”Rikets förkunnare” utnyttjar de många vattendragen i Guyana

GUYANA.a Detta indianska ord betyder ”vattnens land”. Det är en målande beskrivning av terrängen i detta det enda engelsktalande landet i Sydamerika. Landet genomkorsas av många floder och bifloder, vilka slingrar sig från Guyanas högland genom den tropiska djungeln till Atlanten. Dessa vattenvägar är livsviktiga för de många byar och lantgårdar som ligger spridda utmed stränderna.

Jehovas vittnen i Guyana inser att när Jesus förutsade att ”dessa goda nyheter om kungariket skall bli predikade på hela den bebodda jorden till ett vittnesbörd för alla nationerna”, skulle det inbegripa att de goda nyheterna blev predikade för de människor som bor längs de här flodstränderna. (Matteus 24:14) Därför har grupper av vittnen, många av dem pionjärer, under flera år använt båtar, stora och små, för att ta sig fram på vattnen i Guyana och föra ut de goda nyheterna till människorna.

Till hjälp i arbetet har Sällskapet Vakttornet i Guyana hittills använt fem träbåtar kallade Kingdom Proclaimer I (Förkunnare av Riket I) och så vidare till Kingdom Proclaimer V. De är 7 meter långa, öppna, V-bottnade träbåtar som kallas balahoos och som en familj bland vittnena byggt och underhållit. De två första båtarna, som vittnena tillgivet kallade Proclaimers, togs ur tjänst efter att ha använts i flera decennier, men III, IV och V är fortfarande i tjänst på Pomeroonfloden, Mahaicafloden och Demerarafloden.

På Demerarafloden

I Storbritannien och delar av Europa kan ordet ”demerara” få en att tänka på en guldbrun rörsockerkristall, som i synnerhet kommer från plantagerna utmed den leriga och slamfyllda floden. Vägarna från kusten tar slut där sockerrörsodlingarna upphör, vid den västra strandsluttningen. Längre bort är vittnena beroende av båtarna Kingdom Proclaimer för att föra ut det ljuvliga budskapet om Jehovas kungarike till dem som bor vid flodstränderna — hinduer, muslimer och namnkristna.

Predikokampanjer på Demerarafloden kan pågå från en dag upp till flera veckor, från landgång till landgång, från gryning till skymning. När pionjärer stannar över natten, lagar de inte bara mat och äter på båten, utan sover också på den. När natten faller är Proclaimer fastsurrad vid ett mangroveträd eller förtöjd vid en brygga om det finns en sådan. Man sätter upp två 2,5 meter höga pålar i fören och i aktern. Ett rep spänns mellan spetsarna på de lodräta pålarna, och en stor presenning dras över det, så att det bildas ett tak eller ett kapell. Träplankor ersätter sängar, och en filt och ett lakan tjänar som madrass. Trots allt somnar man lätt efter en lång dag.

”Badar ni i det dyiga vattnet?” frågar man pionjärerna.

”Inte om vi kan undvika det!” blir svaret. ”Varje gång vi passerar någon bäck med sötvatten fyller vi våra behållare med vatten till matlagning, dricksvatten och bad.”

Deras uthållighet belönas med många fina erfarenheter. Vid ett tillfälle kom en man upp på landgången, ställde sig bredbent med händerna i sidan och iakttog oss med spänt intresse. ”Kingdom Proclaimer V”! Han läste högt namnet på båtens för. ”Ni måste vara Jehovas vittnen. Det är bara ni som använder ordet ’Kingdom’ [eng.: kungarike] på det sättet. Ni har er ’Kingdom Hall’ [Rikets sal] och nu Kingdom Proclaimer.”

Från Gilead till Pomeroonfloden

Det är lite annorlunda att arbeta utmed Pomeroonfloden, påminner sig Frederick McAlman. Ett år efter utexamineringen från Vakttornets Bibelskola Gilead år 1970 kom han till Charity, en by på landsbygden utmed floden 34 kilometer inåt landet på Pomeroonflodens östra sida, där det fanns en grupp på fem förkunnare av Riket.

”I fem långa år hade vi ’nöjet’ att ro Proclaimer II uppför och nerför Pomeroonfloden innan vi fick en begagnad sex hästars utombordsmotor”, berättar broder McAlman. ”Vi brukade sakta ro med tidvattnet och predika utmed östra stranden tills vi kom till Hackney, 11 kilometer från flodmynningen. Där brukade vi få en natts god sömn hemma hos syster DeCambra, som vid den tiden arbetade som barnmorska i trakten. Tidigt morgonen därpå brukade vi fortsätta ner till flodmynningen innan vi tog oss över till den västra stranden. Sedan arbetade vi oss tillbaka de 34 kilometerna till Charity.”

Utombordaren på sex hästkrafter var till stor nytta för dem i tio år. År 1986 ersattes den så med en ny, en på 15 hästkrafter. Efter att ha tjänat på Pomeroonfloden i mer än 21 år kan broder McAlman betrakta den nyligen byggda Rikets salen i Charity, som församlingen på 43 förkunnare som bor utmed floden nu tagit i bruk, med en känsla av att ha uträttat något. Det genomsnittliga antalet närvarande vid mötena överstiger 60, och vid åminnelsen av Jesu Kristi död år 1992 var 190 personer församlade!

Letande efter ”Vakttornsmannen”

Måndag är marknadsdag i Charity. Det är en bra tid för att predika de goda nyheterna, och vittnena finns där med tidskrifterna Vakttornet och Vakna! En dag i början av 1970-talet kom Monica Fitzallen, från Warimuri vid Morukafloden, till marknaden och skaffade sig två tidskrifter av broder McAlman. Men när hon kom hem lade hon tidskrifterna underst i sin klädlåda.

