Sökandet efter frihet i Senegal

I HAVET strax utanför Senegals moderna huvudstad, Dakar, ligger den lilla ön Gorée. På den står ett dystert minnesmärke över ett mörkt kapitel i historien — ett slavhus byggt år 1776.

Detta är bara ett av många sådana hus där 150—200 slavar hölls inspärrade under fruktansvärda förhållanden i upp till tre månader innan de sändes i väg till platser långt borta. Familjer splittrades, och familjemedlemmarna fick aldrig se varandra igen; fadern kanske sändes till Louisiana i Nordamerika, modern till Brasilien eller Cuba och barnen till Haiti, Guayana eller Martinique. Vilket förakt för mänsklig frihet! Det är också en kraftfull påminnelse om att frihet är ett dyrbart privilegium som inte alltid har varit alla människors ägodel.

Allt detta fick jag veta i den turistbroschyr som jag läste ombord på ett plan på väg till Senegal, det land som ligger längst västerut på Västafrikas stora utbuktning. Senegal har ett bälte av grässlätter som ligger insprängt mellan öknar i norr och öster och täta djungler i söder. Här finner man det majestätiska, långlivade baobabträdet med dess egendomliga frukt som kallas apbröd, av vilken man framställer ett vinsyrasalt. Detta är också ett land med många apor och färggranna fåglar och med pittoreska byar inbäddade bland mangoträden.

Jag lutade mig tillbaka och tänkte på mitt så länge efterlängtade besök i denna Västafrikas inkörsport. I dag åtnjuter Senegal med sina sju miljoner invånare av många olika folkslag full frihet. Men kan en människa vara fri fysiskt sett och ändå vara slav under sedvänjor och vidskepelse som berövar henne sann frihet? Jag såg fram emot att få träffa mina andliga bröder och systrar och på platsen få lära mig hur sanningen som gör fri går framåt i denna del av världen. — Johannes 8:32.

Jehova vill att ni skall ha den här byggnaden

Först på mitt schema stod ett besök vid Vakttornets avdelningskontor och missionärshem i Dakar. När vi kom fram såg jag att byggnaden, som hade ett modernt utseende och låg i en lugn förort, hade ett stort J på fasaden. Min första fråga på rundvandringen genom avdelningskontoret gällde vad den bokstaven stod för.

”Det är en mycket intressant historia”, förklarade min guide. ”När vi år 1985 höll på att leta efter större lokaler för avdelningskontoret, besökte vi den här byggnaden, som man då var i färd med att bygga. Men vi tyckte att den var för stor för våra behov. När ägaren hörde att vi var Jehovas vittnen, ville han väldigt gärna hyra ut byggnaden till oss, eftersom han kände till vår ärlighet. ’Jag är säker på att er Gud, Jehova, vill att ni skall ha den här byggnaden’, sade han. ’Titta! Det finns till och med ett stort J på fasaden! När jag lät sätta dit det, tänkte jag att det skulle stå för mitt namn, John, men nu är jag säker på att det syftar på Guds namn, Jehova!’ Vi har fått vara i den här fina byggnaden i fem år nu, vilket vi är mycket glada över.”

Därnäst ville jag veta hur predikoarbetet kom i gång i Senegal.

”Sanningens frigörande vatten fördes in i Senegal i början av 1950-talet av ett Jehovas vittne som kom från Frankrike för att arbeta en tid. År 1965 öppnade man i Dakar ett avdelningskontor som skulle öva tillsyn över arbetet i de fransktalande länderna Senegal, Mali och Mauretanien och dessutom i det engelsktalande Gambia. Sedan 1986 har vi också sörjt för verket i Guinea-Bissau, där man talar portugisiska.”

Eftersom jag visste att mer än 90 procent av invånarna är icke-kristna, frågade jag vilka framsteg som hade gjorts. ”Det är sant att många människor i de här länderna inte känner till bibeln så väl”, sade min guide, ”men verket går stadigt framåt. I januari 1991 var vi glada över att ha 596 förkunnare. Det visar att de infödda vännerna och missionärerna har arbetat mycket hårt.”

