Att vara pionjär utmed Amasonfloden

AMASONOMRÅDET! Nästan alla har hört talas om detta väldiga djungelområde, men få har haft tillfälle att se det med egna ögon. Olika grupper av heltidsförkunnare har emellertid haft möjlighet att göra det under de tio senaste åren. Och vad som är ännu viktigare — de har spritt de goda nyheterna om Guds rike i detta område. Med hjälp av Sällskapet Vakttornets båt El Refugio (Fristaden) har de genomkorsat Amasondjungeln på det nätverk av floder som löper kors och tvärs över nordöstra Peru.

Vilken intressant uppgift detta har varit! Ett stort antal indianstammar bor utspridda över detta väldiga område. Små chacras, dvs. lantgårdar, kan påträffas utmed flodstränderna och mitt inne i den mörkaste djungeln. Även dessa människor måste ju få tillfälle att höra bibelns livsfrälsande budskap, trots att de bor så isolerade. — Matteus 24:14; 28:19, 20.

Inte långt från djungelstaden Iquitos förenas två större floder — den strida och opålitliga Ucayali och Marañón — och bildar den mäktiga Amasonfloden. Dessa virvlande, slingrande och forsande floder nöter och tär på stränderna och störtar omkull stora träd som dras ner i de glupande strömmarna. Sandbankar bildas över en natt och förändrar flodens lopp.

På väg nerför Ucayali rände El Refugio plötsligt på ett undervattensgrund. Den oväntade stöten fick besättningsmännen att tappa balansen, men genom att hugga tag i relingen undgick de att falla överbord. Kaptenen försökte backa av grundet, men förgäves. Båten satt fast. De sex bröderna ombord klädde därför av sig allt utom sina shorts, hoppade ner på sandbanken och började lyfta ut 40 bokkartonger för att lätta på lasten. Plötsligt ropade en av bröderna: ”Se upp! En vattenboa försöker ta sig ombord.” Och mycket riktigt, en nära två meter lång ljusgrön orm ringlade sig uppför båtens sida. Men efter några snabba slag med åran var den tillbaka i floden. När lasten hade minskats var båten snart flott och kunde fortsätta sin färd.

Ett systematiskt predikande

El Refugio är inte någon stor båt och inte heller särskilt snabb. Den tar sig i själva verket fram ganska långsamt när den kämpar mot den starka strömmen. För att snabbare kunna täcka de inre delarna av detta område har pionjärerna därför utarbetat en aktionsplan. Innan de lämnar sin bas i staden Iquitos, försöker de ta reda på vad som väntar dem på det speciella distrikt som de önskar täcka. Genom att fråga ut personer som är från den trakten kan de i grova drag göra upp en karta över de byar och chacras som finns i området. Mindre floder och kanaler antecknas för att man skall kunna göra avstickare åt olika håll. Om det finns många byar i det aktuella området, kan man därför låta båten ligga stilla på en viss plats i en eller ett par veckor. Fyra av de sex pionjärerna besöker vanligen de kringspridda gårdarna, medan kaptenen och den återstående pionjären beger sig längre in i djungeln, dit båten inte kan nå. De ordnar då så att de får följa med något av oljebolagens flygplan på väg till olika arbetarförläggningar.

Dessa förläggningar är röjda områden långt inne i djungeln, där man hela tiden provborrar efter olja. En sådan förläggning kan hysa ett hundra män eller ännu fler. Vittnena gör upp om att få tala med männen vid kvällsmaten, efter arbetstidens slut. I ett läger visade sig matbaracken fungera utmärkt som hörsal. Männen lyssnade uppmärksamt, och efter talet var det många som ställde frågor angående de moraliska problem som de brottades med när de bodde så långt borta från sina familjer. Vilket utmärkt tillfälle att delge dem bibelns syn på moralisk renhet! Efter frågestunden var det många av männen som ville skaffa sig biblar och bibelstudiehjälpredor. Man antecknade deras namn, och senare satte man i gång bibelstudier med några av männen och deras familjer i Iquitos. Fyra förläggningar bearbetades på detta sätt — tre med hjälp av flyget och en genom ett besök av El Refugio.

Så snart man fick syn på en liten by, en caserío, utmed flodstranden, gjorde pionjärerna fast båten vid första bästa föremål som var tillräckligt stadigt för att kunna hålla den. Det var emellertid klokast att pröva strandkanten innan man hoppade i land. Den till synes hårda jordvall som floden avlagrar kan se nog så säker ut men kan bjuda på obehagliga överraskningar. Den som intet ont anande hoppar i land kan plötsligt finna sig stå i gyttja ända upp till midjan!

