Goda nyheter når landsbygden i Sydafrika
UPPRETADE folkmassor, kravallpolis, tårgas. Uppslitande stridigheter av det slaget har under senare år plågat Sydafrikas städer. Inte ens den vackra landsbygden — där mer än 40 procent av befolkningen bor — har undgått det politiska våldets härjningar. Men mitt under allt detta har Jehovas vittnen fortsatt att kungöra ”fridens goda nyheter”. — Efesierna 6:15.
I många år har vittnena bedrivit en årlig tremånaders predikokampanj med det särskilda målet att nå befolkningen på landsbygden. År 1990, till exempel, var det över 12.000 förkunnare av Riket från 334 församlingar som tog del i kampanjen. Det är naturligtvis många hinder som måste övervinnas för att kunna nå dessa som bor så utspritt på landsbygden i södra Afrika.
Bland annat måste vittnena ta itu med en stor mångfald kulturer och språk. Och vilken brokig blandning är det inte! Så till exempel finns det bönder som talar engelska och afrikaans, men det finns också de som tillhör folken pedi, sotho, tsonga, tswana, venda, xosa och zulu. Varje grupp har sin egen kultur och sitt eget språk. Så har vi också de stora avstånden och de skakiga vägarna. Allt detta kräver en självuppoffrandets anda och en betydande insats av tid och pengar. Jehova har också rikligen välsignat deras ansträngningar. Låt oss berätta lite om vad denna unika gren av predikoverket har inneburit i form av svårigheter och framgångar. — Jämför Malaki 3:10.
En ”söndagsskola” i Zululand
I själva hjärtat av det subtropiska Zululand ligger Umvotiflodens djupa dalgång. Uppifrån klipporna kan man se klungor av halmtäckta zuluhyddor breda ut sig i fjärran. En söndag 1984 kom två Rikets förkunnare ner i dalen på den vindlande, dammiga vägen. Det är så hett och fuktigt där att trakten har fått öknamnet Kwa-Sathane (Satans ställe) — en tydlig hänsyftning på den falska läran om en helveteseld som djävulen underhåller!
Drypande av svett kom bröderna fram till en kvinna som hette Doris och som just ledde en söndagsskoleklass. Sedan Doris fått höra budskapet om Riket, inbjöd hon omedelbart vittnena att tala till hennes grupp på cirka 40 ungdomar. Och resultatet? Bröderna återvände följande vecka med 70 exemplar av publikationen Min bok med bibliska berättelser att användas i skolan på platsen. Inom några veckor förvandlades söndagsskoleatmosfären till andan i en bibelstudiegrupp. I stället för kyrkliga hymner sjöngs nu Rikets sånger på det afrikanska sättet, med ljuvlig naturlig harmoni. Snart ökade gruppen till över 60. En broder utbrast: ”Vilken hjärtevärmande upplevelse var det inte att få vara med om att förvandla denna söndagsskola till en plats för sann tillbedjan!”
På den dammiga buskstäppen
Eftersom kyrkorna engagerat sig i den politiska oron, är det många vita farmare som är försiktiga eller rentav misstänksamma mot var och en som kommer till dem med ett bibliskt budskap. Lägg märke till den här rapporten som lämnats av en grupp från Johannesburg som hade rest omkring 640 kilometer för att predika de goda nyheterna i en trakt i Transvaal.
”Vi har färdats norrut tvärs över den böljande buskstäppen i nära fyra timmar vid det här laget. Den afrikanska solen får luften att dallrande spegla sig i den raka vägbanan. Plötsligt tar asfalten slut, och en grusväg med djupa hjulspår och full med gropar tar vid. Till slut leder ett sandigt spår oss till en bondgård.
’God morgon, Meneer [min herre]’, säger vi när vi hälsar på en stor och kraftig bonde.
’Morrn’, svarar han buttert. ’Kan jag stå till tjänst?’
