Att vårda sig om kringspridda ”får” i Caprivi

DEN gräddfärgade Land-Rovern var fullastad med förnödenheter, reservdelar och biblisk litteratur. Den var på väg norrut från Windhoek, huvudstaden i Sydvästafrika (Namibia). När tilldrog sig detta? I maj 1981. När de fyra resenärerna körde genom det platta och torra landskapet, hade de tid att tänka på den spännande färd de hade framför sig.

Föraren, Chris du Plessis, och hans kamrat var Jehovas vittnen och reguljära pionjärer, dvs. heltidsförkunnare av budskapet om Guds rike. De hade fram till dess tillbringat åtskilliga veckor i Katatura, den stora negerstadsdelen i närheten av Windhoek. Båda hade de funnit det stimulerande att predika de goda nyheterna om Guds rike från hus till hus bland de svarta människorna med deras vänliga inställning och utmärkta gensvar på budskapet.

De två unga männen hade blivit ombedda att ombesörja transporten av kretstillsyningsmannen Schalk Coetzee och hans hustru till isolerade grupper av vittnen i norr, där somliga vägar är oframkomliga med vanliga fordon. Med Land-Rovern kunde de slå läger var som helst — paret Coetzee sov ”på nedre våningen” i fordonet och de två unga männen ”på övervåningen” i ett tält på taket!

Efter att ha kört omkring 370 kilometer nådde sällskapet ”dödstriangeln” — som kallas så därför att många människor har förlorat livet där på grund av intensiv gerillaverksamhet av angripare från Angola. Längre norrut såg de många bilvrak men råkade inte illa ut.

Deras första besök skedde i Ondangwa, en militärförläggning inte långt från Angola. Pionjärer med särskilt uppdrag sörjde för den lilla församlingen där. Christo Els och hans hustru Elizabeth hade lärt sig den lokala befolkningens språk, ndonga — en verklig utmaning. Men människorna lyssnade gärna och hade djup respekt för bibeln. Ibland var Christo tvungen att ta över plöjningen med åsnor eller också fick hans hustru hacka åkern, så att de besökta obehindrat kunde lyssna till budskapet om Riket!

Eftersom området var krigszon, löpte de som färdades på grusvägar risken att köra på landminor. Christo och Elizabeth körde därför ofta på sandiga djungelvägar, och människor de träffade blev mycket förvånade över att de inte bar några vapen.

Det var en verklig glädje för dem att besöka ovahimbafolket, som levde primitivt i ett avlägset område. Dessa människor var klädda i hudar, och de hade smort in kroppen med ockra. Pionjärerna använde en publikation som de hade hjälpt till med att översätta. Vilken upplevelse det var att se dessa människor visa uppskattning för budskapet om Riket!

En sammankomst på en dag hölls under den besöksvecka som broder Coetzee och hans sällskap gjorde. Eftersom området var glest befolkat, var det inte många närvarande. Men alla på denna avlägsna utpost var hänförda över programmet och den uppbyggande samvaron.

Landremsan Caprivi

Efter ett kort uppehåll i Rundu, där de stannade för att få passersedlar, begav sig vårt sällskap in i Capriviremsan. Som kartan visar är detta en smal landkorridor, som sträcker sig från nordöstra Namibia djupt in i hjärtat av södra Afrika. Den är 480 kilometer lång och 80 kilometer bred på det bredaste stället och gränsar till Angola, Zambia och Botswana. Trots att den är ett militärt övervakat område, är den fredligare än landet i väster.

Caprivis befolkning är omkring 40.000 och består till största delen av svarta, även om buschmän ofta gör strövtåg in i den västra delen. Många invånare talar engelska och kan läsa och skriva. När sällskapet körde österut, stannade de ofta och talade med människor, och de njöt också av natursceneriet — träd och djurliv, däribland elefanter och antiloper. När de närmade sig Katima Mulilo, den enda ”staden”, blev grupperna av prydliga hyddor med halmtak vanligare. Pionjärerna blev så fascinerade av platsen att när Schalk Coetzee frågade dem om de skulle vara villiga att tjäna på denna avlägsna plats, tog de med glädje emot privilegiet.

Efter en kort vistelse i Katima Mulilo begav sig kvartetten av igen för att besöka den isolerade gruppen i Kasane i norra Botswana. De färdades genom djurreservatet Chobe, ibland sida vid sida med stora buffel- och elefanthjordar. När de slog läger om natten, hörde de lejonen ryta i närheten.

I Kasane predikade de, med hjälp av lokala pionjärer som tolkar, från hydda till hydda på afrikanskt vis. Tillvägagångssättet är långsamt och värdigt. Besökaren står utanför hyddan och ropar för att påkalla uppmärksamhet. Någon svarar och inbjuder honom att komma in och sätta sig. Vanligen sammankallas hela familjen för att lyssna. Sedan följer ett långdraget utbyte av hälsningar och frågor om hälsa och vem man är. Först därefter börjar vittnet samtala om ett bibliskt ämne.

