Blind — men lever ett fullödigt liv
JAG växte upp i Ecuador och var en pojke på tio år när det hände. Vid en explosionsolycka förlorade jag högra handen och högra ögat. Mitt vänstra öga råkade också illa ut, men en operation räddade omkring 50 procent av synen på det.
Sedan började jag långsamt förlora synen på mitt friska öga. När jag lät undersöka det, fick jag veta att jag inom några månader skulle bli fullständigt blind. Jag var förkrossad. Ord kan inte beskriva hur deprimerad jag kände mig.
Under den här tiden dog min far och lämnade min mor ensam med två pojkar: min bror Eddie, som är två år äldre än jag, och jag själv. Min mors kärlek och den förståelse som min bror Eddie visade mig hjälpte mig att leva vidare för en tid. Men jag kände att jag var en börda för dem. Därför bestämde jag mig för att begå självmord så snart min mor dog.
Tiden från 23 års ålder fram till 30 var svårast. Jag tillbringade dag efter dag med att tänka på och söka efter något slags arbete. Men svaret var alltid detsamma: För att kunna arbeta behöver man sina händer och sin syn. Många var de gånger min mor brukade säga till mig: ”Det är bara att be Gud om tröst.”
”Om Gud existerade”, brukade jag utropa bittert, ”skulle jag inte ha förlorat handen eller ögonen! Vilken synd skulle jag ha kunnat begå vid tio års ålder, så att Gud har straffat mig genom att göra mig till invalid?” Som alltid slutade sådana samtal med att min mor grät, vilket endast ökade min depression.
När jag begrundade min situation, tänkte jag: ”Mitt liv skulle vara mindre dystert, om jag bara hade tro.” Därmed beslöt jag att besöka ett religiöst samfund i närheten av mitt hem. Man gav mig några böcker som min bror Eddie skulle läsa för mig. Dessa hade ingen tröst att komma med. Slutligen bad jag dem om en bibel, och de lånade mig en. När jag lyssnade på Eddies läsning, kände jag stor lättnad inom mig, även om jag inte helt förstod vad som sades. Inom kort måste bibeln emellertid återlämnas.
Ljus för första gången
Kort efteråt gjorde jag ett besök hos en vän som studerade bibeln tillsammans med några protestanter, åtminstone som jag trodde. Kvinnan, Beatriz, var mycket vänlig och försökte få mig att delta i samtalet, men jag var fientligt stämd. Jag ansåg att protestanter var agenter för kapitalistisk imperialism, och jag var medlem av kommunistpartiet i Ecuador vid den tiden.
Beatriz var ett Jehovas vittne och lät sig inte nedslås av min attityd. Hon fortsatte att samtala vänligt med mig. Hon gav mig till och med sin adress och inbjöd mig att ta kontakt med henne om jag hade några frågor. Inte lång tid därefter begav jag mig hem till henne med några frågor.
Beatriz var inte hemma, men hennes faster, Castorina, också ett Jehovas vittne, tog emot mig mycket vänligt. När hon nämnde Gud för mig, kommer jag ihåg att jag svarade: ”Jag tror inte på någonting, varken på Gud, på jungfrun eller på helgonen; och för att jag skall kunna tro, måste du ge mig bevis!” Jag lämnade hennes hem förvånad och ödmjukare stämd av hennes svar, och jag lovade att återkomma och delta i ett bibelstudium.
I januari 1965 började jag studera bibeln med hjälp av boken ”Låt Gud vara sannfärdig”. Jag kommer ihåg att jag frågade: ”Varifrån får ni alla de frågor ni ställer till mig?” Beatriz och hennes faster förklarade då att det fanns tryckta frågor längst ner på sidan och att dessa var avsedda att framhäva huvudpunkterna i paragraferna. Detta medförde ett problem för mig. Hur skulle jag kunna förbereda mig för mitt studium? Jag var angelägen, i själva verket fast besluten, att lära. Därför bad jag åter min bror Eddie att läsa högt för mig.
För första gången på 20 år började ”ljus” lysa in, nej, inte genom mina ögon utan genom mina öron. Frid började långsamt skänka lugn åt mitt oroade sinne. Jag talade med alla om de nya ting jag fick lära mig. När vi hade slutat studera boken ”Låt Gud vara sannfärdig”, var jag säker på en sak: Gud existerar verkligen!
Nu började jag göra något som jag aldrig skulle ha drömt om att göra förut — jag gick ut och talade med andra om bibeln! En dag, när vi besökte människors hem, svarade en dam: ”Var så god och tala med doktorn.” Jag väntade mig en läkare. Men vilken överraskning det var att träffa en katolsk präst, som bad oss återkomma samma kväll, eftersom han var upptagen!
