Från ett liv i brottslighet till ett liv i hopp

BERÄTTAT AV COSTA KOULLAPIS

JAG STIRRADE PÅ DE SMUTSIGA VÄGGARNA I FÄNGELSECELLEN OCH KOM FRAM TILL ATT JAG BEHÖVDE HITTA ETT SÄTT ATT FÅ TAG PÅ EN STOR SUMMA PENGAR, SÅ ATT JAG KUNDE KOMMA UR DEN BROTTSLIGA LIVSSTIL SOM JAG HADE HAMNAT I OCH BÖRJA ETT NYTT LIV.

NÄR jag satt där — olycklig och missmodig — drog jag mig till minnes att elva av mina vänner hade dött under det föregående året. En av dem blev hängd för mord, en annan begick självmord medan han väntade på att ställas inför rätta för mord, tre tog överdoser av droger, två blev ihjälslagna i gatuslagsmål, och fyra dog i trafikolyckor. Många andra av mina vänner satt också i olika fängelser och avtjänade straff för grova brott.

I den dunkla fängelsecellen bad jag desperat till Gud, vem han nu än var, att visa mig en väg ut ur detta virrvarr av brott. Det var först någon tid senare som min bön blev besvarad. Under tiden lyckades jag undgå det allvarliga åtalet för överfall i avsikt att vålla grov kroppsskada. Jag erkände mig skyldig, och det visade sig vara till hjälp. Jag slapp undan med en lindrigare åtalsrubricering och kortare straff. Men låt mig först förklara hur jag hamnade i den här obehagliga situationen.

Jag föddes i Pretoria i Sydafrika 1944 och växte upp där. Mina första år var olyckliga, och vårt familjeliv var ofta eländigt på grund av fars häftiga raseriutbrott som förvärrades av att han periodvis drack för mycket. Han var också en inbiten hasardspelare, och hans humörsvängningar ledde till att vi alla blev svårt verbalt och fysiskt misshandlade, i synnerhet min mor. För att komma undan de ständiga bråken drog jag ut på gatorna.

Min väg till brottslighet

Det här ledde till att jag blev världsligt vis när jag var mycket ung. Låt mig ta ett exempel. När jag var åtta år lärde jag mig två saker. Den första lärdomen fick jag när jag ertappades med leksaker som jag hade stulit från en grannes hem. Jag blev svårt slagen av min far. Jag kan fortfarande höra hans arga hot: ”Om jag någonsin kommer på dig med stulna saker igen, skall jag bryta nacken av dig!” Jag beslutade, kanske inte så mycket att jag aldrig skulle stjäla igen, utan att jag aldrig skulle bli ertappad igen. ”Nästa gång skall jag gömma sakerna, så att ingen kommer på mig”, tänkte jag för mig själv.

Den andra saken som jag lärde mig när jag fortfarande var ganska ung hade ingenting med brottslighet att göra. Under en lektion i religionskunskap i skolan berättade vår lärare för oss att Gud har ett egennamn. ”Guds namn är Jehova”, sade hon till vår förvåning, ”och han kommer att lyssna till varje bön ni ber, bara ni ber i hans Sons, Jesu, namn.” Det gjorde ett starkt intryck på mitt unga sinne, men det hindrade mig inte från att slå in på brottets bana. Jag hade faktiskt hunnit bli expert på snatteri och inbrott när jag började på gymnasiet. Många av mina vänner i skolan hade redan varit på ungdomsvårdsskolor på grund av olika brott, så de kunde inte hjälpa mig med mina problem.

Allteftersom åren gick blev jag vaneförbrytare. Jag var inblandad i mängder av rån, inbrott, bilstölder och våldsbrott innan jag ens hade kommit ur tonåren. Då jag hela tiden höll till i biljardhallar och barer och sprang ärenden åt hallickar, prostituerade och kriminella, avslutade jag inte ens mitt första år på tekniskt gymnasium.

Jag umgicks regelbundet med förhärdade brottslingar som inte drog sig för att lemlästa den som svek dem. Jag lärde mig att det lönade sig att hålla munnen stängd och aldrig skryta över sina prestationer eller vifta med pengar. Att göra det skulle bara ha lett till att rykten spred sig vitt och brett om att ett brott hade begåtts, vilket kunde leda till att polisen uppmärksammade det, med besvärliga förhör som följd. Ännu värre var att det kunde leda till oväntade besök av andra brottslingar som ville ha en del av bytet.