”Jag har hört att det är många missionärer som tjänar här”, sade jag.

”Ja, vi har omkring 60 missionärer som verkar på de olika distrikt som vi har hand om, och de kommer från 13 länder. De arbetar hårt och har bidragit mycket till att lägga en god grund för verket. Denna anda återspeglas av vännerna här i deras kärlek till och nitälskan för sanningen. Trots att de ställs inför sådana problem som arbetslöshet och mycket små materiella omständigheter, använder många vänner 15 timmar och mer i tjänsten på fältet varje månad. Vi hoppas att du kommer att få träffa en del av dessa ivriga arbetare under ditt besök.”

Ja, det såg jag verkligen fram emot.

På fältet med missionärerna

Margaret (som hade tjänat som missionär i mer än 20 år innan hon nyligen dog) erbjöd sig att ta med mig till sitt distrikt i stadens centrum. Vi tog en car rapide (snabb bil) för att få känna lite lokalfärg. Det var i själva verket en liten buss som gjorde täta uppehåll. Den rymde 25 passagerare, och om alla var smärta, kunde jag inse att resan nästan kunde vara bekväm. De båda kvinnorna som delade bänk med mig var definitivt inte smärta, men jag accepterade situationen med ett leende.

”På mitt centrumdistrikt får man se många intressanta saker”, förklarade Margaret när vi kom fram till vårt mål. ”Ser du de där brokiga sandalerna?” frågade hon, och pekade på några salustånd längs trottoaren. ”De är gjorda av färgade get- och fårskinn.” Vi gick fram till sandalmakarna, och Margaret började presentera vårt budskap på deras språk, wolof. De lyssnade uppmärksamt och blev fascinerade av bilderna av Adam och Eva i den färgrika broschyren.

Snart kom det fram gatuförsäljare, som här kallas bana-bana, till oss, och de hade en otrolig mängd olika varor att erbjuda. Somliga sålde kvastar; andra visade upp kläder, lås, mediciner, plånböcker, apelsiner och till och med levande fåglar. En av dem ville att jag skulle köpa en kora, ett stränginstrument som är gjort av en halv kalebass, eller kurbits, med en käpp som hals; den spelas med båda händerna. Jag lade märke till att det på baksidan fanns en liten mask gjord av läder, gethorn och små snäckskal som skulle ge ”lycka”. Vi förklarade att vi inte tänkte köpa någonting som var utsmyckat med tecken som kunde ha något att göra med svartkonst eller okristna riter. Till vår förvåning höll mannen med, och han antydde att han själv var muslim. Han gömde koran bakom sin långa fladdrande dräkt, sin boubou, och lyssnade uppmärksamt när Margaret presenterade broschyren, som var på arabiska. Han blev så entusiastisk att han skaffade sig broschyren och började läsa den direkt. Sedan han tackat oss översvallande, lämnade han oss och tog broschyren och den osålda koran med sig. Vi kände oss säkra på att han skulle studera igenom broschyren när han kom hem.

Senare talade jag med John, som även han hade varit missionär i mer än 20 år.

”Människor här är mycket vänliga, och man får samtala med nästan alla man träffar”, berättade John för mig. ”Den allmänna hälsningen ’assalam alaikum’ betyder ’frid vare med dig’, och de flesta här är fridsamma. Det här är terangans eller gästfrihetens land, och den kommer till uttryck i människornas vänlighet, mänskliga värme och glädje.” Nu började jag förstå lite bättre varför så många unga vittnen från andra länder har kunnat lämna sina familjer och vänner för att tjäna på detta missionärsfält.

