bara fyra kvar. En liknande prövning och sållning ägde rum i Norge, Canada, Förenta staterna och andra länder. Detta ledde till att församlingarna renades.

De som verkligen ville vara Guds Sons efterliknare reagerade positivt på uppmaningarna från Bibeln. Men deras villighet gjorde det inte nödvändigtvis lätt för dem att börja gå från hus till hus. Somliga hade mycket svårt att komma i gång. Men det blev till stor uppmuntran för dem när det anordnades gruppvittnande och speciella tjänstekonvent. Två systrar på norra Jylland i Danmark mindes länge sin första dag i tjänsten på fältet. De sammanträffade med gruppen, hörde anvisningarna, drog ut på distriktet, men brast sedan i gråt. Två av bröderna såg vad som hände och erbjöd sig att samarbeta med systrarna. Snart var de idel solsken igen. Efter att ha fått smaka på tjänsten på fältet kände de flesta glädje och var ivriga att få göra mer.

Sedan, år 1932, innehöll Vakttornet en artikel i två delar med rubriken ”Jehovas organisation”. (Numren för 15 oktober och 1 november) Den visade att anordningen med att välja män till att bekläda äldsteämbetet var oskriftenlig. Församlingarna uppmanades att bara låta män som aktivt tog del i tjänsten på fältet, män som levde upp till det ansvar som låg i namnet Jehovas vittnen, få inneha ansvarsfulla ställningar. Dessa skulle fungera som en tjänstekommitté, och en av dem blev på församlingens förslag förordnad av Sällskapet till tjänstedirektör. I Belfast på Irland sållade detta ut flera av dem som hellre ville ha en framskjuten ställning än ödmjukt utföra tjänst.

I Tyskland hade de flesta av dem som försökte tona ner vikten av tjänsten på fältet lämnat församlingarna i början av 1930-talet. En del andra drog sig tillbaka av fruktan, när arbetet förbjöds i många av Tysklands delstater år 1933. Men tusentals uthärdade dessa trosprov och visade sig vara villiga att predika, vilka faror det än medförde.

Runt om på jorden tog förkunnandet om Guds kungarike fart. Tjänsten på fältet blev en viktig del av alla Jehovas vittnens liv. Församlingen i Oslo hyrde till exempel bussar under veckosluten för att transportera förkunnare till närbelägna städer. De träffades tidigt på morgonen, var ute på distriktet vid nio- eller tiotiden, arbetade hårt i tjänsten i sju eller åtta timmar och förenade sig sedan med de andra i bussen för hemfärden. Andra cyklade ut på lantdistrikten, försedda med bokväskor och kartonger med extra litteratur. Jehovas vittnen var glada, nitiska och förenade i att göra Guds vilja.

År 1938, när uppmärksamheten åter riktades på förordnandet av ansvariga män i församlingarna,j avskaffades helt lokala val av tjänare, något som i allmänhet välkomnades. Församlingarna antog med glädje en resolution, i vilken de visade sin uppskattning av teokratisk organisation och begärde att ”Sällskapet” (som de uppfattade som den smorda kvarlevan, eller den trogne och omdömesgille slaven) skulle organisera församlingen för tjänst och förordna alla tjänare. Från och med då började den synliga styrande kretsen göra de nödvändiga förordnandena och organisera församlingarna för förenad och produktiv verksamhet. Det var bara några få grupper som inte ville medverka och som lämnade organisationen vid den här tidpunkten.

En organisation som uteslutande ägnar sig åt att sprida Rikets budskap

För att organisationen skall fortsätta att ha Jehovas godkännande måste den uteslutande ägna sig åt det arbete som hans ord ger befallning om för vår tid. Detta arbete är predikandet av de goda nyheterna om Guds kungarike. (Matt. 24:14) Det har emellertid hänt vid några få tillfällen att personer som flitigt har samarbetat med organisationen också har försökt utnyttja den till att främja projekt som har haft en tendens att avleda deras medarbetares uppmärksamhet från deras egentliga uppgift. När de har blivit tillrättavisade, har det varit en prövning för dem, i synnerhet när de har menat att de har haft ädla och uppriktiga motiv.

Detta inträffade till exempel i Finland år 1915, när några bröder bildade en kooperativ sammanslutning kallad Ararat och genom den finska upplagan av Vakt-Tornet uppmanade läsarna att gå med i denna sammanslutning. Initiativtagaren till detta projekt i Finland reagerade ödmjukt, när broder Russell påpekade att han och hans medarbetare hade låtit sig ledas ”bort från det viktiga evangeliearbetet”. Stolthet hindrade emellertid en annan broder, en som hade varit aktiv i tjänsten för Jehova i över tio år i Norge, från att ta till sig av samma råd.