När bröderna väl kommit i land, tränger de sig igenom den sedvanliga skocken av frågvisa, tjattrande barn och söker upp hövdingen i byn. De förklarar helt kort syftet med sitt besök och ber att få använda skolbyggnaden eller byns mötesplats som lokal för ett bibliskt föredrag. Vanligtvis beviljas deras begäran. Annonseringen sker muntligen: barnen skingras åt alla håll och sprider nyheten om föredraget. Tiden fram till mötet används till att predika från hydda till hydda. Människorna är vänliga och gästfria och tar ivrigt emot vår bibliska litteratur. Om man har ont om pengar, byter man till sig böckerna mot sköldpaddor, apor, höns, papegojor, frukt eller rentav en vacker orkidé.

Om tiden tillåter, gör man återbesök på eftermiddagen. De som visar särskilt intresse uppmanas att ta med sig sina mecheros, dvs. fotogenbehållare, och en veke som ljuskälla. Klockan sju på kvällen är vanligtvis alla på plats, med fotogenlampan i ena handen och bibeln i den andra. När föredraget är slut, haglar frågorna över bröderna. Tror Jehovas vittnen på ett brinnande helvete? Vad är det för skillnad mellan vittnenas tro och den katolska läran? De flesta blir mycket glada när de ser svaren i sina egna biblar.

Hjärtevärmande erfarenheter

Efter ett sådant föredrag kom en man och hans hustru fram till pionjärerna med tårar i ögonen. ”Bröder, vi har länge väntat på att få höra sådant som vi fått höra i kväll”, sade mannen. ”Vi älskar detta land och tanken på ett jordiskt paradis där vi kan få leva ett jordnära liv. Men vilka var det nu som skulle komma till himmelen?” Det är verkligen hjärtevärmande att mitt ute i Amasondjungeln, många mil från civilisationen, finna sådana fårlika människor.

Pionjärerna försöker sprida hela satser av böcker, eftersom det kan dröja ganska länge innan de får tillfälle att komma tillbaka till byarna. Inne i Iquitos hejdade en flodskeppare en dag en av bröderna och bad att få skaffa sig en ny sats om åtta böcker. Vad hade hänt med de böcker han skaffat tidigare? Släktingar som kom på besök hade lånat böckerna, en efter en. Det finns inte så mycket att läsa där ute i djungeln. På detta sätt har litteraturen spritts till platser som pionjärerna själva aldrig kan nå. Genom sin ande ser Jehova således till att våra kristna publikationer kommer i rätta händer.

Vid ett tillfälle stannade två av bröderna kvar i en liten by, medan de övriga följde en stig som gick genom djungeln. Stora träd välvde sig över deras huvuden och skymde det mesta av solljuset, medan fåglar i alla färger flög fram och tillbaka i det täta lövverket. Efter en promenad på cirka en kvart kom de fram till en ganska stor glänta. Det tog dem omkring en timme att besöka de hyddor som fanns där. När bröderna just skulle ge sig av, kom en man fram och bad dem enträget att stanna kvar över natten, eftersom han hade många frågor. En av pionjärerna stannade därför kvar, medan de övriga återvände till båten.

Pionjären föreslog att han kunde hålla ett bibliskt föredrag på kvällen. Barnen skickades därför i väg, på stigar som bröderna hade missat, för att bjuda in grannarna. Under tiden höll brodern ett bibelstudium i byn och använde då kapitel ur boken Sanningen som leder till evigt liv som behandlade de frågor som den gästfrie mannen hade ställt. När dagens hetta började vika för kvällens svalka, hördes plötsligt en kakofonisk konsert från ett bambusnår. Hundratals parakiter började tjattra samtidigt, som för att välkomna aftonens svalka.

När kvällen kom hade 20 vuxna och många barn samlats runt talaren. En gaslampas skarpa sken gjorde det lätt att läsa, men det lockade också dit hundratals djungelinsekter. När talaren hade hunnit ungefär halvvägs i sitt föredrag, svalde han en av dem! Efter många ryggdunkningar, skratt och sympatiyttringar kunde talaren fortsätta och lyckligt och väl fullfölja föredraget. Vid det laget var all blyghet som bortblåst, och en livlig diskussion följde.

När den sista grannen hade gått, satte den intresserade mannen upp ett moskitnät i ena hörnet av den öppna verandan på sitt hus, som var byggd på pålar omkring en och en halv meter över marken. Medan pionjären lade sig till rätta under nätet, började mannen samla ihop sina djur och stängde in dem under verandan till skydd mot djungelns marodörer. Medan brodern låg där och tackade Jehova för hans vägledning och beskydd, vyssjades han snart till sömns av djungelns alla ljud.

