THULE är ett namn som har använts sedan forna tider för att beskriva ett mål som är avlägset — geografiskt eller på annat sätt. I dag är Thule namnet på ett samhälle i den nordligaste delen av Grönland, världens största ö. Samhället fick sitt namn år 1910, då den danske polarforskaren Knud Rasmussen gav namnet Thule åt den station från vilken hans expeditioner utgick. Att resa till Thule är fortfarande mer av en expedition än en nöjesresa.

Det finns alltjämt ett trängande behov av expeditioner till Thule. För att lyda Jesu befallning: ”Ni skall vara vittnen om mig ... till jordens mest avlägsna del” är Jehovas vittnen ivriga att föra de goda nyheterna om Guds kungarike till det här området, en av de nordligaste permanenta bosättningarna på jorden. — Apostlagärningarna 1:8; Matteus 24:14.

”När kan vi resa till Thule?”

År 1955 kom två danska Jehovas vittnen till Grönland, drivna av en önskan att vara vittnen ”till jordens mest avlägsna del”. Med tiden kom det ytterligare fler, och så småningom hade de vittnat på hela syd- och västkusten upp till Melvillebukten och halvvägs upp längs ostkusten. Men mer avlägsna delar, sådana som Thule, nåddes nästan bara per brev och telefon.

En dag år 1991 stod Bo och hans hustru, Helen, två heltidsförkunnare, på ett berg och såg ut över Melvillebukten. När de såg åt norr frågade de: ”När kan vi resa till Thule och föra de goda nyheterna om Guds kungarike till människorna där?”

År 1993 vågade Werner, en annan heltidsförkunnare, sig ut på Melvillebukten med sin 18-fots motorbåt Qaamaneq (Ljus). Han hade redan färdats med båt 1.200 kilometer från Godthåb (Nuuk) upp till området kring Upernavik. Men att färdas över Melvillebukten — 400 kilometer öppet arktiskt hav — är något helt annat. Största delen av året blockeras bukten av is. Werner lyckades ta sig över bukten, även om han förlorade ena motorn på grund av isen. Han hann dessutom predika en del innan han var tvungen att återvända.

På väg till Thule

Efter den resan började Werner göra upp nya planer. Han talade med Arne och Karin — som äger en 23-fots båt med fyra kojplatser och, framför allt, modern navigationsutrustning — om att göra en gemensam resa till Thule. Med två båtar skulle logiproblemet vara löst, och när de följdes åt skulle resan över Melvillebukten bli mindre riskabel. För att hinna med att besöka de 600 invånarna i huvudorten och invånarna i de sex bosättningarna i området behövde de mer hjälp. De inbjöd därför Bo och Helen och Jørgen och Inge — alla erfarna förkunnare som är vana att resa i landet — att följa med. Fem av förkunnarna i gruppen kunde grönländska.

De sände förråd av biblisk litteratur i förväg. Båtarna var också fullastade med litteratur, förutom nödvändiga förråd med mat och vatten, bränsle, reservmotor och gummibåt. Den 5 augusti 1994, efter flera månaders förberedelse, samlades gruppen, och de båda båtarna låg klara och lastade i hamnen i Ilulissat. Här började resan mot norr. I den mindre av båtarna åkte Werner, Bo och Helen. ”Det enda man kunde göra var att sitta eller ligga i sin koj och att hålla sig fast”, skriver Bo. Låt oss följa loggboken under resan.

”Långa sträckor färdades båtarna på blankt och lugnt vatten. Storslagna panoramavyer bredde ut sig inför våra ögon — glittrande hav, tjocka dimstråk, sol och blå himmel, isberg i de mest fantastiska former och färgskiftningar, en brun valross som låg och solade på ett isflak, kustlinjen med mörka bergssidor och små slätter — hela tiden något nytt att se.

Det mest fascinerande var naturligtvis att besöka bosättningarna längs rutten. Som regel fanns det människor, vanligtvis barn, nere på piren för att se vem det var som kom på besök och för att hälsa dem välkomna. Vi delade ut biblisk litteratur och lånade ut en videofilm om Jehovas vittnens organisation. Många hade möjlighet att se den innan vi var tvungna att fara vidare. I Södra Upernavik var det många som kom ut till våra båtar innan vi hade kommit i land. Hela kvällen hade vi således gäster ombord och besvarade många bibliska frågor.”

Nu, efter resans första etapp, som omfattade 700 kilometer, var de båda båtarna redo att fara över Melvillebukten.

Den stora prestationen

”De flesta betraktade detta som resans stora prestation. Och vi var tvungna att fara över bukten i ett sträck, utan att söka oss in till bosättningen Savissivik (där Thuledistriktet börjar och där vi annars skulle kunna ta skydd), för den var fortfarande blockerad av is.