I Förenta staterna uppstod ett liknande problem på 1930-talet. Ett antal församlingar gav ut egna månatliga informationsblad med anvisningar för tjänsten. De innehöll påminnelser från Sällskapets Bulletin samt erfarenheter och upplysningar om de lokala anordningarna för tjänsten. Ett av dessa informationsblad, som gavs ut i Baltimore i Maryland, gav entusiastiskt stöd åt predikoarbetet men användes också till att främja vissa affärsprojekt. Till att börja med gav broder Rutherford sitt tysta bifall till några av dessa. Men när det visade sig vad engagemang i sådana projekt kunde leda till, meddelades det i den engelska upplagan av Vakttornet att Sällskapet inte stödde dem. Detta blev en svår personlig prövning för Anton Koerber, för hans avsikt hade varit att på det här sättet hjälpa sina bröder. Med tiden använde han emellertid åter sina krafter och förmågor fullt ut till att främja Jehovas vittnens predikoarbete.

Ett närbesläktat problem uppstod i Australien år 1938 och trappades upp under den tid Sällskapet var förbjudet (från januari 1941 till juni 1943). För att tillgodose vad man den gången ansåg vara berättigade behov blev Sällskapets avdelningskontor direkt inblandat i olika former av kommersiell verksamhet. Därmed begick man ett stort misstag. Man drev sågverk, mer än 20 lantgårdar (”Kingdom farms”), en ingenjörsfirma, ett bageri och andra företag. Två kommersiella tryckerier utgjorde en täckmantel för fortsatt framställning av Sällskapets publikationer under förbudet. Men en del av affärsverksamheten innebar ett brott mot den kristna neutraliteten. Arbetet utfördes under förevändning att skaffa fram penningmedel och stödja pionjärerna under förbudet. Somligas samveten var emellertid djupt oroade. Även om de flesta stannade kvar i organisationen, började arbetet med att förkunna om Guds kungarike generellt sett stagnera. Vad var det som höll tillbaka Jehovas välsignelse?

När förbudet mot arbetet upphävdes i juni 1943, insåg bröderna som då tjänade vid avdelningskontoret att dessa företag borde avvecklas, så att uppmärksamheten kunde koncentreras på predikandet om Guds kungarike, det arbete som var viktigare än allt annat. Inom loppet av tre år genomfördes detta, och Betelfamiljen minskades till normal storlek. Men det rådde fortfarande behov av att rensa luften och därmed bygga upp ett fullständigt förtroende för organisationen igen.

Nathan H. Knorr, Sällskapets president, och hans sekreterare, M. G. Henschel, reste år 1947 till Australien enkom för att ta itu med den här situationen. I en rapport om detta i Vakttornet för 15 juli 1947 hette det om den kommersiella verksamhet som hade bedrivits: ”Detta gällde inte de vännernas dagliga arbete, som måste arbeta för sitt uppehälle, utan i stället, att Sällskapets avdelningsexpedition hade lagt sig till med olika slags företag och kallat in förkunnare från alla delar av landet, i synnerhet pionjärer, till att arbeta i dessa industriella företag i stället för att förkunna evangeliet.” Detta hade till och med lett till indirekt inblandning i krigsansträngningarna. Vid de sammankomster som hölls i huvudstaden i varje delstat talade broder Knorr öppenhjärtigt till bröderna om situationen. Vid varje sammankomst antogs en resolution i vilken de australiska bröderna erkände sitt fel och bad om Jehovas barmhärtighet och förlåtelse genom Jesus Kristus. För att organisationen skulle kunna fortsätta att uteslutande ägna sig åt att sprida budskapet om Guds kungarike har det således krävts vaksamhet, och man har ställts inför prövningar.

När Jehovas vittnen blickar tillbaka på sin nutida historia, ser de bevis för att Jehova verkligen har luttrat sitt folk. (Mal. 3:1—3) Felaktiga attityder, uppfattningar och sedvänjor har undan för undan rensats bort, och de som har valt att hålla fast vid dem har försvunnit tillsammans med dem. De som är kvar är människor som inte är villiga att kompromissa i fråga om Bibelns sanning till förmån för mänsklig filosofi. De är inte människors efterföljare, utan är hängivna tjänare åt Jehova Gud. De följer med glädje organisationens ledning, därför att de ser otvetydiga bevis för att den tillhör Jehova. De gläder sig åt det tilltagande sanningsljuset. (Ords. 4:18) De räknar det som ett storslaget privilegium att få vara aktiva vittnen för Jehova, förkunnare av Guds kungarike.

[Bilder på sidan 639]

När det lades större tonvikt på tjänsten på fältet, var det många som drog sig undan; andra visade däremot större nit

”The Watch Tower”, 15 augusti 1922

”The Watch Tower”, 15 juni 1927

”The Watch Tower”, 1 april 1928

[Bilder på sidan 640]

Efter hand som den teokratiska organisationen kom i förgrunden, sållades de som sökte en framskjuten ställning bort