Fälten är vita till skörd i Brasilien
”LYFT upp era ögon och se på fälten, att de är vita till skörd. Redan får den som skördar lön och samlar in frukt för evigt liv.” (Johannes 4:35, 36) De här profetiska orden som Jesus Kristus uttalade uppfylls nu i det avlägsna och vidsträckta Brasilien i Sydamerika.
Jehovas vittnen i Brasilien har under många år glatt sig åt god tillväxt. I april 1991 ledde 308.973 Rikets skördearbetare 401.574 bibelstudier. Den 30 mars 1991 samlades sammanlagt 897.739 till åminnelsen av Jesu död — Jesus var den som påbörjade skördearbetet.
Trots sådana goda resultat återstår det ännu att skörda delar av fältet. Mer än fem miljoner människor i Brasilien bor i områden där Jehovas vittnen predikar lite eller inte alls. Vad gör man då för att utvidga skördearbetet till dessa områden?
Pionjärer tar del i skördearbetet
För inte så länge sedan lät Sällskapet Vakttornets avdelningskontor i Brasilien heltidsförkunnare av Riket — 100 tillfälliga pionjärer med särskilt uppdrag och 97 reguljära pionjärer — arbeta under sex månader i 97 städer, huvudsakligen i den mera tättbefolkade östra delen av landet. Dessutom erbjöd sig andra Rikets förkunnare från olika församlingar att arbeta i dessa områden under kortare perioder. Trots de hinder man måste övervinna har det lett till glädjande resultat.
I São João da Ponte i staten Minas Gerais, till exempel, besökte pionjärerna religionsläraren vid skolan på platsen. Efter att ha hört vad saken gällde beställde han 50 exemplar av boken Din ungdom — hur du får ut det bästa av den till sin konfirmationsklass. En annan lärare sade till pionjärerna när de skulle återvända: ”Ni borde inte åka, för ni gör ett sådant gott arbete här. Ni är de enda som kan förklara bibeln klart och tydligt.”
Men inte alla var glada över det goda arbete som utfördes. Ta till exempel det brev som var infört på första sidan i en lokaltidning (Diário de Montes Claros) under rubriken ”Präst anklagad för anstiftan av våld och diskriminering”. Brevet löd: ”[Prästen] brukar i kyrkan fördöma personer som tillhör andra sekter och religioner, fastän prästerna på orten inte sörjer för att de troende får tillräckligt med katolsk och kristen vägledning. Han har i mässan angripit representanter för Jehovas vittnen som är i staden, fastän de inte behandlar katoliker illa.” Artikelförfattaren (en teolog) visade inte en sådan fientlig inställning, utan var med vid det bibliska tal som pionjärerna höll och hade med sig andra intresserade. Alla tyckte de om mötet.
Fyra bröder från Fortaleza tog flyget till ön Fernando de Noronha, 400 kilometer från fastlandet. Det hade inte vittnats för öns 1.500 invånare på mer än 15 år. På tio dagar placerade bröderna 50 böcker och 245 lösnummer och broschyrer och satte i gång 15 bibelstudier. Tolv personer var med vid åminnelsen av Kristi död, vilken inföll under deras besök. Pionjärerna hoppas att arbetet med Jehovas hjälp snart skall komma i gång ordentligt där. Några bröder har funderat på att flytta till ön.
Påverkan från prästerna inverkar på skörden
En grupp förkunnare av Riket från Arpoadorförsamlingen i Rio de Janeiro erbjöd sig att tillbringa två veckor i olika städer i staten Minas Gerais, ungefär 200 kilometer därifrån, för att predika. Till deras glädje var människorna på platsen både gästfria och vänliga. Männen hade för vana att lyfta på hatten varje gång de hörde Gud eller hans namn, Jehova, nämnas. Men på grund av sin vördnad för Gud påverkades de lätt av prästerna.
I en stad rådde prästen människorna att inte lyssna till Jehovas vittnen eller besöka det möte de planerade att hålla. Han ordnade också med en särskild mässa samtidigt som mötet hölls och skruvade på ljudet för fullt utanför kyrkan. Men trots hans ansträngningar kom, förutom de tillresande, 29 ortsbor till mötet.
I en närbelägen stad var det helt annorlunda. Där uppmanade prästen människorna att lyssna när vittnena kom på besök. Det ledde till att 168 personer besökte det första mötet. Senare sade han till dem att lägga märke till hur Jehovas vittnen firar Åminnelsen, för, som han sade, ”de gör det på rätt sätt”. Under de två veckor man predikade om Riket i det området placerade man 1.014 böcker och 1.052 lösnummer och broschyrer.
Fortsatta ansträngningar förde med sig välsignelser
En månad senare återvände 34 förkunnare av Riket för att ta hand om de bibelstudier som påbörjats under det första besöket. Den kristne äldste som tog ledningen skrev: ”Det var upplivande att se de intresserade människorna välkomna oss med ord av tack och glädjetårar i ögonen.” En syster minns hur en kvinna kom fram till henne och andra vittnen i en lunchrestaurang och ”med tårar i ögonen vädjade att vi skulle komma och studera med henne”. En annan kvinna studerade tre gånger under den vecka vittnena var där. Varje gång hade hon förberett sig och inväntade studiet. Kvinnan berättade att hon hade börjat be till den sanne Guden, Jehova. Hon tillade: ”Det här är vad jag i mitt hjärta alltid har väntat på.”