Vi gav oss i väg. Det var mycket is den första sträckan, och vi kom så långt ut på havet att vi nästan inte kunde se land. Men havet låg stilla. Det hände inte mycket under de första timmarna, förutom att vi tillryggalade mil efter mil på öppet hav. Framåt kvällen fick vi Kap York i sikte, och vi började långsamt ta av mot norr. Nu började det komma is igen — gamla, tjocka och sönderfallande isflak så långt ögat kunde se. Vi for länge längs iskanten. Ibland var vi tvungna att manövrera genom ett isbälte. Sedan blev det dimma, en tjock, blågrå soppa som hade sin egen skönhet i den låga solen. Och vågor! Dimma, vågor och is på samma gång — vanligtvis är de var för sig en tillräckligt stor utmaning.”

Vi tas emot i Thule

”Vi kom nu in i lugnare vatten, och vi närmade oss Pituffik. Här tog skapelsen emot oss på ett överväldigande sätt. Solen stod högt på en blå, blå himmel; framför oss låg en bred, spegelblank fjord med utspridda isberg; och långt borta såg vi den välkända silhuetten av berget Dundas — det gamla Thule!” Omkring hundra kilometer längre norrut nådde förkunnarna sitt slutmål.

De var nu ivriga att börja predika från hus till hus. Två av dem fick ett bryskt mottagande vid första besöket de gjorde. ”Vi blev tvärt avvisade som om det hade varit i Danmark”, berättar de. Men i de allra flesta hem blev de hjärtligt mottagna. Människor var tänkande och upplysta. ”Några sade att de hade hört talas om oss, och de var glada över att vi till slut hade kommit. Vi träffade många härliga människor, bland andra säljägare som hade varit på expeditioner till Nordpolen — tillfredsställda och förnöjsamma människor som levde nära naturen och hyste en något avståndstagande syn på det moderna samhället.”

De kommande dagarna var alla förkunnarna med om många fina erfarenheter. Överallt togs den bibliska litteraturen emot med uppskattning. Vittnena kunde utan vidare sätta i gång bibelstudier i flera hem. Inge berättar om ett hem där hon fann intresse: ”Det var ett mycket litet hus, med endast ett rum, rent och hemtrevligt. Vi besökte den vänlige mannen som bodde där tre dagar i sträck, och vi fäste oss verkligen vid honom. Han var en riktig säljägare med sin kajak utanför huset. Han hade skjutit många isbjörnar, valrossar och sälar. Då vi slutligen bad en bön tillsammans med honom, fick han tårar i ögonen. Vi överlåter nu allt åt Jehova och hoppas på mer tid och bättre möjligheter att återvända.”

Thule får ofta besök av eskimåer från Canada. Inge berättar: ”Helen och jag träffade flera kanadensiska eskimåer. De kunde intressant nog tala med grönländarna och förstå dem. Man har alltså i stort sett samma språk i hela det arktiska området, förutom att de kanadensiska eskimåerna har utvecklat sitt eget skriftspråk. Även om det är lite svårt för dem, kan de läsa vår grönländska litteratur. Det kan öppna spännande möjligheter för dem.”

De bosättningar som sjövägen låg 50 till 60 kilometer längre bort blev också besökta. ”På väg till bosättningen Qeqertat färdades vi mycket nära kusten i hopp om att finna familjer som var ute för att fånga narvalar. Mycket riktigt fann vi på en klipphylla ett läger bestående av tre eller fyra familjer, klädda i pälskläder, med tält och kajaker. Beväpnade med harpuner turades männen om att sitta på en klippa och hålla utkik efter de eftertraktade narvalarna. Egentligen tyckte de inte om att bli störda — de hade redan väntat förgäves i flera dagar, och vi kunde ytterligare skrämma bort valarna! De levde helt i sin egen värld. Kvinnorna tog villigt emot den litteratur som vi erbjöd dem, men situationen var inte den bästa att samtala vidare. Vi kom fram till Qeqertat klockan 23, och det sista besöket i bosättningen gjorde vi klockan två nästföljande morgon!

Till slut nådde vi Siorapaluk, Grönlands nordligaste bosättning. Den ligger vid en sandstrand vid foten av några frodigt gräsklädda kullar i ett annars ökenliknande landskap.” Förkunnarna hade genom sitt predikoarbete bokstavligen talat nått jordens mest avlägsna del, i varje fall i nordlig riktning.

Resan fullbordas

Förkunnarna hade fullbordat sitt uppdrag. De hade predikat från hus till hus och från tält till tält, lämnat litteratur, tecknat prenumerationer, visat videofilm, talat med många grönländare och lett bibelstudier. Nu måste de förbereda hemresan. ”När vi satte oss i gummibåten den kvällen för att ro ut från Moriusaq, var det ganska många som var nere på stranden och tog farväl av oss med sina nya böcker och broschyrer fortfarande i händerna.”