Sedan vi presenterat oss, förklarar vi skälet till vårt besök. Vi hinner knappt säga det, förrän han skriker: ’Min dominee [präst] har varnat mig för er! Ni är kommunister och antikrister allihopa. Ge er i väg från min mark med detsamma, innan jag ... !’
Bondens uppträdande visar att han kan bli våldsam när som helst. Vi har knappast något val, utan beslutar att säga adjö och skaka dammet av våra fötter. (Matteus 10:14) Det finns tillräckligt med damm för att göra detta alldeles bokstavligt.
Vi kommer till nästa gård, och reaktionen blir densamma. Då går det upp för oss att den lokala telefonlinjen har utnyttjats flitigt av prästen på orten, som tillhör den holländska reformerta kyrkan. Han har hållit på att varna ’sin hjord’ för den överhängande ’faran’ i grannskapet. Till sist träffar vi en bonde som, fastän han inte själv är intresserad, säger: ’Ja, ni kan tala med mina arbetare.’
Det är just vad vi har väntat på. Alldeles intill några akacieträd ligger en klunga av små oansenliga hyddor av bränd lera, kanske tio stycken. Vi känner hur nyfikna ögon förstulet tittar fram ur hyddorna, medan vi travar upp prydliga högar av litteratur på motorhuven. En trave biblar, en annan trave av boken Du kan få leva för evigt i paradiset på jorden och en hög med Min bok med bibliska berättelser. Diverse broschyrer fullbordar utställningen. En av pojkarna i byn springer och talar om för byborna att vi har kommit. Snart har det samlats en skara på cirka 30 personer runt bilen för att höra budskapet.
Vi spelar upp en bandad framställning för dem på tswana. Hur lyckliga är inte dessa människor över att få höra de goda nyheterna om Guds rike och hoppet om paradiset på sitt eget språk! Det blir ett ivrigt pladder när vi erbjuder publikationerna. Snart blir det svårt att hinna med att lämna till alla som vill ha. En gammal man ger till och med ett bud på bandspelaren. Vi känner oss djupt gripna av hur deras uppskattning av de goda nyheterna tar sig uttryck på många små sätt — ett blygt leende, en beröring, ett dämpat ’Tack skall du ha’.
Spontant ställer sig barnen i en ojämn linje och sjunger en traditionell avskedssång. Helt plötsligt har de dammiga, gropiga vägarna och den ibland negativa reaktionen förbleknat till en obetydlighet. Vi har sannerligen fått riklig lön för mödan!”
En hövding utfärdar ett påbud!
En församling från Soweto hade fått sig tilldelat att predika i ett stamområde i närheten av staden Piet Retief i östra Sydafrika. Seden föreskriver där att en besökare först talar om sitt ärende för indunan (hövdingen) över området. Bröderna handlade också i enlighet med detta mönster. Vilken överraskning när hövdingen hälsade dem varmt välkomna och till och med erbjöd dem logi hemma hos sig! Dessutom skrev han ett introduktionsmeddelande, som bekräftades av hans officiella stämpel och som förkunnarna kunde ha med sig från dörr till dörr. Det lydde: ”Dessa predikar Guds rike. Bjud in dem och lyssna på dem.”
Gensvaret var så överväldigande att vittnena den söndagseftermiddagen ordnade med ett offentligt föredrag som hölls på gården till hövdingens hus. Frilufts-”salen” var fylld till sista plats, och mötet inleddes och avslutades med sång och bön. Man har haft liknande erfarenheter med gynnsamt inställda människor i andra trakter på landsbygden.
En sådan var Nathaniel, i den lilla byn Pitsedisulejang i ett förtorkat hörn av Bophuthatswana. Han höll på med ett kommunalt utvecklingsprogram för att lära lokalbefolkningen att odla på ett effektivt sätt. Han drömde om att förvandla denna ofruktbara plats till ett paradis. Men när han fick veta att ett världsomfattande paradis snart skulle vara här, lyste han upp. Han antecknade ivrigt varje skriftställe som förkunnarna visade honom. Det ordnades snabbt med att Nathaniel fick kontakt med närmaste församling, ungefär 30 kilometer därifrån.
