Vi vände oss till den sanna rättfärdighetens källa

Berättat av Erwin Grosse

FÖR några år sedan kunde man i arla morgonstund finna mig vid grindarna till ett stort skeppsvarv i Kiel, i färd med att dela ut flygblad och sälja tidskriften Rote Fahne (Röda fanan), officiellt organ för det västtyska kommunistpartiet KPD/ML.a Samtidigt försökte jag dra in arbetare och lärlingar i politiska diskussioner. Att försöka övertyga dem om mina kommunistiska idéer var en otacksam uppgift.

Men jag lät inte detta avskräcka mig. Jag hade fått ett mål i livet: att göra min del för att åstadkomma rättfärdiga förhållanden genom världsrevolution. Hur hade jag kommit fram till denna ståndpunkt? Skulle detta livsmål tillfredsställa min längtan efter rättfärdighet?

Mitt sökande efter rättfärdighet

Mina föräldrars levnadssätt var helt inriktat på att uppnå materiellt välstånd, och detta tilltalade mig inte alls. Vi ungdomar sökte efter något bättre. Nya livsstilar prövades, och nya livsmål ställdes upp. På den tiden var Vietnamkriget och studentkravaller förstasidesstoff. Vi tyckte att oskyldiga människor fick plikta med sitt liv på grund av politikernas och kapitalisternas storhetsvansinne. Denna situation plågade mig, och jag började hata det kapitalistiska systemet.

Jag tog också avstånd från den etablerade religionen. Något som jag var med om medan jag tjänstgjorde i den västtyska armén bidrog till att jag fattade detta beslut. Under en manöver avbröts övningarna för en fältgudstjänst, och soldaterna delades upp i katoliker och protestanter. Vid slutet av gudstjänsten välsignade båda kyrkornas präster det tunga artilleriet! Jag tog mycket illa vid mig. Var inte dessa vapen avsedda att döda? Och hade jag inte fått lära mig i religionsundervisningen i skolan: ”Du skall inte dräpa”? — 2 Moseboken 20:13.

Jag ansåg att Karl Marx hade rätt när han sade att religionen var ”opium för folket”, eftersom den gjorde människor maktlösa mot kapitalismen. Sedan jag lämnat det militära begärde jag därför mitt utträde ur kyrkan och tog en kurs i marxism-leninism. Jag började också läsa Mao Tse-tungs verk. Allt detta stärkte mig i min övertygelse att det behövdes en världsrevolution för att utrota ondskan. Detta var, enligt min uppfattning, det enda sättet att få till stånd ett nytt mänskligt samhälle präglat av rättfärdighet och rättvisa.

I KPD/ML fick jag övning i att tala med arbetarna för att vinna dem för Lenins idéer och att erbjuda dem broschyrer och tidskriften Rote Fahne. Jag bar också plakat och banderoller och körde högtalarbilar vid demonstrationer. Ändå betraktades jag bara som en sympatisör. Innan centralkommittén kunde acceptera mig som medlem, var jag tvungen att visa vad jag gick för och arbeta för partiet någon tid och stödja det ekonomiskt.

Annorlunda i praktiken — en stor besvikelse!

Jag hade utbildat mig till ritare men var mer intresserad av socialistiskt måleri och önskade att jag kunde ägna mig åt sådan skapande verksamhet. Jag sökte därför in vid konsthögskolan i Västberlin. Jag blev antagen och påbörjade mina konststudier i februari 1972.

Här tog jag på nytt kontakt med partiet och stod snart utanför fabriksgrindarna och sålde Rote Fahne. Jag ritade också plakat och målade porträtt av Marx, Engels, Lenin och Mao Tse-tung på röda fanor.

Jag var fast besluten att aldrig gifta mig — det vill säga tills jag träffade Linda. Jag upptäckte att hon hade den sällsynta egenskapen trofasthet, och detta fick mig att ändra mig. Fem månader senare var vi man och hustru och började ett äktenskap som skulle visa sig bli mycket harmoniskt.

Jag hade tidigare bott tillsammans med en grupp ungdomar som tillhörde olika radikala åsiktsriktningar. Vi hade vidlyftiga diskussioner, men det förekom också en hel del friktioner och stridigheter. Det förhöll sig på ungefär samma sätt i de olika kommunistiska partierna. Varje parti hävdade att alla andra hade missförstått kommunismens grundtankar och borde ansluta sig till det ”rätta” partiet. Man formerade sig till strid!

