Ett ofruktbart land blir fruktbart

BERÄTTAT AV ARTHUR MELIN

Det var en molnfri vårdag år 1930, och jag stod på en kaj i Prince Rupert i British Columbia. Jag tittade ner på båten som vilade på havsbottnen och undrade: ”Vart har allt vatten tagit vägen?” Detta var min första kontakt med Stillahavskustens tidvatten på Canadas västkust, där vattenståndet i havet kan sjunka ända till sju meter på bara sex timmar. Men hur kom det sig att en farmarpojke från prärien befann sig vid Stillahavskusten?

JAG hade blivit inbjuden att utvidga mina privilegier i heltidstjänsten för Jehova genom att ingå i besättningen på båten Charmian. Vårt uppdrag var att inleda predikoarbetet längs den avlägsna västkusten från Vancouver till Alaska. Den sträckan utgör större delen av British Columbias många mil långa kustlinje, som var ofruktbar vad verksamma lovprisare av Jehova beträffade. Det enda undantaget var en liten grupp förkunnare av Guds kungarike i staden Prince Rupert.

Jag var angelägen att komma i gång, så när jag klev av tåget begav jag mig genast till hamnen för att få se båten Charmian och träffa besättningen, Arne och Christina Barstad. Ingen av dem fanns ombord, så jag gick min väg. När jag återvände senare på dagen blev jag chockad. Det såg ut som om havet höll på att torka ut!

Trots ekonomiska problem, hårt klimat och stora avstånd att färdas över kunde jag med vissa avbrott fortsätta i pionjärtjänsten i Alberta i ungefär tre år, till den minnesvärda dagen år 1930 då jag blev inbjuden att tjäna västerut, på Stillahavskusten. Eftersom jag inte visste någonting om havet eller båtar, grubblade jag mycket över denna inbjudan.

Det dröjde i alla fall inte länge efter min ankomst till Prince Rupert förrän jag kände mig hemmastadd bland mina nya medarbetare på båten. Broder Barstad var van sjöman och hade varit yrkesfiskare i många år. De följande sex åren blev en period av intensivt predikande när vi gjorde regelbundna turer i British Columbias kustfarvatten från Vancouver till Alaska. Något jag också lärde mig var: Ta alltid emot ett uppdrag från Jehova, och håll dig aldrig tillbaka.

Att så ut säd utmed havet

Vår första anlöpningshamn då på våren 1930 var Ketchikan i Alaska, där vi tog ombord 60 kartonger med biblisk litteratur. Under några veckor besökte vi alla husen i Ketchikan, Wrangell, Petersburg, Juneau, Skagway, Haines, Sitka och annan spridd bebyggelse. Därnäst täckte vi hela British Columbias kust, och vi hade bearbetat det området innan sommaren var slut. Vi besökte avlägsna skogshuggarläger, platser med fiskkonservfabriker, indianbyar, mindre samhällen, liksom isolerade nybyggare och pälsjägare. Ibland var det svårt att komma ifrån ensamma fyrvaktare som välkomnade någon att tala med.

Så småningom utrustade Sällskapet oss med bärbara grammofoner och inspelade bibliska föredrag. Vi bar dem med oss jämte böcker, biblar och tidskrifter. Många gånger måste vi bära på dem medan vi klättrade över klippor längs kusten. Vid ebb måste vi ibland kånka på dem uppför skrangliga stegar till kajkanten högt ovanför båtdäcket. Jag var glad över den fysiska träning jag hade fått i min ungdom när jag arbetade hemma på gården ute på prärien.

Båtens högtalaranläggning tjänade som ett kraftfullt redskap i att sprida nyheterna om Guds kungarike. Tack vare att ljudet återkastades av vattnet, kunde de inspelade föredragen ofta höras många kilometer bort. En gång när vi låg för ankar i en avskild liten vik på Vancouverön, spelade vi upp ett av de bibliska föredragen. Dagen därpå sade folk som bodde ett stycke in på ön upphetsat till oss: ”I går hörde vi en predikan direkt från himlen!”

