• Salomonöarna
    Jehovas vittnens årsbok 1992

    • Bladen ropar

      Ett av de problem som David och Ben hade att brottas med hade delvis sin grund i den fiendskap som råder mellan somliga invånare på Reef Islands och personer från Malaita. Denna fientliga attityd uppstod efter ett bråk mellan rivaliserande anglikanska fraktioner i Honiara ungefär vid tiden för pionjärernas ankomst. Det blev därför svårt för dessa malaitiska pionjärer att gå ut och predika på egen hand. Något som ytterligare förvärrade situationen var att invånarna var rädda för biskopen och prästerna. Prästerna brukade ofta besöka människor för att se om de hade några av Sällskapets böcker i sin ägo. Om någon litteratur påträffades i deras hem, kunde de vara säkra på att få en skarp tillrättavisning och bli tvungna att lämna ifrån sig litteraturen så att prästerna kunde förstöra den. Det blev därför oerhört svårt att predika; människor sprang nämligen sin väg så snart de fick syn på ett vittne.

      Pionjärerna förstod att de måste försöka komma på ett annat sätt att vittna. ”Vi beslöt att använda oss av blad”, sade de. ”Vi gick till en plats ute i bushen där några större stigar möttes, ryckte loss ett stort blad från ett träd i närheten och skrev ett skriftställe på det med stora bokstäver och en förklaring till skriftstället med lite mindre bokstäver. Därefter skrev vi med riktigt små bokstäver: ’Om du vill veta mer om detta skriftställe, skriv då till Jehovas vittnen på Salomonöarna eller fråga ett vittne i trakten.’”

      David och Ben ger oss ytterligare ett exempel på sitt ”bladvittnande”: ”Vi skrev först ett tema, till exempel ’Guds rike’, och under det skrev vi sedan det första skriftstället, Matteus 24:14, med kommentaren: ’Vi måste predika om detta.’ Där under skrev vi sedan: ’Vad skall detta Guds rike göra?’ Och så till slut det sista skriftstället, Uppenbarelseboken 21:4.”

      Om pionjärerna vittnade i ett område där människorna var mycket negativt inställda till sanningen, brukade de använda Psalm 37:9 (NW) som det sista skriftstället på bladet: ”Ty ogärningsmännen, de kommer att avskäras, men de som hoppas på Jehova, de kommer att besitta jorden.” Därefter brukade de lägga bladet på någon av de mest trafikerade stigarna och gå sin väg. Gav denna predikometod några positiva resultat?

      En dag skrev en av pionjärerna med kulspetspenna en liten predikan på ett blad och placerade det omsorgsfullt mitt på en livligt trafikerad väg. Han gick ett stycke längre bort och gömde sig bland träden och stod sedan där och väntade, nyfiken på vem som skulle plocka upp bladet. Till hans förvåning kom en hund gående på vägen och stannade för att nosa på bladet. ”Jag tror att hunden kunde läsa”, säger pionjären med glimten i ögat, ”för han började skälla på bladet. Hunden blev så upphetsad och förde så mycket oväsen att en jägare som befann sig i närheten trodde att hunden hade jagat upp en pungråtta eller en ödla i ett träd. Jägaren kom därför springande till platsen, bara för att upptäcka att hunden stod och skällde och krafsade på ett blad. Han föste undan hunden och plockade försiktigt upp bladet. Han ägnade några minuter åt att läsa den predikan som stod skriven på bladet och lade sedan lika försiktigt ner det igen mitt på vägen.

      Pionjären avslutar sin berättelse: ”När jag lite längre fram passerade jägarens hus, ropade han: ’Lade du något på vägen?’ Vi började ett bibliskt samtal som så småningom övergick i ett regelbundet bibelstudium. Nu är den mannen och hela hans familj förkunnare av de goda nyheterna.”