När Gustavo var 12 år, beslöt han sig för att bli präst inom romersk-katolska kyrkan. Hans föräldrar samtyckte till att han började på ett prästseminarium. Där kom han att syssla mycket med musik, teater och politik, sådant som understöddes av kyrkan i avsikt att locka ungdomar. Han visste att en präst förväntades ägna sin tid åt folket och att han inte fick gifta sig. Ändå var en del präster och några av Gustavos studiekamrater involverade i omoraliska handlingar. Den här omgivningen ledde till att Gustavo snart började dricka stora mängder alkohol. Det var tydligt att han ännu inte funnit ett andligt paradis.

En dag läste Gustavo en biblisk traktat som handlade om ett jordiskt paradis. Det fick honom att tänka på livets mening. Han säger: ”Jag började läsa Bibeln regelbundet, men jag förstod inte mycket av det jag läste. Jag såg inte ens att Gud hade ett namn.” Han slutade på seminariet och kontaktade Jehovas vittnen för att få hjälp att förstå Bibeln. Därefter gjorde han snabba framsteg och överlämnade sig snart åt Gud. Gustavo lärde nu känna det andliga paradiset.

Men varför kände Gustavo att han hade funnit ett andligt paradis när han kom tillsammans med Jehovas vittnen? Han säger: ”Jag jämförde det jag sett i världen, och i synnerhet det jag sett under tiden på seminariet, med det jag såg hos Jehovas vittnen. Den största skillnaden är den kärlek som finns bland vittnena.”