Vid ett annat tillfälle sade ett äldre par att de hörde musik ur skorstenen, men när de gick ut hörde de ingenting. När de gick tillbaka in, hörde de någon tala. Hur kom det sig? Jo, vi bytte skiva medan de var ute. För att fånga folks uppmärksamhet brukade vi först lägga på en skiva med musik, och därefter spelade vi upp ett bibliskt föredrag.

Åter en annan gång, när vi låg för ankar nära en ö med en indianby, kom två pojkar som vuxit upp på ön roende ut för att ta reda på var rösterna kom ifrån. Några på ön trodde att rösterna tillhörde deras döda släktingar som hade kommit till liv!

Det var inte ovanligt att vi placerade hundra böcker på en dag bland dem som arbetade på de avlägsna fiskkonservfabrikerna. Eftersom de inte hade så mycket som distraherade dem, hade de tid att tänka på andliga ting. Så småningom blev många som bodde på dessa isolerade platser Jehovas vittnen. Vi såg fram emot att under kommande resor besöka dem för ”ett utbyte av uppmuntran”. — Romarna 1:12.

Fortsatt tjänst med en hustru

År 1931 gifte jag mig med Christina Barstads syster, Anna. Sedan fortsatte vi i pionjärtjänsten på båten tillsammans och fick många givande erfarenheter under åren. Som följeslagare hade vi valar, sjölejon, sälar, tumlare, hjortar, björnar och örnar och som bakgrund majestätiska berg, undangömda gatt och lugna havsvikar, inbäddade i den vintergröna barrskogen med sina många olika träd bland vilka douglasgranen är en av jättarna. Flera gånger fick vi hjälpa utmattade hjortar och deras kalvar, när de försökte simma över strida strömmar för att komma undan något rovdjur.

En eftermiddag fick vi syn på en vithövdad havsörn, som flög på låg höjd över vattnet med en stor kungslax, som han höll i ett fast grepp med klorna. Fisken var för stor för att örnen skulle kunna lyfta upp den helt ur vattnet, så fågeln flög mot stranden och släpade med sig laxen. Frank Franske, en medlem av besättningen, såg möjligheten och sprang längs stranden för att möta den allt tröttare örnen och förmådde den att lämna ifrån sig sin fångst. Den kvällen fick vår pionjärgrupp en delikat laxsupé, och örnen lärde sig att dela med sig, låt vara motvilligt.

På en holme utanför norra änden av Vancouverön tog ett äldre par vid namn Thuot emot Bibelns sanning. Mannen, som varken kunde läsa eller skriva, var i 95-årsåldern, en viljestark och självständig människa, och hans hustru var i 85-årsåldern. Han blev emellertid så fängslad av sanningen att han ödmjukade sig och lät hustrun lära honom läsa. Det dröjde inte länge förrän han kunde studera Bibeln och Sällskapets publikationer på egen hand. Mindre än tre år senare hade jag glädjen att få döpa dem båda i deras hem ute på den avsides belägna lilla ön, och vi använde vår roddbåt som dopbassäng!

Vi hade också glädjen att se familjen Sallis i Powell River ta emot budskapet om Guds kungarike. Walter läste broschyren Krig eller fred — Vilketdera? och kände genast igen sanningens klang. Snart blev Walter pionjär med hela sin familj i Vancouver, där vi brukade ha Charmian upplagd för vintern. Han var mycket nitisk och blev med åren mycket omtyckt av hela brödraskaran i Vancouvertrakten. Han fullbordade sin jordiska levnadsbana år 1976 och lämnade då efter sig en stor familj av Jehovas vittnen.