Också inom mitt eget parti förekom ofta stridigheter mellan vänsterflygeln och högerflygeln. Ledarfigurer inom partiet försökte störta varandra. Jag tröttnade till sist på alla stridigheter och förolämpningar, och detta ledde till att jag så småningom bröt alla kontakter med partiet. Jag tyckte inte det var någon mening med att engagera sig i något som i realiteten inte kunde åstadkomma några förändringar. De kommunistiska idealen hade visat sig vara ouppnåeliga i praktiken! Men jag var fortfarande marxist i hjärtat.

Linda talar med mig om Gud

En kväll, när vi bilade från Kiel till Berlin, chockade Linda mig med att säga: ”Jag är övertygad om att det finns en Gud, och innerst inne tror jag på honom.” Det var det sista jag hade väntat mig att få höra! Linda hade alltid stött mina marxistiska ideal.

En livlig diskussion om dialektisk materialism och marxism följde. Marxismen förespråkar uppfattningen att människans andliga, intellektuella och moraliska liv uteslutande är en produkt av hennes sociala miljö. En ”ny” människa kan följaktligen utvecklas genom utbildning i den kommunistiska ideologin och en positiv förändring av miljön. Linda var emellertid utbildad laboratorietekniker, och hon visste bättre! Hon kunde bevisa att människans beteende också påverkas av genetiska faktorer. För att undvika ett gräl avbröt vi diskussionen.

En annan gång när vi var ute och reste ville Linda återigen tala med mig om Gud. Enligt min uppfattning hade evolutionsteorin bevisat att allting härstammar från livlös materia och har uppkommit av en ren slump. Linda tog upp termodynamiska principer, tröghetslagen och andra fysiska lagar för att bevisa att det måste finnas en intelligent upphovsman till allt liv. Jag höll fast vid mina uppfattningar. Min livsfilosofi och mina ideal hade dock redan skakats i sina grundvalar!

Ett år gick. En söndagsmorgon tog Linda plötsligt fram en tjock bok och började läsa ur den för mig. Det handlade om en man som fällde ett träd och använde hälften av virket till att förfärdiga en livlös avgud och sedan bad till den och sade: ”Rädda mig.” Denna träffande beskrivning av religionen gjorde stort intryck på mig. Gissa om jag blev förvånad när jag vick veta att den här skildringen var hämtad från bibeln! — Jesaja 44:14—20.

Jag bad min hustru att berätta mer. Och det var just vad hon gjorde — i fem timmar. Hon började med syndafallet i Eden och slutade med det återupprättade paradiset som beskrivs i Uppenbarelseboken. Vid det laget var Linda fullständigt utmattad, men för mig kändes det som om fjäll hade fallit från mina ögon så att jag för första gången kunde se klart. Naturligtvis ville jag veta var Linda hade lärt sig allt detta.

Hon berättade att när hon var 14 år gammal hade hon studerat bibeln tillsammans med Jehovas vittnen i Berlin och senare även blivit döpt. När hon var 18 år hade hon för sitt arbetes skull varit tvungen att flytta långt därifrån och hade, sorgligt nog, lämnat sanningens väg. När hon sedan återvände till Berlin, började hon engagera sig i vänsterpolitiken. Den lycka som hon nu kände i vårt äktenskap drev henne att på nytt söka Gud. Men skulle han förlåta henne för hennes felsteg? Hon visste att det enda sättet för oss att bevara livet och även lyckan i vårt äktenskap var att ångerfullt återvända till Gud. Men jag var inte redo för det ännu. Jag behövde mer tid.

Ett steg i rätt riktning

En sommarkväll betraktade vi tillsammans en praktfull solnedgång över staden. Linda sade: ”Vi kanske kan njuta av sådant ännu en liten tid, Erwin. Men kommer Gud att bevara oss när han ingriper? Ger vi honom verkligen skäl att göra det?” Detta fick mig att ta mitt förnuft till fånga. Jag hade lärt mig en del om Jehova, men tydligtvis inte tillräckligt. Jag beslöt därför att söka honom på allvar.

