• Sverige
    Jehovas vittnens årsbok 1991

    • Cykelperioden

      På 1930-talet blev det populärt med cyklar. De strävsamma kolportörerna cyklade i regn och rusk, i sol och värme, på steniga, leriga vägar och stigar för att nå avlägsna gårdar och byar på vidsträckta distrikt. Syster Rosa Gustavsson, rustad med stark tro, gott sinne för humor och cykel, berättar om sin kolportörtjänst tillsammans med sin svägerska, Mirjam Gustavsson, på 1930-talet:

      ”Vi flyttade från kommun till kommun, med allt bagage vi kunde spänna fast på våra cyklar — skor, kläder, handduk, tandborste, kastruller, stekpanna och, viktigast av allt, kartonger med böcker och broschyrer. Vilken syn! Det var inte alltid lätt att få logi. Ofta bad vi innerligt till Jehova om hjälp. Jag minns sent en kväll, då Mirjam och jag träffades, sedan vi hade arbetat i tjänsten var för sig hela dagen. Vi cyklade tillsammans i regnet mot ett svagt ljus långt borta. Det var en bondgård. Vi var genomfrusna. Det hade varit en lång och jobbig dag. Plötsligt kände vi igen huset. Vi blev fruktansvärt besvikna. ’De är ju motståndare!’ utbrast vi och tittade på varandra. Med tvekan gick Mirjam fram till dörren och frågade försiktigt efter logi. Till vår stora förvåning och lättnad bjöd familjen in oss, förde oss in i finrummet och serverade en underbart läcker måltid. Mätta och lyckliga lämnade vi bordet och visades in i sovrummet vi skulle få. Vi trodde inte våra ögon. Sängarna var bäddade med bästa linnet. Det här var mer än vi någonsin hade råd med!

      Natten gick, och vi sov och drömde ljuvt. Morgonen kom alltför snart. När vi hade fått frukost, erbjöd vi oss att betala. Men de vägrade att ta emot några pengar. Hur skulle vi visa vår uppskattning? Boken Befrielse skulle på ett underbart sätt påminna dem om hur vi kände det, så vi frågade: ’Får vi ge er den här som uttryck för uppskattning?’ ’O ja, den boken vill vi gärna ha!’ svarade de snabbt. ’En av våra bekanta berättade att ni hade gett henne en sådan bok, när ni bodde hos henne, och hon var helt förtjust i den.’ Detta lärde oss att man aldrig kan veta vad följden blir, om man lämnar just den litteratur som man tror passar personens andliga behov!”

      Broder Axel Richardson, kort till växten fysiskt sett, men inte andligt, berättar: ”År 1936 fick min lilla hustru, Asta, och jag i uppdrag att tjäna i den vidsträckta fjällvärlden i västra Jämtland. De enda jordiska ting vi ägde då var två cyklar, ett tält, sovsäckar och en kappsäck. Men vi var fast beslutna att gå igenom vårt distrikt och inte hoppa över någon isolerad lappby eller gård uppe i fjällen. Vi vandrade ofta till fots i kängor och med svullna och värkande fötter. Vi gick flera mil om dagen i den oländiga terrängen i fjällvärlden med dagsbehovet av mat, kläder och litteratur på ryggen och i famnen.” Axel berättar vad som hände en gång då hustrun inte var med: ”En vänlig man skjutsade mig över sjön i sin motorbåt. Sedan lämnade han mig på stranden, och jag såg honom fara tillbaka till andra sidan. Jag tittade mig omkring. Där stod jag ensam med min cykel och en tung bokväska och kände mig övergiven. Det fanns bara tre hus i hela trakten. När jag hade besökt dem, måste jag ta mig därifrån. Men hur? Jag hade sjön på ena sidan och ett brant berg på den andra. Det fanns inget val. Med cykeln på ena axeln och bokväskan på den andra började jag klättra uppför berget. Efter flera timmars mödosam bergsbestigning började jag, med en suck av lättnad, gå nerför berget på andra sidan. En man som bodde längre ner på bergssluttningen frågade: ’Var i all världen kommer du ifrån?’ Han stirrade häpet på mig, när jag pekade mot det höga berget. ’Du är den första som kommit den vägen’, sade han, ’och det på cykel!’ Jag var glad att jag hade gjort den ansträngningen för de goda nyheternas skull.”