Men trots dessa försiktighetsåtgärder ställdes jag ibland under polisövervakning som misstänkt för att vara inblandad i illegal verksamhet. Men jag såg till att aldrig ha något i min ägo som skulle kunna binda mig vid ett brott eller som kunde rikta misstankarna mot mig. En gång gjorde polisen en razzia i vårt hem klockan tre på natten. De sökte igenom hela huset två gånger och letade efter elektriska artiklar — en grossist på orten hade fått sitt lager stulet. De hittade ingenting. Jag fördes till polisstationen för att de skulle ta fingeravtryck på mig, men jag blev inte åtalad.

Jag börjar med narkotika

Från tolv års ålder började jag regelbundet använda droger som påverkade sinnet. Min hälsa började ta skada av sådant missbruk, och vid flera tillfällen var det nära att jag tog överdoser. Det dröjde inte länge förrän jag kom i kontakt med en läkare som hade starka anknytningar till den undre världen. Det ledde till att jag började langa droger. Jag kom snart underfund med att det utgjorde en mindre risk för mig om jag levererade till några få distributörer, eftersom jag kunde hålla mig utom synhåll medan andra tog riskerna.

Tråkigt nog dog några av de personer jag langade till på grund av överdoser, eller också begick de allvarliga brott under inflytandet av droger. En ”vän” mördade en framstående läkare. Detta blev rubrikstoff över hela landet. Han försökte sedan rikta misstankarna mot mig, men jag hade inte ens hört talas om händelsen förrän polisen anlände till min dörr. Polisen brukade faktiskt ofta komma och förhöra mig angående olika brott som hade begåtts.

Men en dag gjorde jag någonting mycket dumt. Efter en veckas festande med droger och alkohol attackerade jag två personer i ett vredesutbrott efter ett missförstånd och skadade dem svårt. Följande morgon identifierade de mig som den som hade angripit dem, och jag blev anhållen, anklagad för överfall i avsikt att vålla grov kroppsskada. Det var så jag hamnade i fängelse.

Bli rik och sedan hederlig

När jag hade blivit frisläppt ur fängelset, hörde jag talas om att det fanns en ledig plats som lagerkontrollant på ett läkemedelsföretag. Jag sökte arbetet och övertygade arbetsgivaren om att jag var den rätte för det. Genom en rekommendation från en vän som redan arbetade på företaget fick jag arbetet. Jag trodde att jag på det här sättet skulle kunna tjäna mycket pengar och sedan fara någon annanstans och få en ren start. Så jag ansträngde mig verkligen för att lära mig alla sidor av arbetet så snabbt som möjligt och stannade uppe sent varje kväll och lärde mig namnen på alla läkemedlen. Jag var säker på att detta skulle vara vägen till ett nytt liv.

Min plan var att avvakta och vinna min arbetsgivares förtroende. Vid ett lämpligt tillfälle skulle jag sedan bryta mig in och stjäla ett stort parti av de särskilda läkemedel som jag visste var mycket åtråvärda på svarta marknaden. Sedan skulle jag sälja dem och bli en relativt rik man över en natt. Jag hade tänkt ut vad jag trodde skulle vara ett vattentätt alibi för att säkra min frihet och mitt nya liv.

Så var tiden inne för att sätta min plan i verket. En natt gick jag försiktigt in i lagerlokalen och tittade på hyllor fyllda med läkemedel värda hundratusentals dollar. Där såg jag min chans att börja ett liv fritt från brottslighet och våld. Men för första gången någonsin började mitt samvete oroa mig. Vad var orsaken till dessa plötsliga samvetskval, när jag nästan hade glömt bort att jag ens hade ett samvete? Låt mig berätta hur det gick till.

Några veckor innan detta hände hade chefen och jag en diskussion om meningen med livet. Till svar på något han sade förklarade jag att man som en sista utväg kunde be. ”Till vem?” frågade han. ”Till Gud”, svarade jag. ”Men det finns många gudar som människor ber till”, sade han, ”så till vilken skulle du be?” Jag sade: ”Till den allsmäktige Guden.” ”Jaså”, fortsatte han, ”och vad är hans namn?” ”Vad menar du?” frågade jag. ”Ja, precis som du och jag och alla andra har den allsmäktige Guden ett egennamn”, svarade han. Det lät logiskt, men jag började bli förargad. Så jag frågade irriterat: ”Men vad är Guds namn?” Han svarade: ”Den allsmäktige Gudens namn är Jehova!”

