”Jag hade sökt Gud sedan jag var barn.” – SHINJI SATO

FÖDD: 1951

HEMLAND: JAPAN

BAKGRUND: SHINTOPRÄST

MITT FÖRFLUTNA: Jag växte upp i en by på landet i prefekturen Fukuoka. Mina föräldrar var mycket religiösa och uppfostrade mig att tillbe shintogudar. Som liten pojke tänkte jag ofta på min frälsning och kände starkt att jag ville hjälpa människor som hade det svårt. Jag minns en gång i grundskolan när läraren frågade oss i klassen vad vi skulle bli när vi blev stora. Mina klasskompisar hade väldigt konkreta svar, till exempel att bli vetenskapsman. Men jag sade att min dröm var att få tjäna Gud. Alla skrattade åt mig.

Efter skolan började jag en utbildning för religiösa lärare. Under utbildningen träffade jag en shintopräst som brukade läsa en bok med svart omslag på lediga stunder. En dag frågade han mig: ”Sato, vet du vad det här är för bok?” Jag hade sett omslaget så jag svarade: ”Bibeln.” Då sade han: ”Alla som vill bli shintopräster borde läsa den här boken.”

Jag gick direkt i väg och köpte mig en bibel. Jag placerade den på den bästa platsen i bokhyllan och var rädd om den. Men jag läste den aldrig, eftersom studierna tog mycket tid. När jag var färdig med studierna började jag arbeta som präst i ett shintotempel. Min barndomsdröm hade gått i uppfyllelse.

Men jag upptäckte snart att livet som shintopräst inte var som jag hade trott. De flesta präster var inte särskilt kärleksfulla eller omtänksamma mot andra. Många hade ingen tro. En av de ledande prästerna gick så långt att han sade till mig: ”Om du vill komma någonstans ska du bara prata om filosofiska saker. Att prata om tro är förbjudet.”

Sådana kommentarer fick mig att bli besviken på shinto. Jag fortsatte arbeta i templet, men jag började undersöka andra religioner. Men ingen verkade ha något bättre att komma med. Ju fler religioner jag undersökte, desto mer besviken blev jag. Jag tyckte inte att det fanns någon sanning i någon enda religion.

HUR BIBELN FÖRÄNDRADE MITT LIV: År 1988 träffade jag en buddhist som uppmuntrade mig att undersöka Bibeln. Jag tänkte på shintoprästen som hade sagt samma sak till mig några år tidigare. Jag bestämde mig för att följa hans råd. Så fort jag började läsa Bibeln var jag fast. Ibland läste jag hela natten tills morgonsolens strålar letade sig in genom fönstret.

Det jag läste motiverade mig att be till Bibelns Gud. Jag började be mönsterbönen i Matteus 6:9–13. Jag upprepade den här bönen varannan timme, även när jag utförde min tjänst i templet.

Det dök upp många frågor när jag läste. Sedan en tid tillbaka var jag gift, och jag visste att Jehovas vittnen undervisade människor om Bibeln, eftersom de tidigare hade besökt min fru. Jag letade rätt på ett Jehovas vittne och överöste henne med frågor. Jag blev imponerad när hon använde Bibeln för att besvara dem. Hon ordnade så att jag fick börja studera Bibeln.

Strax därefter började jag vara med vid Jehovas vittnens möten. Jag visste det inte då, men bland dem som var där fanns några som jag hade varit mycket otrevlig mot tidigare. Trots det så hälsade de mig varmt välkommen och fick mig att känna mig hemma.

Vid mötena lärde jag mig att Gud förväntar sig att äkta män ska visa att de älskar och respekterar de andra i familjen. Fram till dess hade jag gått så mycket upp i mitt arbete att jag hade försummat min fru och våra två barn. Det slog mig att jag hade lyssnat väldigt uppmärksamt på människor som kom till templet för att tillbe, men jag hade aldrig någonsin lyssnat på min fru.

Ju längre jag studerade Bibeln, desto mer lärde jag mig om Jehova och drogs närmare honom. Jag tyckte särskilt mycket om bibelställen som Romarna 10:13: ”Var och en som anropar Jehovas namn skall bli räddad.” Jag hade sökt Gud sedan jag var barn, och till sist hade jag funnit honom!

Jag kände mig inte riktigt hemma i templet längre. Först var jag orolig för vad andra skulle tycka om jag lämnade shinto. Men jag hade alltid tänkt att jag skulle göra det om jag fann den sanne Guden någon annanstans. Så på våren 1989 bestämde jag mig för att följa mitt samvete. Jag lämnade templet och överlämnade mig i Jehovas händer.

Men det var inte lätt att lämna templet. Jag blev starkt kritiserad av de ledande prästerna, och de försökte få mig att stanna kvar. Men det svåraste var att berätta för mina föräldrar. På väg upp till deras hus fick jag sådan ångest att bröstet värkte och mina ben kändes som sladdriga nudlar. Jag stannade flera gånger och bad till Jehova om kraft.

När jag hade klivit innanför dörren vågade jag inte föra ämnet på tal. Det gick flera timmar. Till slut, efter många böner, förklarade jag alltihop för pappa. Jag sade att jag hade funnit den sanne Guden och att jag skulle lämna shinto för att kunna tjäna honom. Pappa blev ledsen och chockad. Andra släktingar kom och försökte få mig på andra tankar. Jag ville inte såra min familj, men samtidigt visste jag att det enda rätta var att tjäna Jehova. Så småningom började familjen respektera mitt beslut.

Fysiskt var det inte så svårt att lämna templet, men mentalt var det en annan sak. Prästlivet hade satt djupa spår. Jag försökte verkligen lägga det bakom mig, men överallt fanns det sådant som påminde mig om mitt tidigare liv.

Två saker hjälpte mig att motarbeta det. Först gick jag igenom hela huset och rensade ut allt som hade med min tidigare religion att göra. Jag brände upp alltsammans – böcker, bilder och till och med dyrbara minnessaker. Sedan såg jag också till att ta alla chanser att vara tillsammans med vittnena. Deras vänskap och stöd var till stor hjälp. Så småningom bleknade minnena bort.

HUR DET HAR HJÄLPT MIG: Jag brukade försumma min fru och mina barn, och det gjorde att de kände sig väldigt ensamma. Men när jag följde Bibelns råd till äkta män att vara tillsammans med sin familj, så kom vi närmare varandra. Efter en tid började min fru också tjäna Jehova. Numera är både vår son och dotter och hennes man förenade med oss i sann tillbedjan.

När jag tänker på min barndomsdröm att få tjäna Gud och hjälpa människor inser jag att jag har fått allt jag önskade, och ännu mer. Det finns inte ord att uttrycka hur tacksam jag är mot Jehova.

[Bild på sidan 13]

Shintotemplet där jag arbetade.