Senare såg förkunnarna till sin förvåning att det stod en man och vinkade på en ödslig del av kusten — mitt ute i tomma intet! ”Vi for naturligtvis in till honom. Det var en ung man från Berlin som var på väg upp längs kusten i kajak och hade varit på väg i en månad. Hemma i Berlin hade Jehovas vittnen besökt honom regelbundet, och han hade flera av våra böcker. Vi var tillsammans med honom några timmar, och det gjorde djupt intryck på honom att träffa Jehovas vittnen på ett sådant här ställe.”

I bosättningen Savissivik, som gruppen inte kunde besöka på ditresan på grund av isen, fick de ett storslaget välkomnande. Några hade läst den litteratur som de hade fått för ett år sedan och hungrade efter mer andlig föda.

Tillbakaresan över Melvillebukten tog 14 timmar. ”Vi upplevde en fantastisk, lång solnedgång med otroliga färgskiftningar. Och den soluppgång som följde omedelbart efter varade lika länge. Ännu medan de röda och violetta solstrålarna täckte himlen mot nordost, steg solen upp en smula längre mot söder. Det kan inte beskrivas. Det går knappt att fotografera.” Besättningen höll sig vaken hela natten.

”Vi var mycket trötta, men glada och tillfredsställda, när vi kom fram till Kullorsuaq. Vi hade lyckats ta oss till Thule och tillbaka igen! Under resten av resan fann vi mycket intresse i byarna och bosättningarna längs kusten. På många ställen fick vi frågan: ’Varför är det ingen av er som kan stanna här? Vi är ledsna att ni måste resa så snart!’”

I Qaarsut blev fem av förkunnarna bjudna på middag hos en vänlig familj. ”Familjen frågade om vi inte ville sova över där. Men eftersom det var bättre att förtöja 40 kilometer längre bort, avböjde vi och for vidare. Senare fick vi höra att ett stort isberg hade lossnat tidigt följande morgon och att vågorna från det hade sänkt 14 mindre båtar!”

Till slut kom förkunnarna tillbaka till Ilulissat — och här slutade denna ”Thuleexpedition”. Nästan samtidigt hade två andra förkunnare rest till isolerade delar längs Grönlands ostkust. På de båda resorna fick man lämna sammanlagt 1.200 böcker, 2.199 broschyrer och 4.224 lösnummer av tidskrifterna, och 152 prenumerationer tecknades. Kontakten med de många intresserade upprätthålls med hjälp av telefon och brevskrivning.

Trots den tid, de krafter och de pengar som det kostar, finner Jehovas vittnen stor glädje i att följa sin Herres befallning att ”vara vittnen om [honom] ... till jordens mest avlägsna del”. — Apostlagärningarna 1:8.

På Grönlands ostkust

NÄSTAN samtidigt med att en grupp förkunnare besökte Thuleområdet reste ett gift par, Viggo och Sonja, som är Jehovas vittnen, till ett annat område på Grönland som ännu inte hade blivit genomarbetat — Ittoqqortoormiit (Scoresbysund) på Grönlands ostkust. För att komma dit var de tvungna att resa till Island, ta flyg till Constable Pynt på Grönland och sedan åka med helikopter till Scoresbysund.

”Det var första gången som Jehovas vittnen predikade här”, berättar dessa båda pionjärer, vars modersmål är grönländska. ”Trots att människorna var isolerade, var de förvånansvärt upplysta. Men de var ändå glada över att få höra något nytt. De hade verkligen förmåga att berätta, och de berättade gärna om sina många jaktresor och upplevelser i naturen.” Hur tog de emot det budskap som förkunnarna kom med?

”När vi predikade från hus till hus träffade vi J—, som är pastorsadjunkt. ’Tack för att ni också ville titta in till mig’, sade han. Vi visade honom vår litteratur och hur man använder sig av den. Nästa dag kom han till oss och ville lära mer om namnet Jehova. Vi visade honom en förklaring i en fotnot i hans egen grönländska bibel. Då vi hade rest, ringde han till våra vänner i Nuuk för att tacka för vårt besök i byn. Honom måste vi verkligen försöka hjälpa.

Vi träffade också O—, som är lärare och känner till Jehovas vittnen. Vi fick två timmar till förfogande för att upplysa hans 14—16-åriga elever, dels genom att visa videon om Jehovas vittnen och dels genom att svara på frågor. Boken Ungdomar frågar — svar som fungerara och andra böcker gick åt som smör i solsken. Vi träffade tre av flickorna senare. De hade ännu fler frågor, och en av flickorna var särskilt intresserad. Hon frågade: ’Hur blir man ett Jehovas vittne? Det måste vara bra att vara sådana som ni. Min pappa tycker som ni.’ Vi lovade att skriva.

I en av bosättningarna träffade vi pastorsadjunkten M—, och vi fick ett mycket trevligt samtal med honom. Han erbjöd sig att se till att de som var ute på jakt skulle få vår litteratur när de kom hem till bosättningen. Så nu är han vår ’förkunnare’ i den lilla bosättningen.”

Även om det var en omfattande och ansträngande resa, tyckte de båda pionjärerna att deras ansträngningar blivit rikt belönade.