Plötsligt passerade åren revy i mitt sinne, och minnet av den där lektionen i klassrummet när jag var bara åtta år dök upp. Till min förvåning gjorde diskussionen med chefen ett fantastiskt intryck på mig. Vi hade ett seriöst, trevligt samtal i flera timmar. Nästa dag lämnade han mig boken Sanningen som leder till evigt liv.a Jag läste hela boken samma kväll och blev omedelbart övertygad om att jag hade funnit sanningen och den verkliga meningen med livet. Under de två följande veckorna gjorde vi inte mycket annat än att samtala om de olika ämnena i den där fantastiska blå boken.

Så när jag satt i mörkret och tystnaden i lagerlokalen, sade mitt samvete mig att mina planer på att stjäla och sälja läkemedlen var orätta. Jag gick tyst därifrån och for hem, fast besluten att jag från och med då aldrig skulle stjäla igen.

En fullständig förändring

Under de följande dagarna berättade jag för min familj att jag hade bestämt mig för att börja ett nytt liv, och jag började tala med dem om några av Bibelns sanningar som jag hade lärt mig. Min far ville kasta ut mig ur huset. Men min bror John försvarade mig och sade till min far: ”Det här är första gången i sitt liv som Costa är engagerad i något som inte är brottsligt, och då vill du kasta ut honom? Jag skall ta reda på mer om det här.” Jag blev glatt överraskad när John frågade om jag kunde studera Bibeln med honom. Från den stunden fick alla som kom till mig och ville ha droger ett exemplar av ”Sanningsboken” i stället! Snart ledde jag elva bibelstudier med hjälp av den boken.

Sedan fick jag höra att chefen för företaget där jag arbetade inte var ett Jehovas vittne själv. Hans fru hade varit ett vittne i omkring arton år, men han hade ”aldrig haft tid att göra något i fråga om sanningen”. Han ordnade därför med att en erfaren förkunnare skulle leda ett regelbundet bibelstudium med mig. Mina studier hjälpte mig snart att inse att jag behövde ta itu med andra problem i livet, och det dröjde inte länge förrän sanningen i Guds ord började göra mig fri från mina världsliga vägar. — Johannes 8:32.

Men plötsligt kände jag mig överväldigad av hur snabbt allt hade skett. Det hade gått bara några få veckor. Jag stod inför stora förändringar, och jag började inse att en stor kamp mellan köttet och anden väntade mig ifall jag fortsatte att följa den väg som mina bibelstudier pekade ut för mig. Å andra sidan insåg jag att jag antagligen skulle dö eller åtminstone få sitta större delen av mitt liv i fängelse, om jag fortsatte att leva på det sätt som jag tidigare hade levt. Så efter att ha tänkt en hel del och bett innerligt bestämde jag mig för att följa sanningens väg. Jag symboliserade mitt överlämnande åt Jehova Gud genom vattendopet sex månader senare, den 4 april 1971.

Belöningar av att vara hederlig

När jag ser tillbaka och tänker på de välsignelser jag har fått sedan jag fattade beslutet att överge den brottsliga livsstilen, blir jag ibland överväldigad av känslor. Av de elva personer jag började studera med under de där tumultartade första veckorna, vandrar fem fortfarande på sanningens väg. Min mor tackade också ja till ett bibelstudium och blev ett döpt vittne och fortsatte att troget tjäna Gud till sin död 1991. Mina två bröder överlämnade sina liv åt Jehova och tjänar nu som äldste. Jag kunde också hjälpa min moster att lära känna sanningen, och hon har ägnat hela sin tid åt predikoarbetet under de femton senaste åren.

Chefen för läkemedelsföretaget jag arbetade på blev så sporrad av förändringarna i mitt liv att han började ta Bibelns sanningar på större allvar. Ett år efter det att jag blivit döpt symboliserade han också sitt överlämnande åt Gud genom vattendopet. Senare tjänade han som äldste under många år i en av Jehovas vittnens församlingar i Pretoria.

Jag är nu gift med en hängiven kristen syster. Leonie och jag flyttade till Australien 1978. Där föddes våra två söner, Elijah och Paul. Den uppmuntran jag har fått av min familj har varit en verklig källa till styrka för mig. Jag har privilegiet att tjäna som äldste i Canberra, Australiens huvudstad. Varje dag tackar jag Jehova, som räddade mig från ett innehållslöst liv i brottslighet som var på väg att leda till elände och död. Och mer än så: han gav mitt liv verklig mening genom att ge mig och mina kära ett verkligt hopp.

[Fotnoter]

[Bild på sidan 18]

När jag var 12 år

[Bild på sidan 18]

Min hustru och mina två söner och jag själv i dag