Fria att ägna sig åt heltidstjänsten

Missionärsandan har haft ett djupgående inflytande på vittnena här. Detta ser man särskilt tydligt, eftersom den utbredda arbetslösheten gör det till en verklig utmaning att börja i heltidstjänsten. Marcel och Lucien, som befriades från många skadliga vanor genom att lära sig sanningen från bibeln, förklarade:

”Vi ville visa vår uppskattning genom att börja i pionjärtjänsten. Men det var svårt att få tag i ett deltidsarbete. Vi försökte med trädgårdsskötsel, men det gick inte så bra. Att tvätta kläder tog för mycket av vår tid. Nu är vi i bageribranschen; vi har vissa butiker som stamkunder, och det fungerar bra.” Det krävdes säkert ett stort mått av tro och uppfinningsrikedom, tillsammans med uppriktiga ansträngningar, men det bevisar att det är möjligt att börja i heltidstjänsten även när de ekonomiska omständigheterna är bekymmersamma.

När Jehovas vittnen började studera bibeln med Michel, studerade han vid ett universitet i Dakar. ”Jag var nedstämd över den omoraliska anda som så många av studenterna visade, och en mängd förvirrande frågor hemsökte mig”, berättar han. ”Varför var människan förslavad under sådana skadliga vanor och omständigheter? Bibeln gav mig svaren. Det var som om en tung börda hade lyfts från mina skuldror. Fastän mina föräldrar krävde att jag fortsatte mina studier, började jag tjäna som hjälppionjär och senare som reguljär pionjär under återstoden av den tid jag måste vara kvar vid universitetet. Jag har funnit att det är att dela med sig av de goda nyheterna till andra, inte att söka göra karriär i en ordning som snart skall försvinna, som skänker mig den största lyckan.” Michel tjänar nu som pionjär med särskilt uppdrag i Mbour.

Polygami kontra kristet engifte

Lokala sedvänjor stämmer inte alltid överens med kristna principer, och detta kan medföra unika utmaningar. Alioune, som är presiderande tillsyningsman i en av de sex församlingarna av Jehovas vittnen i Dakar med omgivningar, berättade: ”När jag först fick höra sanningen som gör fri, hade jag två hustrur. Eftersom jag var utövande muslim, tillät min religion mig att ha ännu fler. Min far hade fyra, och de flesta av mina vänner hade flera hustrur. Det är allmänt accepterat här i Afrika.” Men vilka följder hade detta levnadssätt?

”Att ha mer än en hustru kan orsaka många problem”, förklarade Alioune, ”speciellt när det gäller barnen. Jag har tio barn med min första hustru och två med min andra. I sådana familjer är fadern ofta en främling för sina barn, och de får därför ingen hjälp eller uppfostran av honom. Min polygami skyddade mig för övrigt inte heller mot att begå äktenskapsbrott. Det är snarare självbehärskning, en frukt av Guds ande, som har gjort det.” Så vad gjorde Alioune?

”Jag lät min andra hustru återvända hem till sina föräldrar”, fortsatte han, ”och jag förklarade taktfullt för henne att det inte var så att jag var missnöjd med henne på något sätt, utan det var för att leva upp till Guds krav. Jag gjorde speciella anordningar för att barnen skulle bli omhändertagna både materiellt och andligen, och jag är tacksam över att de också tjänar Jehova i dag. Av de nio som är förkunnare är fem döpta, och två av dessa tjänar som pionjärer med särskilt uppdrag och de andra tre som reguljära pionjärer och hjälppionjärer. Sanningen har verkligen befriat mig från många av de problem som hör ihop med barnuppfostran.”

Fetischdyrkan kontra sann gudsdyrkan

Mitt nästa mål var ett besök i Casamanceområdet i söder. Något som gjorde intryck på mig var att allt verkade så fräscht och grönt. Detta område, som på en sträcka av cirka 300 kilometer bevattnas av den mäktiga Casamancefloden, ger stora mängder ris, majs och jordnötter. Utspridda på landsbygden ligger runda tvåvåningshyddor med halmtäckta, trattformade tak som samlar in regnvatten till den torra årstiden. Huvudorten, Ziguinchor, är byggd i skuggan av en väldig palmlund. Jag gladdes över att finna en nitisk församling av Jehovas folk här.