Efter vad som tycktes vara en helt kort stund satte sig brodern plötsligt upp. Han hade hört en tupp gala, och det lät som om den var alldeles under hans bädd. Det var den också. Först gol tuppen, sedan började hunden skälla, därefter utstötte kalkonen sitt kluckande läte, och till sist gav också geten hals. Därefter satte fåglar av alla de slag i gång sin morgonkonsert. En ny dag hade börjat.

Efter en stadig frukost gav sig brodern av nerför stigen för att återförenas med sina kamrater. Alldeles framför sig på stigen fick han plötsligt se något som såg ut som en trädstam. När han tittade lite närmare såg han att det var en stor boaorm, minst åtta meter lång. Brodern gjorde försiktigt en sväng förbi ormen och kom lyckligt och väl fram till båten.

Motstånd från präster gäckas

I nästa by blev mottagandet inte lika vänligt. Medan båten gled fram mot en förtöjningspåle, fick bröderna till sin förvåning se att en stor grupp människor hade samlats på stranden. Anförda av en katolsk präst viftade de bort båten och skrek att de inte behövde någon biblisk litteratur. Bröderna fortsatte därför och förtöjde båten ett stycke nedanför byn.

Det dröjde inte länge förrän en flotte lastad med bananer lade ut från byn. När den gled förbi ropade bröderna till de tre män som stakade flotten och bad dem lägga till långsides med El Refugio. När de hade gjort detta klev tre pionjärer ombord på flotten och började vittna för männen. Ägaren till flotten ville veta varför prästen inte ville låta vittnena gå i land i byn, och pionjärerna svarade att de inte kunde fatta varför en präst skulle ha något emot att människor lärde sig förstå bibeln. Skulle någon kunna ta skada av att läsa exempelvis Min bok med bibliska berättelser? När männen väl hade öppnat boken, ville de inte lägga den ifrån sig.

Följande dag kom flera kanoter och styrde kosan mot El Refugio. Publikationen Min bok med bibliska berättelser hade väckt stor sensation i byn. Bröderna fick veta att de genom att gå ett kort stycke inåt land skulle träffa på en stig som ledde in i byn bakvägen. När pionjärerna väl hade kommit fram till byn och gick från dörr till dörr, fick de ett mycket bättre mottagande. Många av byborna skaffade sig hela satser av böcker, till prästens stora förtrytelse.

Rikets sal uppförd i djupaste djungeln

De oförskräckta pionjärerna nådde så småningom den punkt på Amasonfloden där tre länder möts. Tre byar, som alla ligger nära varandra, gör denna plats till ett livligt handelscentrum. Det är byarna Caballococha i Peru, Leticia i Colombia och Tabatinga på den brasilianska sidan. Dessa små städer är lätta att nå, eftersom det inte är särskilt noga med passkontrollen så långt inne i djungeln.

I Tabatinga fick bröderna veta att två brasilianska pionjärsystrar var verksamma i staden. De hade en liten grupp människor som var intresserade av att komma tillsammans till möten, men de hade ingen möteslokal. De två systrarna bad enträget bröderna att stanna kvar och hålla föredrag där i trakten, vilket de gärna gjorde. När man sedan samtalade visade det sig att gruppen var villig att bidra med tillräckligt mycket pengar för att kunna köpa virke och uppföra en mindre byggnad på en tomt som någon hade skänkt. Systrarna hade redan kontaktat ett sågverk lite längre uppströms, där en intresserad man hade lovat att leverera virket till ett bra pris. El Refugio fick göra två turer för att frakta ner virket. På 15 dagar byggde villiga händer en Rikets sal med plats för 80 personer. El Refugios besättning bidrog med sin egen atril, en talarstol, och några bänkar som den entusiastiska gruppen kunde ha att sitta på. Hur lyckliga var de inte över att äntligen ha en egen lokal att samlas i!

Det finns fortfarande stora obearbetade distrikt utmed Amasonfloden och dess bifloder. De som hörsammar den ”macedoniska” kallelsen ”att förkunna de goda nyheterna” i dessa avlägsna trakter blir rikt välsignade. (Apostlagärningarna 16:9, 10) El Refugio har nu en ny besättning. Också dessa pionjärer förtröstar på att Jehova skall vägleda och skydda dem i deras heliga tjänst.

[Karta på sidan 25]

(För formaterad text, se publikationen)

COLOMBIA

Leticia

PERU

Iquitos

Amasonfloden

Marañón

Ucayali

BRASILIEN

Tabatinga

[Bilder på sidan 26]

Pionjärerna ombord på El Refugio för sanningens livgivande budskap till människor utmed Amasonfloden