Jag tackar Jehova för mina fem söner
BERÄTTAT AV HELEN SAULSBERY
Den 2 mars 1997 var en av de sorgligaste dagarna i mitt liv. Omkring 600 vänner och familjemedlemmar var då församlade i Wilmington i Delaware i USA till min älskade makes, Deans, begravning. Han var en kristen äldste och hade tjänat som presiderande tillsyningsman i en av Jehovas vittnens församlingar. När jag tänker tillbaka på våra 40 lyckliga år tillsammans, har jag så mycket att vara tacksam över. Jag vet att Dean är bevarad i den allsmäktige Gudens, Jehovas, minne — den tryggaste platsen som finns — och att vi kommer att få träffa honom igen i framtiden.
DEAN tog värvning i flygvapnet sedan han hade gått ut high school år 1950. Han var inte religiös, och han verkade ifrågasätta lärorna i katolska kyrkan, som då låg mig varmt om hjärtat. Men vi var överens om att uppfostra våra barn i den katolska tron. Varje kväll föll vi på knä och bad tyst. Jag upprepade mina katolska böner, och Dean uttryckte i sina böner det han kände i sitt hjärta. Under de år som följde föddes våra fem söner: Bill, Jim, Dean junior, Joe och Charlie.
Jag var en trogen kyrkobesökare och tog alltid pojkarna med mig. Men jag blev besviken på kyrkan, i synnerhet för dess engagemang i Vietnamkriget. Framlidne kardinal Spellman sade till de människor som ifrågasatte det rättmätiga i USA:s handlande: ”Rätt eller orätt — det gäller mitt land.” Jag kunde inte gå med på att mina söner skulle dra ut i krig, även om min kyrka var engagerad. Men jag brukade be att åtminstone en av dem skulle bli präst och att min man skulle bli katolik.
Mitt tänkesätt förändras
En lördagskväll umgicks jag med några katolska vänner och en präst från orten. Vi åt och drack och hade det trevligt, när en av kvinnorna frågade prästen: ”Fader, är det verkligen en dödssynd om man efter en sådan här fest inte lyckas komma upp på morgonen för att gå till mässan?”
”Nej, nej”, svarade han. ”Det gör ingenting. På tisdag kväll skall vi hålla en mässa i prästgården. Du kan komma till mässan då och göra din plikt.”
Jag hade fått lära mig sedan jag var barn att man måste gå i mässan på söndagarna vad som än händer. När jag inte höll med prästen, svor han och sade ilsket att en kvinna inte skall rätta en präst.
Jag tänkte för mig själv: ”Är det sådana här jag har bett att mina söner skall bli?” Även om jag visste att inte alla präster var likadana, blev jag fundersam.
I mitten av 1960-talet besökte Jehovas vittnen oss i Philadelphia i Pennsylvania, och senare i Newark i Delaware. Trots att jag beundrade deras kristna nit, brukade jag alltid säga: ”Tyvärr, jag är inte intresserad, för jag är katolik.”
Men en kall novemberförmiddag 1970 kom vittnena tillbaka. De ställde en fråga om Bibeln och läste Psalm 119:105: ”Ditt ord är en lampa för min fot och ett ljus för min stig.” Dessa ord gjorde starkt intryck på mig. Jag kommer ihåg att jag tänkte: ”Bibeln! Ja, kanske finns svaren där. Men jag har inte ens en bibel.” Jag hade fått lära mig att katoliker inte behövde någon bibel, att den bara skulle göra oss förvirrade och att den endast var till för prästen. Det var han som skulle läsa och förklara den, och jag trodde därför att jag var en lojal katolik, när jag inte ägde någon bibel.
Men den dagen skaffade jag mig av vittnena den bibelförklarande boken Sanningen som leder till evigt liv. Jag läste igenom den samma vecka och visste att jag hade funnit sanningen! Vittnena kom tillbaka med två biblar — den ena var en katolsk översättning. Jag blev förvånad när jag såg att de bibelställen som anfördes i boken också fanns i den katolska bibeln. Vittnena började då studera Bibeln med mig, och jag gjorde framsteg. År 1972 blev jag döpt tillsammans med min syster, Sally, som också hade börjat studera Bibeln.
Min man, Dean, motstod mig aldrig, men han blev förvånad när han såg att jag började intressera mig för någonting annat än den katolska läran. Han lyssnade och iakttog vad som hände. Tidigare verkade det som om jag alltid skrek åt pojkarna för att få dem att lyssna. Men jag lärde mig att Bibeln avråder oss från ”vrede och allt skrikande och skymfande”. (Efesierna 4:31, 32) Dessutom kan man inte uppfostra barn genom att skrika åt dem. Vid ett tillfälle hörde jag min man säga till sin mor om Jehovas vittnen: ”Mamma, de lever som de lär!” Kort därefter tackade han ja till ett bibelstudium, och i januari 1975 blev han ett döpt vittne.
