Hon nådde sitt mål

Många ungdomar i våra dagar har inga mål i livet, men en tonåring i Italien satte upp ett mål och nådde det, och vi är glada över att kunna låta våra läsare få del av hennes erfarenhet.

INOM en månad kommer jag att vara 14 år. Jag är äldst av fyra syskon. Min familj är andligen splittrad, eftersom min far inte är ett Jehovas vittne.

Min mor blev ett vittne, när jag bara var några månader gammal. Hon insåg redan från början sitt ansvar att uppfostra oss barn i ”Jehovas tuktan och allvarliga förmaning”. (Efesierna 6:4; Ordspråksboken 22:6) Så långt tillbaka som jag kan minnas har hon faktiskt regelbundet studerat bibeln med oss, vi har förberett oss för mötena tillsammans, och varje vecka har vi följt med henne i tjänsten från hus till hus. Vi har också vittnat om vår tro i skolan.

Ända sedan vi var riktigt små försökte mamma att ingjuta längtan efter heltidstjänsten i våra hjärtan genom att läsa erfarenheter för oss om vittnen som hade varit heltidsförkunnare i många år. Och framför allt var mamma själv ett föredöme för oss. Hon bad oss faktiskt aldrig att göra något som hon inte gjorde själv.

Även om människor gärna lyssnar på barn som besöker deras hem i tjänsten, så är de ibland oförskämda mot de vuxna som följer med barnen. En gång när jag var åtta eller nio år gammal besökte jag hemmen tillsammans med en äldste. En dam öppnade dörren, och jag började framföra det jag hade att säga. Damen sade då mycket oförskämt till brodern: ”Ni tvingar till och med dessa stackars barn att predika!” ”Nej, frun”, svarade jag snabbt, ”om jag är här, så är det av min egen fria vilja!” Därefter skaffade damen, som var svarslös, den litteratur som jag hade erbjudit henne.

När jag var tio år tog jag del i tjänsten på heltid under skollovet i juli, trots att jag ännu inte var döpt. Detta innebar en liten uppoffring, eftersom jag måste avstå från att gå till badstranden. Men jag har aldrig ångrat det, eftersom jag vid slutet av månaden kände en obeskrivlig glädje.

Jag blev döpt i juni, när jag var tolv och ett halvt år gammal. På sommaren det året tog jag återigen del i heltidstjänsten, och med hjälp av ett bra schema kunde jag längre fram också ta väl vara på jullovet. Detta gjorde jag därför att jag vid början av det skolåret hade satt upp ett mål för mig. Jag hade beslutat mig för och hade också sagt i bön till Jehova att jag skulle klara det skolåret med glans, få mitt avgångsbetyg och träda in i heltidstjänsten.

Från och med det att jag hade fattat detta beslut började jag få problem. Eftersom jag var bra i vissa ämnen, utövade lärarna påtryckningar på mig för att få mig att fortsätta skolan. Frestelsen var mycket stor, eftersom jag tyckte om skolan, men jag hade inte glömt mitt mål och det löfte jag hade gett Jehova.

När nyheten att jag inte ville fortsätta min skolgång hade spritt sig bland lärarna ökade pressen, och det till och med från en lärare som aldrig tidigare hade visat något intresse för mig. För att vara på den säkra sidan lämnade jag därför in min ansökan om heltidstjänst till de äldste i församlingen nio månader i förväg. Pressen i skolan upphörde inte, men nu lyssnade jag helt enkelt inte längre. Min beslutsamhet hjälpte mig också att övervinna pressen från mina klasskamrater.

Så äntligen i juni slutade jag skolan, och i juli började jag som hjälppionjär. Det var många välsignelser, men så uppstod ett nytt problem. Det blev platser lediga på den fabrik där min far arbetar, och han ville att jag skulle börja arbeta heltid tillsammans med honom. Jag visste helt enkelt inte vad jag skulle göra, men Jehova hjälpte mig. Jag hade inte fyllt 14 år ännu, så därför kunde de inte anställa mig.

Därefter, i augusti, sade min far: ”I oktober måste du börja arbeta tillsammans med mig.” Om jag började arbeta i den där fabriken, skulle jag inte få tillräckligt med tid till heltidstjänsten, och eftersom jag skulle få arbeta skift, så skulle jag också komma att missa möten. Jag lade fram saken i bön för Jehova.

Jehovas svar lät inte vänta på sig — jag fick ett deltidsarbete nästan omedelbart! Och till all lycka började jag i den reguljära heltidstjänsten den 1 september 1987. Jag är så glad att jag helt enkelt inte kan finna ord för att beskriva den glädje jag känner. Jag känner att Jehova är nära mig, och jag fortsätter att be att han skall fortsätta att välsigna mina ansträngningar. — Från en av våra läsare.