De lokala vittnena var mycket lyckliga och tacksamma över att sällskapet hade kommit så långt för att besöka dem. Möten fick man ha i en jordhydda. Schalk Coetzee uppmuntrade dem därför att bygga en egen Rikets sal.

När resenärerna hade återvänt till Katima Mulilo, fick de alla nöjet att besöka vittnena där på platsen en vecka. På nätterna slog de läger i närheten av Zambezifloden och uppskattade tystnaden, som endast avbröts av dunkandet av avlägsna trummor — Afrikas ”puls”. De fann att gruppen där var nitisk men att den var i behov av en hel del vägledning om hur man leder möten, hur man vittnar från hydda till hydda, hur man vederbörligen legaliserar äktenskap och så vidare.

Besökarna fann verkligen glädje i predikoarbetet! Den ene sade: ”När människorna fick veta att vi hade böcker om bibeln på silozi, deras språk, bestormade de oss nästan och frågade inte enbart efter böcker, utan också efter någon som kunde undervisa dem. Det var otroligt!”

Motvilligt lämnade sällskapet sina nya vänner i Katima Mulilo och påbörjade återresan. De tillbringade en vecka tillsammans med den lokala församlingen i Rundu i norra Namibia. De flesta av bröderna där var flyktingar från Angola och talade portugisiska. Ännu ett språkproblem! Efter en färd på ungefär 4.000 kilometer nådde de Windhoek, trötta men lyckliga och mycket tacksamma mot Jehova för de många privilegier de hade fått del av.

Tillbaka i Katima Mulilo

De två pionjärerna återvände till Katima Mulilo, den här gången för att stanna kvar där och bistå Jehovas ”får”. För att kunna stanna behövde de bostad och deltidsarbete. Vid första försöket fick de arbete. De fick också tillåtelse att använda en skåpbil, som tillhörde Sällskapet Vakttornet. Och de tackade Jehova för att han på detta sätt hade sörjt för deras behov.

Snart var pionjärerna fullt upptagna med att hjälpa vittnena på platsen på olika sätt, bland annat med att bygga en Rikets sal. De skar långt gräs till taket, hämtade den speciella lera som finns i myrstackar och som blir mycket hård, när den stelnar, och de lärde sig att göra ett halmtak — på afrikanskt vis. När väggarna hade vitkalkats, såg Rikets sal prydlig och attraktiv ut. Eftersom man inte hade råd med stolar, bestod sittplatserna av bänkar eller träkubbar. Det var primitivt men effektivt, och det var deras egen Rikets sal!

Det hade inte hållits några möten på regelrätt sätt. Pionjärerna ledde därför de fem möten som varje vecka hålls av Jehovas vittnen över hela världen. Detta innebar en hel del arbete, men för dem och för vittnena på platsen var det andligen uppbyggande. Pionjärerna var också tvungna att lära sig silozi, det lokala språket.

Det dröjde inte länge förrän en församling bildades. Med tiden kunde fyra av bröderna i församlingen hålla offentliga tal och ansvara för alla möten, och en broder förordnades till biträdande tjänare. Samtidigt med denna utveckling fann pionjärerna stor glädje i predikoarbetet från hydda till hydda. Det var så många människor som ville studera bibeln att de inte kunde klara av alla intresserade. Skulle du inte vilja tjäna på ett sådant distrikt? Skulle du kunna göra det?

Ytterligare ett besök i Kasane

Kretstillsyningsmannen hade bett pionjärerna besöka gruppen i Kasane i Botswana då och då. Vid ett tillfälle hamnade de i en allvarlig belägenhet. Soldater från Botswana stoppade dem i närheten av gränsen.

”Ni är spioner!” sade ledaren.

”Nej, vi är Ordets förkunnare, Jehovas vittnen, som undervisar människor om bibeln.”

”Jag tror inte att ni är kristna. Ni är sydafrikanska soldater.”

Det var en svår situation. Men när soldaterna såg all biblisk litteratur och att det inte fanns några vapen, lät de bröderna åka.

Den spända militära situationen i området medförde också att det var mycket svårt att stå i kontakt med Zambia. Det är endast Zambezifloden som skiljer Katima Mulilo från Zambia, där Jehovas vittnen är talrika och har stora förråd av litteratur på silozispråket. Men eftersom trupper utför bevakning, vågar människorna som bor där inte fara över floden i sina mokolos, kanoter av urholkade trädstammar. En eller två gånger har det förekommit skottväxling tvärs över floden.

Att vårda sig om kringspridda ”får”

Allt detta hindrade emellertid inte pionjärerna från att ha omsorg om ”fåren” inom Capriviremsan, däribland några som bodde utspridda i avlägsna trakter. De hade till exempel hört att Andrew, en äldre man i en by omkring 70 kilometer från Katima, var djupt intresserad av bibeln. När de fann honom, var han faktiskt i färd med att läsa boken Sanningen som leder till evigt liv, och han blev nästan överväldigad av glädje över besöket! I åratal hade han studerat på egen hand, och den hjälp han fick av pionjärerna var till stor uppmuntran för honom.

