In i en brinnande ugn

Jag var en av tre bröder som greps. Min hustru kom inte ens för att hälsa på mig på polisstationen. Vår första anhalt var ett fängelse i Heraklion. Som jag beskrev i början kände jag mig ensam och övergiven. Jag hade måst lämna en ung hustru, som inte delade min tro, och två små barn. Jag bad innerligt till Jehova om hjälp. Jag påminde mig Guds ord i Hebréerna 13:5: ”Jag skall på inga villkor släppa dig, inte heller på några villkor överge dig.” Jag insåg visheten i att helt förtrösta på Jehova. (Ordspråken 3:5)

Jag fortsatte under den här tiden att skriva till min kära hustru, men utan att få något svar. Men detta hindrade mig inte från att skriva kärleksfullt till henne och försöka trösta henne och försäkra henne om att detta bara var en tillfällig motgång och att vi skulle bli lyckliga igen.

En oväntad välsignelse – och sedan mer förföljelse

I slutet av 1950 blev jag frigiven och kunde återvända hem – svag, blek, mager och osäker på vilket mottagande jag skulle få. Jag blev verkligen lycklig över att få återse min hustru och mina barn! Och jag blev glatt överraskad av att Frosini inte längre var så fientligt inställd. Breven jag hade skrivit från fängelset hade gjort verkan. Frosini hade rörts av mitt uthärdande och min ståndaktighet. Kort därpå hade jag ett långt försonande samtal med henne. Hon gick med på att studera Bibeln, och hon kom att bygga upp tro på Jehova och hans löften. En av de lyckligaste dagarna i mitt liv var när jag 1952 kunde döpa henne som en överlämnad tjänare åt Jehova!