Vi övervinner motstånd

Prästerna i indianbyarna var ofta förbittrade över vårt arbete och ansåg att vi ”jagade” och ”fiskade” olagligt på deras andliga område. I Port Simpson krävde prästen att byhövdingen skulle förbjuda oss att göra hembesök. Vi sökte upp hövdingen och frågade om han ansåg att det var rätt av prästen att klassificera hans folk som alltför okunniga för att kunna tänka själva. Vi föreslog att han skulle låta sitt folk få möjlighet att lyssna till ett dryftande av Guds ord och själva få avgöra vad de ville tro. Vad blev följden? Han gav oss klartecken att fortsätta att predika i byn.

En annan byhövding omintetgjorde i årtionden de ansträngningar som civila myndigheter och religiösa grupper i samhället gjorde för att hindra vittnena från att söka upp och tala med hans folk. ”Så länge jag är hövding är Jehovas vittnen välkomna här”, sade han. Det är sant att vi inte alltid var välkomna överallt, men trots motståndet tvingades vi aldrig lämna något område. Vi kunde därför alltid fullborda vår tjänst varje gång vi gick i land.

Problem till havs

Vi hade under åren problem med stormar, tidvatten, skär, som inte var utsatta på sjökortet, och ibland motorkrångel. En gång drev vi för nära Lasqueti Island, som ligger ungefär 16 mil norr om Vancouver. Vi gick på grund på ett rev, fastnade där vid ebb och var utlämnade åt vädrets makter. Om det hade blivit dåligt väder, skulle båten ha krossats mot klipporna. Alla klättrade vi upp på klipporna och gjorde det bästa av en svår situation. Vi åt lunch, studerade och väntade på att tidvattnet skulle stiga igen.

Trots riskerna och olägenheterna var det ett hälsosamt och lyckligt liv. Men när våra två söner föddes blev mycket annorlunda. Vi fortsatte att bo på båten, men varje gång vi färdades så långt norrut som till Oona River, stannade Anna och pojkarna där hos hennes föräldrar medan vi andra fortsatte längre norrut till Alaska. När vi sedan återvände söderut förenade sig Anna och barnen åter med oss.

Jag kan inte minnas att barnen någonsin klagade eller var sjuka. De bar alltid livbälten, och ibland band vi även ett rep om dem. Ja, det förekom en del spännande ögonblick.

Ytterligare anpassning

År 1936 var vi tvungna att lämna Charmian, och jag skaffade mig ett förvärvsarbete. Senare fick vi en tredje son. Så småningom köpte jag en fiskebåt som inte bara tjänade som ett medel till livsuppehället, utan också gjorde det möjligt för oss att fortsätta att predika längs kusten.

Vi skaffade oss bostad på Digby Island, på andra sidan viken från Prince Rupert, och det dröjde inte länge förrän det bildades en liten församling där. När Jehovas vittnens arbete blev förbjudet i Canada under andra världskriget, brukade vi ta oss över med båt till Prince Rupert efter midnatt och göra ett ”blixtanfall” mot distriktet och lämna litteratur vid varje dörr. Ingen enda satte våra midnattsturer över viken i samband med utdelningen av den förbjudna litteraturen!

Landet har blivit fruktbart

Allt fler människor började sluta sig till Jehovas vittnen, och år 1948 blev det uppenbart att vi behövde en Rikets sal. Av försvaret köpte vi en byggnad på andra sidan hamnen, monterade ner den, flottade över den och fraktade den till byggplatsen. Jehova välsignade vårt ihärdiga arbete, och vi fick en egen Rikets sal.

Jag återupptog pionjärtjänsten år 1956, och Anna gjorde det år 1964. På nytt arbetade vi längs Stillahavskusten med båt. Vi tog också del i kretstjänsten en tid och besökte då församlingarna från Queen Charlotte-öarna österut tvärs över bergen till Fraser Lake och senare ända till Prince George och Mackenzie. Under åren färdades vi tusentals kilometer i nordvästra Stillahavsområdet med bil, båt och flyg.

[Bild på sidan 24]

Det slags båt som vi använde då vi predikade längs kusten