Vi uppfostrar våra fem söner
När jag började gå på möten i Rikets sal, tyckte jag att mötena var alldeles för långa för mina söner. Så jag lämnade dem hemma hos deras far. Det var både skönt och avkopplande att få gå ensam. Men när en talare vid ett tillfälle behandlade våra kristna möten, frågade han: ”Har ni någonsin tänkt på hur länge era barn kan sitta framför TV-n?” Det var just där mina pojkar satt då! Så jag tänkte: ”Nej, nu får det vara nog! De får följa med mig i fortsättningen!” Min man gick med på att jag tog med mig pojkarna, och med tiden kom också han med.
Regelbundna mötesbesök gav stadga åt vårt familjeliv. Men det var inte allt. Dean och jag ansträngde oss alltid för att bli bättre föräldrar, och vi erkände när vi hade fel och var noga med att tillämpa Bibelns råd och principer. Vi accepterade inte någon dubbelmoral. Det som var rätt för min man och mig var också rätt för våra söner. Att regelbundet ta del i predikotjänsten var ett måste.
När det gällde underhållning lät vi inte pojkarna titta på våldsfilmer och omoraliska filmer. Vi tyckte alltid om att som familj ägna oss åt sunda aktiviteter. Bland annat åkte vi skridskor, spelade bowling eller minigolf, gick på nöjesfält, åkte på picknick — och på fredagskvällarna gick vi ut och åt pizza. Dean var ett kärleksfullt familjeöverhuvud. Under alla de år vi var gifta insåg vi att det var så här familjelivet skulle vara. — Efesierna 5:22, 23.
När jag började studera tillsammans med Jehovas vittnen år 1970, var Billy 12, Jimmy 11, Dean junior 9, Joe 7 och Charlie 2 år. De var redan vana att gå i kyrkan, men nu fick de lära sig vad Bibeln säger. Vi tyckte det var spännande. Jag kunde ropa till dem: ”Titta! Titta här! Kom hit!” Och de kom, och entusiastiskt diskuterade vi det som var nytt för oss. Genom vårt studium av Bibeln, den högsta auktoriteten på jorden, lärde sig pojkarna att älska Jehova och känna sig ansvariga inför honom som deras Gud och Skapare — inte bara att vara ansvariga inför sin far och sin mor.
Innan vi lärde känna Bibelns sanning, hade vi satt oss i ganska stor skuld. För att kunna betala av på våra skulder sålde vi vårt hus och hyrde ett hus i stället. Vi sålde också vår nya bil och köpte en begagnad. Vi försökte leva så enkelt som möjligt. På så sätt kunde jag stanna hemma med pojkarna i stället för att behöva förvärvsarbeta. Vi tyckte att våra söner behövde en mamma som var hemma hos dem. Jag kunde därför också använda mer tid i den kristna förkunnartjänsten, när pojkarna var i skolan. Slutligen, i september 1983, kunde jag börja som reguljär pionjär (heltidsförkunnare). Det är sant att våra pojkar inte alltid hade det bästa i materiellt avseende, men de kände sig inte sämre lottade. De gick alla igenom en yrkesinriktad gymnasielinje och utbildade sig till trädgårdsmästare, snickare, bilmekaniker och grafiker, och det gjorde det möjligt för dem att försörja sig.
Jag brukade ofta säga för mig själv om vår familj: ”Jag tror att vi är en av de lyckligaste familjerna på jorden, även om vi inte har så mycket i materiellt avseende.” Inom kort började Dean trakta efter ansvarsuppgifter i den kristna församlingen, och det gjorde också pojkarna. År 1982 blev Dean förordnad som kristen äldste. Åtta år senare, 1990, blev vår äldste son, Bill, förordnad som äldste. Redan samma år förordnades sedan Joe som äldste, och Dean junior förordnades 1991, Charlie 1992 och Jim 1993.
Jag vet att vi som föräldrar gjorde misstag, och det är inte alltid lätt att komma ihåg det vi gjorde rätt. En vän frågade våra söner vad de kommer ihåg från sin första tid i sanningen och särskilt vilka bibliska principer de lärde sig hemma som har hjälpt dem att trakta efter och kvalificera sig för tjänsten som en kristen äldste. Deras svar värmer mitt hjärta.
Mina söner berättar
Bill: ”Jag minns särskilt det vi lärde oss från Romarna 12:9–12, där det bland annat sägs: ’Ha i broderlig kärlek öm tillgivenhet för varandra. Ta ledningen i att bevisa varandra ära. ... Var glödande av anden. ... Gläd er i hoppet.’ Mina föräldrar visade verkligen vad det betyder att älska människor. Vi såg att de var lyckliga därför att de visade andra kärlek. Denna kärleksfulla atmosfär hemma bidrog till att Bibelns sanningar blev en del av vårt tänkesätt. Det var just det som fick oss att hålla fast vid sanningen. Mina föräldrar älskade verkligen Bibelns sanning över allt annat. Jag tyckte därför aldrig att det var svårt att älska sanningen, och det har aldrig varit svårt att hålla fast vid sanningen.”