Senare förordnades två pionjärer att ta hand om intresset i området. Som det var under det första århundradet v.t. ”[blev] alla som var inordnade rätt för evigt liv ... troende”. (Apostlagärningarna 13:48) Likt den samaritiska kvinnan som Jesus vittnade för vid Jakobs källa började de tala med andra om vad de lärt sig. (Johannes 4:5—30) Nu tar ytterligare sex personer del i tjänsten med de två pionjärerna, och i genomsnitt 20 personer besöker mötena varje vecka.
Entusiastiska över framgången begav sig 29 förkunnare i Arpoadorförsamlingen till staden Mutum, ungefär 500 kilometer därifrån, för att predika. ”Vi blev mycket väl mottagna”, sade den äldstebroder som ledde gruppen. ”De flesta lyssnade så uppmärksamt och intresserat att vi satte i gång 170 bibelstudier, och vi tror att många av dem skall fortsätta.” På två veckor predikade förkunnarna i genomsnitt 90 timmar var och placerade nästan 1.100 trycksaker hos människor. Som mest var 181 personer närvarande vid de offentliga tal som bröderna höll.
Några månader senare hyrde församlingen ett fint hus i centrala Mutum som Rikets sal och bostad till pionjärerna. I den första rapporten som de två pionjärsystrarna skickade till Sällskapet hette det bland annat: ”Vi har redan satt i gång så många bibelstudier att vi behöver fler pionjärer. Fastän vi får hjälp av vännerna i Rio de Janeiro en gång i månaden, är det mycket att göra. Nio av tio personer som vi besöker vill att vi skall komma tillbaka. Vi behöver också hjälp med att hålla mötena.” Nu har ännu en pionjär förenat sig med dem.
Förändrade liv
Det har varit uppmuntrande att se sanningen slå rot och frambringa fin frukt. En intresserad skrev: ”Detta att jag fått kunskap i bibeln är det bästa som någonsin hänt mig. Mitt liv har förändrats till det bättre, och jag behöver inte längre ta lugnande medel. ... Må Jehova belöna er för allt ni gjort för mig.”
En annan yttrade: ”Jag förundrar mig över hur Jehova har öppnat mina ögon. Fastän jag förlorade min farmor i veckan, hoppas jag nu få träffa henne igen. Jag hoppas få bli döpt, men först vill jag förbereda mig väl. Må Jehova välsigna er för att ni kommit hit till oss och visat oss den smala vägen som leder till evigt liv.” Ännu en annan person sade: ”Jag vill att ni skall veta att jag slutade röka för en månad sedan. Jag är glad över den tidskrift ni skickade mig. Det var många fina saker i den som blev till hjälp för mig att göra det.” Visst ger skörden många orsaker till glädje.
Men sådana välsignelser har inte kommit utan ansträngning. En kvinna och hennes dotter, som började studera, förvarnades av prästen om att han skulle utesluta dem ur kyrkan om de gick till vittnenas möten. Men de brydde sig inte om hotet, utan gick till mötena. Då blev de utfrysta av före detta vänner, av vilka några beskyllde dem för att ha blivit galna, eftersom ”den där Jehova” inte finns i den katolska bibeln. Eftersom kvinnan inte kunde hitta Jehovas namn i sin katolska bibel, bjöd hon hem grannarna den dag pionjärerna skulle studera med henne. En kvinna hade med sig sin katolska Paulinaöversättning av bibeln. När hon fick se Guds namn i fotnoten till 2 Moseboken 6:3, tackade hon ja till ett bibelstudium.
Ha full andel i skörden
Hur påverkades förkunnarna själva av att arbeta på sällan bearbetade distrikt? En förkunnare av Riket sade: ”Verksamheten befäste vår tro och vårt förhållande till Jehova och hjälpte oss att se över vad vi ger företräde i livet.” En annan förkunnare yttrade: ”De där två veckorna utökade min kärlek till vännerna, som samarbetade som en familj med ett gemensamt mål, nämligen att leta efter ytterligare ödmjuka personer. Det fick mig att än mer älska dessa som tar emot budskapet och som, ofta med tårar i ögonen, törstar efter sanningen. Och framför allt kände jag Jehovas kärlek i att ge oss privilegiet att få tjäna honom.”
En äldste som var med och predikade på det sällan bearbetade distriktet framhöll kontrasten mellan livet där och i större städer. Han sade: ”Jag kan inte låta bli att tänka på hur många vänner skulle bli berikade i livet av att flytta längre in i landet. Våld existerar praktiskt taget inte här. Man kan inte bara leva mycket billigare i små eller medelstora städer, utan också umgås mera med vännerna och använda mera tid till andlig verksamhet. Kan fler pensionerade vänner, ungdomar med obetydliga familjeförpliktelser eller vänner vars arbete tillåter dem att flytta ta emot detta ojämförliga privilegium till glädje för sig själva, för Jehova och för sina medmänniskor?”
Den här rapporten från distrikt i Brasilien som sällan bearbetas visar att fälten är vita till skörd. På bara två år har 191 nya församlingar och isolerade grupper bildats. Det återstår mycket att göra, men Jehova kommer helt visst att fortsätta att skänka sin välsignelse allteftersom fler förkunnare av Riket tar del i den givande skörden. Kan du utöka din andel i den?
[Karta/Bild på sidan 25]
Lyckliga vittnen från Rio de Janeiro tar del i skördearbetet
[Karta]
(För formaterad text, se publikationen)
BRASILIEN
[Bild på sidan 26]
Vittnande på landsbygden i Minas Gerais