Vi var ”häxor” som kämpade mot tjurar
TJURARNA var oerhört stora. Var och en måste ha vägt ett halvt ton. Mina två systrar och jag brukade fäktas mot ungtjurar, men de här var fullvuxna bestar med förskräckliga horn. Vi kunde förstås ha vägrat att fäktas mot dem, men hur skulle då folkmassan ha reagerat? De hade betalat entréavgiften för att få se Las Meigas (Häxorna) fäktas mot tjurar, och vi ville inte göra dem besvikna. Det var med tveksamhet vi gick in på tjurfäktningsarenan.
Du kanske undrar hur det kom sig att tre systrar fäktades mot tjurar. Det var naturligtvis inte för att visa att kvinnor är lika bra som män i det yrket. Det var rent ekonomiska behov som drev oss in i denna machovärld.
I tonåren lämnade vi vår hemstad i nordvästra Spanien och begav oss till Madrid, där vi hoppades få arbete. Men när ingenting yppade sig, lydde vi rådet som vi fick av en vän och före detta tjurfäktare och bestämde oss för att ”pröva lyckan hos tjurarna”. Vi kallade oss Las Meigas (Häxorna), eftersom det gjorde att man lätt kunde identifiera vår hemort i Spanien och även för att vi hoppades kunna förtrolla tjurarna. Efter bara två års kämpig lärotid blev vi tjurfäktare på allvar.
Risker och dödsfall
För det mesta fäktades vi mot två- eller treåriga ungtjurar, som inte är så vilda och starka. Men det betyder inte att de är helt ofarliga, för de är ofta snabbare och mera lättrörliga. Men vi hade tur, för bortsett från en bruten fotled, några otäcka skrubbsår och ett sår på benet slapp vi ifrån allvarligare skador. Också då vi ställdes inför dessa väldiga fullvuxna tjurar gick vi oskadda ut från arenan.
Under tjurfäktningssäsongen fäktades vi många gånger mot fyra tjurar på förmiddagen och ytterligare fyra på eftermiddagen. Så småningom kunde vi döda en tjur nästan lika lätt som vi bäddade sängen. Under en åttaårsperiod fäktades vi mot och dödade 1.500 tjurar på tjurfäktningsarenor över hela Spanien såväl som i Portugal och Frankrike. Vårt mål var att få ett kontrakt i Sydamerika, där vi skulle kunna tjäna tillräckligt mycket pengar för att köpa en ranch och föda upp tjurar.
Även om det var behovet att skaffa försörjning som fick oss att börja, blev snart äventyrslystnad och begäret efter berömmelse och rikedom den huvudsakliga motivationen. Trots riskerna fann vi nöje i det! Visst hörde vi då och då nyheter om att någon tjurfäktare dödats, vilket påverkade oss några dagar och utgjorde en dyster påminnelse om riskerna. Men vi kom snabbt över sådan tillfällig ängslan. I stället för att önska varandra lycka till när vi gick in på arenan brukade vi säga: ”Till strid!”
Ett annat slag av kamp
Men så, år 1984, hände någonting som fick mig och mina systrar, Milagros och Elda, att omvärdera våra mål, ja rentav vårt sätt att försörja oss. Alla tre började vi studera bibeln tillsammans med Jehovas vittnen. Vi blev hänförda över det vi fick höra om Guds rike och om det framtida paradiset som Gud har utlovat. Men det ledde till ett svårt beslut. Stämde vårt arbete överens med det vi fick lära oss?
Två saker övertygade oss till slut om att vi inte kunde fortsätta vår karriär som tjurfäktare. För det första lade vi märke till stämningen runt tjurfäktningsarenan. Folkmassans fanatism påminde om atmosfären vid romerska skådespel. Var det en passande miljö för en kristen kvinna?
Den andra frågan gällde gudomligt beskydd. Nästan alla tjurfäktare är katoliker och ber sin favoritmadonna eller sitt ”helgon” om beskydd. Jag har rentav sett somliga sätta upp ett bärbart helgonaltare på sitt hotellrum som de ber vid i förvissning om att det skall skydda dem mot att bli skadade på tjurfäktningsarenan. Men vi förstod att vi inte kunde be om Jehovas beskydd när vi medvetet plågade djur och riskerade livet för att tjäna pengar och hetsa upp folkmassan. Därför bestämde vi oss för att sluta med tjurfäktning.
Vi hade knappt bestämt oss förrän det länge väntade kontraktet i Sydamerika dök upp. Möjligheten att tjäna en förmögenhet var inom räckhåll för oss. Men vi var orubbliga i vårt beslut, och den 3 oktober 1985 framträdde vi som ”Häxorna” för sista gången. Omkring ett år senare blev vi döpta, och nu strävar vi efter att ”kämpa trons goda kamp”. — 1 Timoteus 6:12.
Vi arbetar fortfarande tillsammans, men nu i en restaurang i stället för på en tjurfäktningsarena. Vi är glada över att ha funnit något som är bättre än berömmelse och rikedom — ett gott förhållande till den allsmäktige Guden och ett säkert hopp för framtiden. Vi ser fram emot den tid då vi skall kunna smeka vilda tjurar i Guds nya värld, där varken människor eller djur ”skall ... göra vad ont och fördärvligt är, ty landet skall vara fullt av Herrens kunskap, liksom havsdjupet är fyllt av vattnet”. (Jesaja 11:9) — Berättat av Pilar Vila Cao.