Många sanningssökare får tjänstvillig hjälp
”Jehova har visat oss att fattigdom inte hindrar en andligt hungrande från att lära känna sanningen”, säger Monika, som är pionjär, dvs. heltidsförkunnare av Riket. Hon tillhörde en pionjärgrupp som predikade från gård till gård uppe på de öppna slätterna i Oranjefristaten i centrala Sydafrika. Hur såg pionjärerna själva på sin uppoffrande insats att föra de goda nyheterna till dessa människor? ”Det utbyte vi har haft är omöjligt att värdera!” svarade de. Ja, pionjärerna blev rikligt belönade i andligt avseende för sina ansträngningar.
Även om en människa inte fått lära sig läsa, så hindrar det inte henne från att lära känna sanningen i bibeln, om hon är hungrig i andligt avseende. Den rikligt illustrerade broschyren Du kan få leva på jorden för evigt! blir särskilt väl mottagen av dem som är analfabeter eller kan läsa bara ytterst lite. Ung och gammal i lika mån fängslas av de färgrika bilderna av paradiset. En heltidsarbetare som hjälper till med att trycka sådant material konstaterar: ”Den här broschyren hjälper människor att se paradiset som en realitet och stärker deras naturliga vördnad och respekt för bibeln.”
Av samma orsak har också publikationen Min bok med bibliska berättelser blivit enormt populär. I ett avlägset stamområde i Lebowa blev två av våra andliga systrar förvånade över att finna att en gammal synskadad man och hans hustru hade ett exemplar av denna bok på sepedispråket. Detta par använde den som sin lärobok när de undervisade barnen på platsen. Boken var faktiskt så full av anteckningar och väl använd att den höll på att falla isär. Hur glada blev de inte över att få ett nytt exemplar!
Så kommer det sig att sant kristna publikationer fyller ett stort behov när det gäller att hjälpa dem som hungrar efter sanningen. Det är en intressant iakttagelse att en stor del av allt som trycks på de många lokala språken i södra Afrika framställs av Sällskapet Vakttornet. Enbart under 1990 spreds på landsbygden i Sydafrika 113.529 böcker, broschyrer och tidskrifter som framställts av Sällskapet Vakttornet.
Lön för mödan
Har dessa fina erfarenheter och litteraturplaceringar frambringat några varaktiga resultat på landsbygden i Sydafrika? Verkligen. Sedan 1989 har fyra församlingar och nio isolerade grupper bildats som ett direkt resultat av att de goda nyheterna förkunnats på landsbygden i Sydafrika. Tillfälliga pionjärer med särskilt uppdrag och reguljära pionjärer har i hög grad gått i spetsen i detta arbete.
Kommer du ihåg Doris och hennes söndagsskola i den där avlägsna dalen i Zululand? I dag är hon ett överlämnat, döpt vittne för Jehova. Dessutom fortsätter en blomstrande grupp på nio Rikets förkunnare att göra andliga framsteg där. Många nya kommer till mötena som hålls i Doris’ hem, och sju personer som hon ledde bibelstudier med döptes vid områdessammankomsten i Durban i december 1990.
Sådana resultat är en hjärtevärmande stimulans för Rikets förkunnare i Sydafrika. De tar till hjärtat aposteln Paulus’ ord: ”Låt oss därför, så länge vi har gynnsam tid till det, göra vad som är gott mot alla.” (Galaterna 6:10) Ja, Jehovas tjänare är beslutna att nå alla ärliga människor, också dem som bor på landsbygden i denna ”avlägsna del” av jorden. — Apostlagärningarna 1:8.
[Karta/Bilder på sidan 24]
(För formaterad text, se publikationen)
Lebowa
TRANSVAAL
Soweto
Piet Retief
Bophuthatswana
ORANJEFRISTATEN