I Peru bor en stor del av invånarna i små byar som ligger kringspridda uppe i Anderna och i djungeln vid Amazonflodens övre lopp. Hur skulle man kunna nå dessa människor? År 1971 reste ett amerikanskt äkta par som var Jehovas vittnen till Peru för att besöka sin son, Joe Leydig, som var missionär där. När de insåg hur många byar som låg undangömda i dalgångarna uppe i bergen, ville de göra något för dem som bodde där. Först hjälpte de till att skaffa fram en husbil och sedan ytterligare två, förutom några terränggående motorcyklar, som kunde användas för längre predikofärder i dessa avlägsna trakter.

Förkunnarna måste ofta göra stora ansträngningar för att samla in de fårlika människorna i församlingar och öva dem att ta del i tjänsten för Jehova. Rosendo Ojeda i Argentina färdades till exempel regelbundet sex mil från General San Martín i Chaco för att leda ett möte hemma hos Alejandro Sozoñiuk, en intresserad man. Det tog honom ofta tio timmar att tillryggalägga sträckan; bitvis använde han cykel, bitvis gick han till fots, och ibland fick han ta sig fram genom vatten som nådde honom till armhålorna. I fem år gjorde han den här resan en gång i månaden, och varje gång stannade han en vecka i området för att förkunna. Var det värt besväret? Ja, utan tvivel, för resultatet blev en församling av lyckliga lovprisare av Jehova.