Sierra Leone bringar i dagen sina dyrbaraste ”diamanter”
ÅR 1462 seglade en grupp orädda portugisiska sjömän söderut längs Västafrikas kust och stannade 890 kilometer norr om ekvatorn. Legender om ett mörkt hav fullt av monster som sades ligga söder om Marocko avskräckte dem inte. De delade inte heller den allmänt utbredda uppfattningen att solen lyste så starkt vid ekvatorn att havet kokade.
Alldeles som sjömännen hoppats, fattade inte deras träskepp eld, och inte heller såg de något av legendens huvudlösa monster. De fann i stället vackra stränder täckta med vit sand och därtill berg med grönskande skogar som tornade upp sig i bakgrunden. När det tropiska regnet översvämmade marken och blixtar klöv himlen, dundrade och dånade åskan uppe i bergen likt ett stort rytande vilddjur. Intressant nog kallade sjömännen platsen för Sierra Leone — ”Lejonbergen”!
Med åren insåg man att Sierra Leones rikedom inte bara bestod i dess skönhet. Det fanns även mineraltillgångar: järn, bauxit, rutil, kromit, platina och guld. Men inte förrän år 1930 gjorde man en upptäckt som fick den kommersiella världen att uppmärksamma detta lilla land. Man fann diamanter! Det visade sig finnas gott om dessa värdefulla ädelstenar, och det lockade dit lycksökare i tusental.
Några har bokstavligt talat kunnat plocka diamanter direkt från marken. En kvinna hittade en tung diamant när hon tvättade sina kläder i en bäck. En man upptäckte en ädelsten på 153 karat i åkern när han satte sötpotatis. Men för det mesta har det krävts stora ansträngningar för att hitta ädelstenarna. En del diamanter ligger gömda långt under marken omgivna av kimberlit, ett slags sten. Man måste gräva, spränga, krossa och skräda, förutom att det också krävs skicklighet, kunskap och tålamod.
Man fortsätter att driva diamantgruvor i stor skala än i dag, men sedan 1915 har man också letat efter ett annat slag av ädelstenar i Sierra Leone, nämligen mycket värdefullare andliga diamanter. Det året lämnade Alfred Joseph ön Barbados i Västindien och reste med ångfartyg till detta land. Han började ”prospektera”, men inte efter diamanter, utan efter människor som önskade tjäna den sanne Guden ”med ande och sanning”. (Johannes 4:24) Han letade på samma sätt som kristna under det första århundradet hade gjort — ”offentligt och från hus till hus”. (Apostlagärningarna 20:20) Sju år senare förenade sig William R. Brown, också han från Västindien, med Alfred Joseph.
Vid slutet av 1923 hade man grundat en liten församling i huvudstaden Freetown med bland annat 14 nyligen döpta. Nu tar 632 personer i 30 församlingar aktivt del i det offentliga predikoarbetet som Jehovas vittnen. Deras ansträngningar för att finna och bringa i dagen det som kan kallas Sierra Leones dyrbara andliga diamanter fortsätter att röna stor framgång.
Aktiva sanningssökare
Somliga av Jesu Kristi nya lärjungar har varit lika diamanter som man lätt plockar upp från marken genom att de själva har sökt upp Jehovas vittnen. En av dem var en hårfrisörska vid namn Joan. Hon ringde till Jehovas vittnens avdelningskontor i Freetown och bad om ett bibelstudium.
Vad fick henne att ringa dit? ”Jag har sökt Gud så länge jag kan minnas”, säger hon. ”Ända sedan jag var barn har jag tillhört olika kyrkor och religiösa grupper men aldrig blivit tillfredsställd andligen.
För ett tiotal år sedan fick jag höra talas om vittnena, men jag bildade mig uppfattningen att man till varje pris skulle undvika dem. När en vän till familjen blev ett vittne, prenumererade jag på Vakttornet och Vakna! bara för att vara henne till lags. Jag brydde mig aldrig om att läsa dem. Uppriktigt sagt använde jag dem till att torka fönster med! Men ett nummer av Vakna! där rubriken på framsidan handlade om vårt behov av kärlek fångade min uppmärksamhet. [22 september 1986] Det jag läste gjorde starkt intryck på mig. Den tidskriften fick mig att be om ett bibelstudium.” Joan gjorde snabba framsteg, och snart blev hon döpt som ett vittne för Jehova.