Jim: ”En av de principer som jag först kommer att tänka på är den i Matteus 5:37: ’Låt bara ert ord Ja betyda Ja, ert Nej, Nej; vad som är utöver dessa är nämligen från den onde.’ Mina bröder och jag visste alltid vad våra föräldrar förväntade av oss, och de visade oss genom sitt eget exempel hur kristna bör leva. De två var alltid överens. De grälade aldrig. Om deras åsikter någon gång gick isär, så märkte vi pojkar aldrig det. De var eniga, och det gjorde verkligen djupt intryck på oss. Vi ville inte göra mamma eller pappa besvikna, och framför allt ville vi inte göra Jehova besviken.”
Dean: ”I Ordspråken 15:1 sägs det: ’När ett svar är milt, avvänder det raseri, men ett ord som vållar smärta får vrede att stiga upp.’ Pappa var mild till sinnes. Jag kan inte minnas att vi grälade någon gång — inte ens när jag var i tonåren. Han var alltid mycket mild och vänlig, även när han var upprörd. Som straff kunde han ibland skicka i väg mig till mitt rum eller dra in några privilegier, men han grälade aldrig på mig. Han var inte bara vår pappa, utan han var också vår vän, och vi ville inte göra honom besviken.”
Joe: ”Det sägs i Bibeln i 2 Korinthierna 10:5 att ’vi tar varje tanke till fånga för att göra den lydig mot Kristus’. I vårt hem fick vi lära oss att rätta oss efter Jehovas normer och anvisningar. Sanningen var vårt liv. Närvaron vid mötena var en del av vårt levnadssätt. Bara tanken på att man en möteskväll skulle ägna sig åt andra saker än att vara på mötet är fortfarande helt främmande för mig. Regelbundet deltagande i den kristna tjänsten var också en del av vårt liv — aldrig ett alternativ. Våra vänner fanns på Rikets sal. Det fanns ingen anledning att leta efter vänner någon annanstans. Vad mer kan en far göra för sina söner än att styra dem in på livets väg!”
Charlie: ”Jag kommer att tänka på orden i Ordspråken 1:7, där det sägs: ’Fruktan för Jehova är början till kunskap. Vishet och tuktan är vad blott och bart dårar har föraktat.’ Våra föräldrar hjälpte oss att inse att Jehova är verklig och att det var viktigt att utveckla fruktan för honom och kärlek till honom. De brukade resonera med oss genom att säga: ’Gör inte det här bara för att vi säger till er att ni skall göra det. Vad tycker ni själva? Hur tror ni att Jehova känner det, när han ser det här? Hur tror ni att Satan känner det?’
På så sätt förstod vi vad frågan gällde. Pappa och mamma kunde inte vara med oss hela tiden. Det enda de kunde göra var att inpränta Bibelns sanningar i vårt hjärta och sinne. När vi var i skolan, på arbetet och tillsammans med våra kamrater, var vi för oss själva. Denna hälsosamma fruktan för Jehova betydde väldigt mycket för oss — och det gör den än i dag.
Mamma talade också alltid om pionjärtjänsten och berättade trevliga erfarenheter som hon var med om. Hon var alltid så positiv när det gällde tjänsten, och det hade fin inverkan på oss. Vi utvecklade samma slags kärlek till människor som hon har, och vi lärde oss att uppskatta och finna glädje i tjänsten från dörr till dörr.”
Orsaker till tacksamhet
Mina söner är nu gifta, och jag har fem underbara svärdöttrar som alla troget tjänar Jehova. Jag har också blivit välsignad med ytterligare fem söner — fem sonsöner! De blir alla uppfostrade att älska Jehova och att alltid sätta hans rike främst. Det är vår bön att de en dag skall kunna tjäna som äldste, precis som deras fäder gör och som deras farfar gjorde.
Inte så långt efter Deans död skrev en av mina söner: ”Jag kommer verkligen att sakna pappa. Nu sover han. Ingen mer smärta och inget mer lidande. Inga fler operationer eller fler sprutor och ingen mer sondmatning. Bara vila. Jag fick inte säga adjö till honom innan han dog. Saker och ting blir inte alltid som man har tänkt. Det enda jag kan säga är att jag är fast besluten att leva mitt liv så att jag inte går miste om tillfället att välkomna honom, när han vaknar upp!”
Jag tackar innerligt Jehova för min kärleksfulle make och för det säkra uppståndelsehoppet! (Johannes 5:28, 29) Jag tackar honom också för mina fem söner!
[Bild på sidan 23]
Helen Saulsbery och hennes familj i dag