Förkunnare ”köper den lägliga tiden” i Italien
MEDAN aposteln Paulus var i Rom i Italien, manade han två gånger sina medkristna att fortsätta med att köpa den lägliga tiden. (Efesierna 5:15, 16; Kolosserna 4:5) Hans läsare under det första århundradet gav ett positivt gensvar på detta. De sökte lägliga tillfällen att sprida de ”goda nyheterna” och hjälpte andra att bli tillbedjare av den sanne Guden. — Matteus 24:14.
Nutida tjänare åt Jehova i Italien, där Paulus skrev dessa brev, ger i våra dagar positivt gensvar på hans råd. I likhet med de första kristna försöker de finna olika sätt att öka sin andel i det predikoverk som har med Riket att göra. Hur finner de ”den lägliga tiden”?
Fördelarna med att identifiera sig som ett vittne
Giuseppe, en äldre heltidstjänare bland Jehovas vittnen i Rom, drar sig till minnes den tid då han hade ett förvärvsarbete. Han hade sett till att alla hans arbetskamrater visste att han var ett Jehovas vittne. Denna öppenhjärtighet ledde till att han fick ”läglig” tid att dela med sig av bibliska sanningar. En dag fick han i uppdrag att öva upp en man som hette Gianni. De andra arbetarna berättade omedelbart för Gianni att hans instruktör var ett Jehovas vittne. Så snart arbetaren var ensam med Giuseppe, sade han till denne: ”Nu talar vi om vårt arbete, men under lunchen vill jag få veta något om Jehova.”
Under lunchrasterna hade de åtskilliga samtal. Giuseppe lärde Gianni att Gud har ett namn, Jehova. Han förklarade också vad Guds uppsåt beträffande jorden var. Men vad hände sedan, när inskolningsperioden var slut? ”Jag gav honom mitt telefonnummer och en del biblisk litteratur”, säger Giuseppe. ”Han tog emot litteraturen men sade: ’Om jag finner någonting i dessa publikationer som inte stämmer överens med bibelns sanningar, kommer jag tillbaka hit och avslöjar inför alla dina arbetskamrater att du har fel.’”
Månaderna gick, och inte ett ord hördes från Gianni. ”Men sedan”, fortsätter Giuseppe, ”ringde han mig en dag och sade att han ville träffa mig. Vi träffades, och han hade en lista med frågor. Vi talade i tio timmar! Han gick med på att studera bibeln regelbundet, när jag erbjöd honom det.” Vad blev resultatet? Giuseppe säger: ”De positiva förändringar han vidtog gjorde så djupt intryck på hans hustru och hans mor att de också började visa intresse för bibelstudium. I dag är Gianni, hans hustru och hans mor alla trogna tjänare åt Jehova.”
Tvingad att bränna sin bibel
Ett utmärkt kristet uppförande leder också till en ”läglig tid” att dela med sig av bibelns sanningar till andra. Som aposteln Paulus säger kan ett gott uppförande ”i allting ... vara en prydnad för vår frälsares, Guds, lära”. — Titus 2:10.
Pietro, som nu är ett vittne på närmare 30 år, blev intresserad av denna ”lära” tack vare en klasskamrats kristna uppförande. ”Jag gick i årskurs fem”, erinrar sig Pietro, ”men jag kommer ännu ihåg den här pojkens uppförande. Han var den ende som vägrade gå på lektionerna i religionsundervisning.”
En dag frågade Pietro sin kamrat varför denne aldrig deltog i dessa lektioner. Kamraten förklarade att han var befriad från lektionerna, därför att han var ett Jehovas vittne. Pietros intresse väcktes. Han bad pojken skaffa honom en bibel. Efter att ha läst vissa delar av bibeln ”förstod jag att den innehöll sanningen”, säger Pietro. ”Jag fattade det beslutet att jag ville följa den från och med då. Jag tog med mig bibeln till skolan och berättade för alla att jag var ett Jehovas vittne. Jag var bara tio år gammal.”
Problemen började. Pietro fortsätter: ”Prästen som ledde religionsundervisningen i skolan berättade för mina föräldrar att jag använde bibeln i skolan, och han rådde dem att förstöra den. När jag kom hem, försökte min mor ta min bibel, men jag höll i den så hårt jag kunde. Då började min mor slå mig och slet den ur händerna på mig. Sedan tvingade hon mig att bränna min egen bibel.” Pietro förlorade sin bibel men inte sin tro. Han tänkte: ”Så snart jag blir vuxen, skall jag köpa en ny bibel och gå ut till andra och dela med mig av bibelns budskap.”
Två år förflöt. Sedan fick Pietro höra att ett bibelstudium pågick hemma hos en av hans kamrater. Han var i hemlighet med vid studiet. ”En dag”, säger Pietro, ”berättade jag för mina föräldrar: ’Jag har bestämt mig för att bli ett Jehovas vittne. Den här gången kommer ingenting att få mig att ändra mig!’” När föräldrarna såg sin 12-årige sons beslutsamhet, gav de upp. Pietro började genast vara med vid möten i Rikets sal. Fyra år senare döptes han och blev ett Jehovas vittne. I dag, 18 år efter det att Pietro först lärde känna sanningen från bibeln tack vare sin klasskamrats trogna uppförande, är det verkligen så att han ”köper den lägliga tiden” genom att tjäna som heltidsförkunnare i Italien.
Nitisk vid 70 års ålder
Mafalda, en kristen kvinna från Livorno, är ytterligare en av de drygt 22.000 nitiska pionjärerna, eller heltidsförkunnarna, i Italien. Hon började arbeta som pionjär vid 56 års ålder. ”Pionjärtjänsten”, förklarar hon, ”kräver att minst 1.000 timmar om året ägnas åt predikoarbetet. Men eftersom det är fråga om ett viktigt budskap, ägnar jag 2.000 timmar varje år åt pionjärarbetet.” Mafalda är nu 70 år gammal. Vilka är hennes planer? ”Bland de kristna under det första århundradet fanns det hårt arbetande hemmafruar som tog del i förkunnandet”, säger hon. ”I likhet med dem vill jag fortsätta att kungöra Guds rike. Det är det som är målet i mitt liv.”
Ja, från de snöklädda bergstopparna i Alperna i norr ända till medelhavsön Sicilien i söder återspeglar nutida vittnen för Jehova i Italien det nit som de kristna under det första århundradet hade. Varje dag under året ägnar de i genomsnitt drygt 100.000 timmar åt arbetet med att predika om Riket. Resultatet? Enbart förra året blev nästan 12.000 personer döpta och förordnade som Ordets förkunnare för Jehova. Nu samarbetar de med 131.000 andra vittnen för Jehova i Italien och ”köper den lägliga tiden”.