Frank Mwemba är också mycket isolerad. Han bor i en by omkring ett hundra kilometer från Katima. Hans bostad kan nås endast med ett fyrhjulsdrivet fordon, och till och med då endast under vissa tider under året, eftersom en stor del av Capriviområdet är träskmark och tidvis står under vatten. Frank hade tagit emot sanningen i Zambia, hade blivit döpt där och hade sedan återvänt till sin födelseby i Caprivi. Under många år hade han fått klara sig själv. Hade han hållit i med att predika på denna isolerade plats? Hade han kunnat avhålla sig från de lokala sedvänjorna, bland annat trolldom och polygami? Var hans äktenskap lagligen registrerat? Ja! Frank försörjer sin hustru — endast en — och barn på fiske och jordbruk, och han ägnar dagar åt att besöka spridda byar i sin mokolo eller till fots och sprida de goda nyheterna. Han studerar regelbundet med sin familj, undviker medicinmän och visade stolt sin vigselattest för besökarna!

Vid ett annat tillfälle företog sig Chris en färd med pråm nedför Zambezifloden till det platta träskområdet Nantungu. Han hade hört att det fanns intresserade personer där. ”Vad kommer jag att finna?” undrade Chris, när han med ränseln på ryggen hoppade i land från pråmen. Till sin glädje fann han en liten grupp som strävade efter att leva enligt bibeln på det sätt som de hade blivit undervisade om av vittnen från Zambia. De blev utom sig av glädje, när de fick se de publikationer på silozispråket som Chris hade med sig, däribland de senaste numren av Vakttornet. Under de tre påföljande dagarna var Chris fullt upptagen med bibliska diskussioner och med besök i närbelägna byar, där han träffade intresserade personer. Innan han gav sig i väg, gjorde han anordningar för reguljära möten och predikandet av Riket.

Byte av pionjärkamrat

På grund av hälsoproblem var Chris’ kamrat tvungen att lämna Caprivi i början av år 1982. Senare fick Chris en annan pionjärkamrat, Melt Marais, en broder som tjänade nitiskt i Caprivi i nästan ett år. I maj 1983 gifte han sig med Magda, en ung pionjärsyster, som blev hans tredje pionjärkamrat i Caprivi. Deras bröllopstal hölls i den lilla Rikets salen som Chris hade hjälpt till med att bygga.

Det tog Magda en tid att anpassa sig till livet i Caprivi. Skåpbilen hade flyttats till ett område utanför staden, där det inte fanns elektricitet eller rinnande vatten. Där blev de ofta ”invaderade” av elefanter på nätterna. Att lysa med en ficklampa genom en ruta på skåpbilen och se en elefantkoloss omkring två meter därifrån var till en början ganska skrämmande för Magda! Men hon anpassade sig snart till det nya livet och älskade det. Hennes exempel uppmuntrade den lilla församlingen i Katima.

Något som var mycket uppmuntrande för bröderna i Caprivi var att få vara med vid kretssammankomster i Francistown i Botswana (650 kilometer därifrån). De kände särskilt stor glädje över att få vara med vid ett områdeskonvent i närheten av Johannesburg (på omkring 1.400 kilometers avstånd). De var fulla av förvåning över att se den väldiga skaran av vittnen och en sådan väl fungerande organisation och att få uppleva stor vänlighet från de vita bröderna och systrarna — allt ett bevis på Jehovas ande i verksamhet.

Men det var de unga pionjärernas trogna och kärleksfulla tjänst som var mest uppbyggande för ”fåren” i Caprivi som var i så stort behov av hjälp. Detta skänkte i gengäld stor glädje åt dessa pionjärer, som gav denna hjälp och som var villiga att tjäna där behovet var mycket stort.

I september 1983 var Chris och Magda emellertid tvungna att lämna Caprivi. Varför? Han förklarar: ”Vi blev inbjudna att tjäna vid Sällskapet Vakttornets avdelningskontor i Sydafrika. Det smärtade oss att ta farväl av de 13 förkunnarna i Caprivi och många intresserade personer i den lilla församlingen och de tre grupper som vi lämnade efter oss. Våra böner är att Jehova må sända fler arbetare som kan bearbeta detta fält, som är moget att skörda.” — Matteus 9:37, 38.

[Bild/Karta på sidan 21]

(För formaterad text, se publikationen)

NAMIBIA

ANGOLA

OVAMBOLAND

Ondangwa

Rundu

Tsumeb

Otavi

Grootfontein

”Dödstriangeln”

Windhoek

CAPRIVIREMSAN

Zambezifloden

Katima Mulilo

Kasane

BOTSWANA

ATLANTEN

[Bild på sidan 23]

En lägerplats vid Zambezifloden i Katima Mulilo. Schalk Coetzee sammanställer sin veckorapport som kretstillsyningsman. Lägg märke till logiutrymmet ”på övervåningen” i Land-Rovern

[Bild på sidan 24]

Predikande om Riket i Kasane i norra Botswana