En annan som sökte och fann sanningen var den unge Manso. Han ville bli präst och började studera vid ett prästseminarium. Men hyckleriet bland lärarna gjorde honom modfälld, och han slutade. Sedan började Manso besöka andra religiösa möten. En dag när han var på väg till sin farbror hittade han i en smutsig vattenpöl en bok som var utgiven av Sällskapet Vakttornet — Är bibeln verkligen Guds ord? Eftersom titeln intresserade Manso, fiskade han upp boken, lät den torka och läste den. Det här var sanningen som han hade sökt! Läsaren uppmuntrades att vara med vid möten i Rikets sal på platsen. Så Manso gick dit, började studera tillsammans med vittnena, blev snart döpt och tjänar nu som heltidsförkunnare.
Att ge gensvar till tålmodigt bistånd
Men andra nya lärjungar har varit lika diamanter som är djupt inneslutna i sten. Det har krävts verklig ansträngning för att ”bringa dem i dagen”. Donald, en kristen äldste, påminner sig vilket tålamod som krävdes för att hjälpa Martha. Han säger: ”Även om hon gick med på att studera, lät hon oss alltid vänta en bra stund innan vi kunde börja. Ibland sparade hon medvetet arbete som hon kunde ha gjort tidigare och bad oss vänta tills hon var klar. Ibland fick vi vänta mer än en timme. Hon hoppades att vi skulle ge upp och gå, men vi försökte gå igenom åtminstone något lite meningsfullt stoff varje vecka. Vad blev följden? Hennes uppskattning växte med tiden.
Ett annat problem var att få Martha till mötena. Jag brukade ta med mig andra vittnen till studiet, så att hon skulle känna sig mer hemmastadd om hon kom till Rikets sal. Men hon sköt upp det om och om igen, och när hon till sist kom kände hon så gott som hela församlingen!” Tålamod gav utdelning. Martha är nu döpt och har ett gott anseende i församlingen.
Pius motstod sanningen i början. Vid den tid då ett missionärspar satte i gång ett bibelstudium med Pius var han i 70-årsåldern, en hängiven medlem av ett politiskt parti och kassör i sin kyrka. ”Han argumenterade skarpt mot varje liten detalj som vi dryftade”, berättade missionärerna. ”Studiet började så lugnt varje vecka, men efter hand blev han alltmer upphetsad. Vi hade en riktig batalj varje vecka, och många gånger kändes det som om vi bara ville ruska på huvudet och låta honom vara. Det främsta skälet till att vi fortsatte att gå tillbaka till honom var att han förberedde studierna så grundligt.
Efter att ha hållit på ungefär ett år talade han om att han hade bestämt sig för att göra en del efterforskningar på egen hand. Eftersom han var pensionerad lärare, visste han hur han skulle göra. Varje dag i två veckor gick han upp till berget där universitetsbiblioteket låg, och där fördjupade han sig i bibelkommentarer och annan referenslitteratur. Efteråt sade han: ’Nu är jag övertygad om att allt det ni sagt mig är sant. Gud är inte treenig, det finns inget brinnande helvete och själen är inte odödlig. Även några i min kyrka medger att det är så.’ Sedan gjorde Pius snabba framsteg, lämnade det politiska partiet och begärde utträde ur kyrkan. Efter att ha blivit döpt tjänade han som hjälppionjär och använde 60 timmar i månaden till predikoarbetet så ofta han kunde fram till sin död 1987.
Det dröjde länge innan vi fick veta att hans mor hade varit ett Jehovas vittne”, berättar missionärerna som undervisade Pius. ”Han kom ihåg hur han som barn följde med henne till mötena. Men när hon dog gick han sin egen väg. Efter dopet sade Pius: ’Det enda jag beklagar är att min mor inte kan se mig nu.’ Men så lyste hans ansikte upp, och han tillade: ’Men hon kommer att se mig i den nya världen!’”
Sökandet efter diamanter och sökandet efter lärjungar fortsätter ännu. Man skryter i pråliga annonser över att ”diamanter är eviga”. Likväl får inte den som äger en sådan utsökt ädelsten glädja sig åt den för evigt, för om man bortser från Guds frälsningsanordning är ju döden alla syndfulla människors lott. (Johannes 3:16, 17) Ja, Jehovas vittnens arbete i Sierra Leone inbringar en skatt som är långt värdefullare än blott och bart diamanter, nämligen tjänare åt Gud och lärjungar till Jesus Kristus. Och dessutom utlovar Jehova i sitt ord: ”Den som gör Guds vilja, han består för alltid.” — 1 Johannes 2:17.
[Karta/Bilder på sidorna 22, 23]
(För formaterad text, se publikationen)
[Bilder]
På sådana här platser finner Rikets förkunnare andliga diamanter i Sierra Leone