”Där låg de i två år utan att jag läste dem”, drar sig Monica till minnes. ”Så blev jag sjuk och sängliggande en tid. Medan jag tillfrisknade skärskådade jag allt läsbart i huset för att ha någonting att göra. Slutligen kom jag att tänka på de två tidskrifterna i klädlådan och började undersöka dem.” Hon uppfattade genast sanningens klang.

När Monica tillfrisknat, bad hon sin man, Eugene, att skaffa ett arbete utmed Pomeroonfloden, så att hon kunde leta reda på den fine herre, som gett henne tidskrifterna. Eugene gick med på det, men han fick bara en veckas arbete på en lantgård vid Pomeroonfloden, från måndag till och med lördag middag.

Monica hade på lördagen ännu inte funnit mannen som gav henne tidskrifterna. Vid middagstid frågade hon sin man om de, trots tidvattnet, kunde paddla till Charity för att leta reda på ”Vakttornsmannen”. Just när hon slutat tala hörde de fotsteg på trädgårdsgången och såg en leende syster som kom för att erbjuda de senaste numren av tidskrifterna. ”Tillhör du Vakttornsfolket?” frågade Monica. Systern fick så många frågor att hon måste gå tillbaka till båten för att hämta förstärkning. Vem visade det sig vara? Ingen annan än broder McAlman!

Man ordnade med ett bibelstudium per brev. Kort därefter begärde Monica skriftligen utträde ur anglikanska kyrkan. Prästen skickade ett kort brev med svaret: ”Lyssna inte till JV. De har bara en ytlig förståelse av Bibeln. Jag skall komma och tala med dig om saken.” Prästen har ännu inte dykt upp. Under tiden blev Monica döpt år 1975. Ett år senare blev också hennes man, som vännerna nu tillgivet kallade farbror Eugene, döpt efter att noggrant ha rannsakat Skrifterna. (Apostlagärningarna 17:10, 11) Trots att de bor 12 timmars resa med kanot från närmaste församling i Charity, fortsätter de att vara verksamma förkunnare av Riket.

Missionsresor till de inre delarna av landet

Sällskapet Vakttornet har på senare år ordnat med regelbundna missionsresor långt in i landet. Frivilliga har, med hjälp av båtar utrustade med utombordare, fått smaka på det spännande i att föra ut de goda nyheterna till människor som bor i indianreservat och isolerade skogsbruks- och jordbrukssamhällen utmed några av vattenvägarna i inlandet. Som pionjärer i ordets rätta bemärkelse har de privilegiet att vara de första som för ”Jehovas namn”, som räddar liv, till dessa avlägsna trakter. (Romarna 10:13—15) Vännerna har fått utstå många strapatser och har ibland färdats längs vattenlederna uppemot tre hela dagar för att nå en del av dessa platser. Men belöningarna gör det mödan värt.

Under den första missionsresan till det området, i juli 1991, kom man i kontakt med en ung man, en pingstvän, som bodde i närheten av skogsbrukssamhället Kwebanna vid Wainifloden. Under det följande besöket i oktober satte man i gång ett bibelstudium. För första gången såg han i sin egen bibel att Guds namn är Jehova, att Jesus inte är den Allsmäktige och att treenighetsläran inte är skriftenlig. (Psalm 83:18; 1 Korinthierna 11:3) Han blev så hänförd att han, sedan vännerna gett sig i väg, samlade några pingstvänner och började visa dem sanningen om Jehova Gud och Jesus Kristus från deras egna biblar. När flertalet av dem inte ville veta av sanningen, ansåg han det vara dags att begära sitt utträde och gå ut från ”det stora Babylon”. (Uppenbarelseboken 18:2, 4) När vännerna återvände i februari 1992 för att träffa honom, berättade han för dem vad som hänt och tillade: ”Jag vill förena mig med er. Jag vill bli ett Jehovas vittne. Jag vill lära människor sanningen!”

Liknande erfarenheter hjälper vännerna att fortsätta i detta uppfordrande arbete. De som ger sig ut på missionsresor måste uppoffra ett hems bekvämligheter, utsätta sig för sådana sjukdomar som malaria och stå ut med vildmarkslivets faror. Men även de som stannar hemma gör uppoffringar. Familjer saknar sina kära, ibland upp till flera veckor i sträck. Församlingar måste klara sig utan sina äldste och andra unga män, eftersom ibland bara en broder blir kvar för att ta hand om församlingens behov. Men vilken glädje och uppmuntran det blir när församlingen vid deras hemkomst får del av deras stimulerande erfarenheter! Besvären förbleknar helt.

De förkunnare av Riket som färdas på Guyanas många vatten med de goda nyheterna gläder sig åt helt unika erfarenheter. Tillsammans med sina medarbetare världen runt frambär de modigt och villigt ”till Gud ett lovprisningens offer, det vill säga frukten av läppar som offentligt bekänner hans namn”. — Hebréerna 13:15.

[Fotnoter]

[Karta på sidan 24]

HONDURAS

NICARAGUA

COSTA RICA

PANAMÁ

VENEZUELA

COLOMBIA

GUYANA

SURINAM

FRANSKA GUAYANA

BRASILIEN

BOLIVIA

ATLANTEN

[Bilder på sidan 26, 27]

Vänster: Vittnande på marknadsdagen

Ovan: De goda nyheterna dryftas på Demerarafloden

Ovan till höger: En grupp missionärer paddlar tillbaka till lägret