På kvällen blev vi vänligt mottagna av prästen. Jag började med att fråga: ”Är det tillåtet att använda bibeln?” Han försäkrade mig att det gick bra. Vi talade om läran om det brinnande helvetet. Vid början av vårt samtal hävdade han självsäkert att han med utgångspunkt från bibeln kunde bevisa att helvetet var en plats av eld och pina. Detta samtal pågick i två timmar, och han kunde inte bevisa sin sak med utgångspunkt från bibeln. Under de tre följande veckorna fortsatte vi att diskutera detta.
”Nu kan jag visa dig i bibeln att det finns evig pina i eld”, hävdade han vid ett besök. ”I Matteus, kapitel 25, säger Jesus till getterna: ’Gå bort från mig, ... till den eviga eld som väntar djävulen och hans änglar.’”
Jag svarade: ”Men om elden är för djävulen och hans änglar, varför tror du då att dessa stackars djur kastas i elden tillsammans med dem?”
”Å, men de getter som omnämns är inte bokstavliga djur. De är symboler för onda människor”, svarade han.
”Då måste elden också vara symbolisk”, svarade jag.
Slutligen medgav han: ”Kanske kan vi inte bevisa med utgångspunkt från bibeln att helvetet är en plats av pina, men filosofiskt sett kan det fastslås att det är så.” Detta avgjorde saken! Det stod klart för mig att han inte hade sanningen.
Senare hände någonting liknande, när jag samtalade med en protestantisk missionär. Jag diskuterade läran om treenigheten med honom. Efter en lång diskussion medgav han: ”Bibeln säger att Fadern är större än Sonen, men jag föredrar ändå att tro att Jesus Kristus är Gud.” Jag föredrog att tro på bibeln! Jag visste nu att jag hade funnit sanningen. Den 25 september 1965 blev jag döpt som ett Jehovas vittne.
Glädjen att undervisa andra
Jag fann stor glädje i att undervisa andra om bibeln, och jag började ägna större delen av min tid åt att göra detta. Naturligtvis var det nödvändigt att någon följde med mig och läste verserna i bibeln. Som alltid hjälpte min bror Eddie mig att förbereda mig genom att läsa publikationerna högt för mig.
I april 1966 blev jag reguljär pionjär (heltidsförkunnare). Jag var så lycklig över att få bruka mitt liv på ett sådant givande sätt! Fyra månader senare gifte sig min bror, och strax därefter blev jag erbjuden att bli pionjär med särskilt uppdrag och ägna 150 timmar varje månad åt att predika de goda nyheterna. Men hur skulle jag kunna göra det? Hur skulle jag kunna leda bibelstudier ensam?
När boken Sanningen som leder till evigt liv kom ut år 1968, lärde jag mig svaren utantill på alla frågorna i de 22 kapitlen. På så sätt var jag i stånd att använda boken när jag undervisade andra. Jag lärde mig också svaren utantill på frågorna i olika andra bibelstudiehjälpmedel som utgetts av Sällskapet Vakttornet. När den rikt illustrerade publikationen Min bok med bibliska berättelser kom ut år 1978, lade jag snart på minnet de sidor på vilka illustrationerna finns.
Sedan, när den nya illustrerade studieboken Du kan få leva för evigt i paradiset på jorden kom ut år 1982, utvecklade jag en liknande metod att undervisa. Jag har aldrig sett bilderna, men jag kan dem alla utantill, så att jag kan förklara dem, när jag undervisar andra. När jag använder boken, räknar jag helt enkelt sidorna fram till en viss illustration och förklarar den sedan. Denna metod gör det mycket lättare för mig att leda bibelstudier med hjälp av denna publikation.
Efter det att jag hade börjat som pionjär med särskilt uppdrag beslöt jag mig för övrigt att försöka få min bror Eddie att acceptera ett regelbundet bibelstudium tillsammans med mig. Han samtyckte till det, även om det inte var med någon större entusiasm. Jag blev förvånad när jag fick klart för mig att han praktiskt taget inte förstod någonting av det som han tålmodigt hade läst för mig under hela den här tiden. ”Eddie, hur kan du veta så lite om bibeln, när du har hållit på att läsa den för mig så länge?” frågade jag honom en dag. Hans svar att han hade gjort det bara för att hjälpa mig fick mig att ännu mer inse vilken fin bror jag hade. Det dröjde emellertid inte länge förrän han började uppskatta de dyrbara sanningarna i bibeln och gjorde stadiga andliga framsteg.
Faror och strapatser
Som du kan föreställa dig har det sina problem att vara utan syn. Ja, många gånger har jag nästan förlorat livet till följd av detta! Det hände sig till exempel en natt, när jag var på väg hem till fots, att jag råkade stöta till en man. I vredesmod spärrade han vägen för mig. Plötsligt kände jag någonting hårt på min axel. Jag hade kragen uppfälld på grund av det kyliga vädret, så därför kunde jag inte avgöra vad det var. Jag försökte ursäkta mig genom att förklara att jag var blind.