En kort tid därefter träffade vi på torget en äldre kvinna som satt i sin rullstol med tidskriften Vakttornet. Vi frågade henne efter mötestiderna i Rikets sal, och hennes ögon började lysa. Hon tryckte våra händer. ”Jag är så glad att ungdomar som ni vill lära känna bibeln”, sade hon gång på gång. Överväldigad av glädje satte hon sig upp i rullstolen och gav Linda en kram. Vi skaffade oss några tidskrifter och lovade att komma på nästa möte.

Vi anlände bara en kort stund innan mötet började. Jag hade långt hår och skägg och var klädd i jeans och T-shirt. Linda var iförd sin mosters 30 år gamla marinblå brudklänning. Jag fick syn på en man i kavaj och slips stå vid ingången och tänkte: ”Vilken torris! Det här var just en snygg början!” Men han var mycket vänlig och sade: ”Vi har väntat på er.” Jag blev en smula häpen men sade till honom: ”Vi skulle vilja ha ett bibelstudium.” Inte ens det förvånade honom. ”Det är redan ordnat”, svarade han. En smula irriterade steg vi in i lokalen.

Under mötet kändes det flera gånger som om talaren riktade sig till mig personligen. Några i församlingen såg lite förvånade ut när Linda tog fram sitt exemplar av Vakttornet som hon hade förberett sig i för studiet. Efter de två mötestimmarna kom den äldre systern glädjestrålande och omfamnade oss. Det var hon som hade spritt nyheten om att vi skulle komma på mötet. Vi gjorde upp om ett regelbundet bibelstudium tillsammans med den broder som hade välkomnat oss, och nio månader senare, den 4 april 1976, symboliserade jag mitt överlämnande åt Jehova genom dop i vatten.

Hur lycklig var jag inte över att ha fått lära känna den Gud som gett löftet: ”Se, jag gör allting nytt!” (Uppenbarelseboken 21:5) Hur skall då Skaparen gå till väga för att åstadkomma verkligt rättfärdiga förhållanden? Ordspråksboken 2:21, 22 (NW) ger svaret: ”Det är de rättrådiga som kommer att bo på jorden, och det är de klanderfria som kommer att lämnas kvar på den. Vad de ondskefulla angår, kommer de att avskäras från själva jorden; och vad de förrädiska beträffar, kommer de att ryckas bort från den.”

Tidigare hade jag stått framför fabriksgrindarna med Rote Fahne, men nu stod jag på lördagarna på Karl-Marx-Strasse i Berlin-Neukölln med Vakttornet. Nu kunde jag tala om något som inget mänskligt system kan erbjuda: evigt liv. (Johannes 17:3) Jag fick erfara att ”de rättrådiga” redan nu får lära sig att iföra sig ”den nya personligheten, som genom exakt kunskap förnyas”. (Kolosserna 3:10) Denna utbildning för en ny värld kommer inte att förfela sitt syfte!

Linda var nu fast besluten att aldrig mer vända sig bort från källan till sann rättfärdighet. Peter och Reni, som undervisade oss i Jehovas vägar, insåg vad hon behövde i andligt avseende och hjälpte henne att göra framsteg.

Nya mål på rättfärdighetens stig

På konsthögskolan visade man öppet sitt missnöje med de trosuppfattningar som jag nu så ivrigt förespråkade. Min professor, en känd målare, antydde att jag skulle bli tvungen att välja mellan konsten och min nya tro. Jag gav därför måleriet på båten och började se mig om efter ett arbete som skulle kunna hjälpa oss att förverkliga vårt nya mål: pionjärtjänst. Med detta i tankarna lade Linda och jag gång på gång fram denna vår önskan för Jehova i bön. Vi skickade in våra ansökningsblanketter ett halvår före det datum då vi planerade att börja — den 1 september 1977.

Det var inte lätt, det medges, men med Jehovas hjälp lyckades vi nå vårt mål. Sedan den 1 januari 1985 har ännu en brinnande önskan förverkligats för Linda och mig — vi tjänar nu som pionjärer med särskilt uppdrag. Att kunna använda all vår kraft till att hjälpa människor att lära känna den sanna rättfärdighetens väg känns mycket tillfredsställande.

Hur är det då med min längtan efter rättfärdighet? Har den blivit tillfredsställd? Ja. I dag förstår jag verkligen innebörden i Jesu ord i Matteus 5:6: ”Lyckliga är de som hungrar och törstar efter rättfärdighet, eftersom de skall bli mättade.”

[Fotnot]