Dominic, en missionär som arbetar i och omkring staden Ziguinchor, berättade för mig att predikoarbetet stadigt går framåt i det här området. ”För bara tio år sedan”, sade han, ”fanns det 18 förkunnare i Ziguinchorförsamlingen. Nu finns det 80. För att ta hand om denna stora tillväxt har vi byggt en vacker ny Rikets sal av den röda lera som fanns på byggplatsen. Det här projektet visade sig bli till ett stort vittnesbörd för hela samhället. Många positiva kommentarer fälldes av sådana som såg hur människor från så många olika stammar arbetade fridfullt tillsammans. Vid en kretssammankomst som hölls nyligen hade man ett högsta antal närvarande på 206 personer, och fyra personer blev döpta.”

Många människor i den här delen av Senegal följer fortfarande sina förfäders animistiska trosuppfattningar, och de ägnar sig åt fetischdyrkan trots att de bekänner sig vara antingen kristna eller muslimer. Jag lyssnade uppmärksamt till vad Victor, en äldste i Ziguinchorförsamlingen, hade att berätta:

”Jag föddes i en stor familj av fetischdyrkare i Guinea. Vid min födelse helgade min far mig åt en viss ande, en demon. För att få andens gillande brukade jag med jämna mellanrum ta fram en svart resväska som jag hade under sängen, sätta upp ett litet altare och offra blod till det djurhorn som representerade min demonbeskyddare. Även efter det att jag hade blivit katolik kände jag mig förslavad under demonerna. När jag hade flyttat till Senegal började Jehovas vittnen studera bibeln med mig. Min hustru och jag fick lära oss att vi inte kunde fortsätta att ’ha andel i ”Jehovas bord” och demoners bord’. (1 Korintierna 10:21) Men när jag upphörde med mina offer, började demonerna attackera oss. Jag var rädd för att slänga den svarta resväskan med dess demoniska innehåll, eftersom jag kände till en man som helt hade förlorat förståndet när han gjorde det.” Vilken desperat situation Victor befann sig i!

”Till slut gav orden i Romarna 8:31, 38, 39 oss den styrka vi behövde för att göra oss av med allting som hade med fetischdyrkan att göra. Nu, när vi har satt vår förtröstan till Jehova, har vi verkligen blivit befriade. Hela min familj har det underbara hoppet om evigt liv i ett jordiskt paradis, där alla människor skall vara fria från onda demoners inflytande.”

Till slut kom den stund då jag måste ge mig av. Medan jag höll på att packa, tänkte jag på mitt oförglömliga besök i Senegal. Det var verkligen trosstärkande för mig att träffa och tala med så många människor som hade blivit befriade från slaveri under drogmissbruk, omoraliskhet och vidskepelse och som nu åtnjuter sann frihet. Trots svåra ekonomiska förhållanden finner de lycka och tillfredsställelse i att tjäna Jehova, som har gett dem det säkra hoppet om evigt liv på en paradisisk jord. Hur tacksamma är vi inte mot honom som har gjort det möjligt för dessa goda nyheter att bli predikade inte bara i Senegal, utan över hela världen, under ”året av godvilja från Jehovas sida”! (Jesaja 61:1, 2, NW) — Från en av våra läsare.

[Karta på sidan 8]

(För formaterad text, se publikationen)

SENEGAL

Saint-Louis

Lauga

Thiès

Dakar

Kaolack

GAMBIA

Banjul

[Bilder på sidan 9]

Man delar villigt med sig av sanningens frigörande vatten i byarna

Jehovas vittnens missionärshem och avdelningskontor i Dakar i Senegal

[Bild på sidan 10]

Även i Senegals kusttrakter får människor höra det kristna budskapet