Men mannen hade druckit och brydde sig inte om vad jag sade. Jag kände att han lyfte vad det nu kan ha varit från min axel, och han sade med ett hotfullt tonfall: ”Och vad säger du om det här då, va?” Jag lyfte på huvudet och frågade: ”Vad då?” I och med detta insåg han uppenbarligen att jag verkligen var blind, och hans tonfall förändrades. Då insåg jag den fara jag hade befunnit mig i. Det hårda föremål som han hade placerat på min axel var bladet på en machete. Det var nära att han hade huggit av mig huvudet! Jag hade inte visat någon fruktan, helt enkelt därför att jag inte insåg faran. Mannen gick sin väg, och jag återvände välbehållen hem.
Det har förekommit andra svårigheter, men dessa har endast tjänat till att visa mig att Jehovas arm inte är för kort. Vid det här laget fanns det sju personer i vår familj — min mor, min bror Eddie, hans hustru och tre barn och jag. Till följd av brist på arbete tvingades Eddie att ta anställning i en annan stad, dit vi alla följde med. Där blev emellertid arbetsmarknadssituationen värre. Eddie förlorade sitt arbete och var arbetslös i nästan ett år.
Lyckligtvis kunde jag fortsätta som pionjär med särskilt uppdrag. Inte en enda dag var vi utan tillräckligt med mat och kläder. Hur mycket uppskattade jag inte Jesu ord: ”Fortsätt därför med att först söka riket och hans rättfärdighet, så skall också alla dessa andra ting tilldelas er”! — Matteus 6:33.
En fruktbar tjänst
Under årens lopp har jag fått andra bevis på Guds välsignelse när det gäller min tjänst. Jag kommer ihåg att jag en dag besökte en protestantisk familj i deras hem, och en diskussion om läran om ett brinnande helvete kom omedelbart i gång. De bad pastorn, som bodde i närheten, att komma. Pastorn vidhöll att denna lära var korrekt, och samtalet förlöpte på följande sätt:
”Det fanns en gång en härskare hos inkafolket som hette Atahualpa, som dog för många år sedan”, började jag. ”Han var avgudadyrkare och polygamist, och han var brodermördare. Var finns då hans själ?”
”Då måste han vara i det brinnande helvetet”, svarade pastorn.
”Men denne härskare visste ingenting om den sanne Guden. Han hade aldrig läst bibeln eller kommit till kunskap om den.”
”Då måste han vara i himmelen”, svarade han.
”Men i 1 Korintierna 6:9 sägs det att avgudadyrkare inte skall ärva Guds rike”, svarade jag.
Tystnad. Eftersom inget svar kom, tog en gymnasielärare, som hade följt med pastorn, till orda och sade: ”Om pastorn inte kan besvara din fråga, kanske du vill vara snäll och säga oss hur det är? Var finns Atahualpas själ i själva verket?”
Med bibelns hjälp tog jag då itu med att visa dem att de döda är omedvetna i graven och att Gud har fastställt att det skall komma en tid för uppståndelse och dom. (Predikaren 9:5, 10; Johannes 5:28, 29; Apostlagärningarna 17:31) Förklaringen visade sig ha bestående effekt på läraren, eftersom denne på eget initiativ senare sökte upp Jehovas vittnen. Han tjänar nu som biträdande tjänare i en av Jehovas vittnens församlingar här i Ecuador.
Mitt hjärta är fyllt av glädje, eftersom hela min familj nu är Jehovas vittnen. Eddie, hans hustru och hennes syster, som stod i begrepp att bli nunna, döptes år 1969. Min mor följde i deras spår år 1970. Jag är så tacksam mot min familj, såväl som mot andra vittnen, för deras vänlighet mot mig. Men framför allt är jag tacksam mot Jehova Gud, som har öppnat mina ögon (i andligt avseende naturligtvis) och gett mening åt mitt liv. Med hans hjälp har jag kunnat leva ett fullödigt liv trots min blindhet. — Berättat av Rodrigo Vaca.
[Infälld text på sidan 21]
”Om Gud existerade, skulle jag inte ha förlorat handen eller ögonen!” brukade jag bittert utropa
[Infälld text på sidan 23]
Genom att lägga på minnet alla svar och de sidor på vilka illustrationerna finns kan jag leda bibelstudier
[Infälld text på sidan 23]
Jag sade: ”[Atahualpa] var avgudadyrkare och polygamist. ... Var finns då hans själ?”
[Bild på sidan 22]
Jag finner stor glädje i att undervisa andra om bibeln