• Finland
    Jehovas vittnens årsbok 1990

    • ”Stenarna ropar”

      Mot slutet av trettiotalet gjorde broder Harteva finska grammofoninspelningar av Rutherfords predikningar. Varför på grammofonskiva? På grund av en splitter ny uppfinning — den bärbara grammofonen. Grammofonerna skulle användas i återbesöksverksamheten och från hus till hus. Och på avdelningskontoret monterades de mekaniska delarna in i bärbara lådor, som tillverkats av bröderna. ”Stenarna ropar” var den paroll som användes, när vittnena gick ut i tjänsten och bar på sina ”talande” maskiner.

      Man skaffade en uppsättning nya högtalare, vilkas ljudstyrka var så hög att bröderna kallade dem ”ljudartilleriet”. Leo Kallio berättar: ”Jag hade planerat att gå till badstranden med min hustru och min lille son. Den dagen kom brevbäraren med ett kort, som påminde mig om planerna att använda de stora högtalarna för att spela grammofonskivor på badstranden, där man väntade sig att mer än 200 personer skulle se på midsommarbrasan, en kvarleva från hedendomen. Det var inget lätt beslut att fatta, eftersom köttet gjorde starkt motstånd mot det. Jag lade fram saken inför Jehova och bad att om det till synes omöjliga företaget att få med sig högtalarna i den fullsatta bussen lyckades, skulle det tjäna som bevis på att mina ansträngningar skulle välsignas. Försöket lyckades, även om några av passagerarna muttrade.

      Vid vägkorsningen låg en stor brädhög, och vi gömde högtalarna bakom den medan folk började komma. Det fanns en danssalong i närheten, och när brasan var tänd slutade alla att dansa och kom till stranden. I det ögonblick då alla var vid brasan satte jag på en musikskiva. Effekten blev så överraskande att alla glömde brasan, vände sig om och tittade mot brädhögen för att se var ljudet kom ifrån. En poliskonstapel, som hade kommit för att övervaka danstillställningen, gick fram till mig. Jag förklarade för honom vad jag försökte göra. Han nickade, och jag kunde spela skivorna med föredraget. De innehöll mycket hårda yttranden mot falsk religion, och det vållade en hel del uppståndelse bland åhörarna.

      När namnet Jehova genljöd, samlades en grupp unga män runt mig och mumlade: ’Vi slänger de där högtalarna i sjön.’ Men poliskonstapeln gav dem en skarp blick. Vid det här laget hade någon kallat på länsmannen och bett honom komma. Jag satte snabbt på en musikskiva. Länsmannen undrade vem som hade stört honom mitt i midsommarfirandet, och när han hade sett den leende poliskonstapeln gick han därifrån i vredesmod. Med poliskonstapelns hjälp lyckades vi få högtalarna med oss i bussen oskadade.”

      Grammofonarbetet nådde höjdpunkten år 1938, då 309 apparater var i bruk, och enligt rapporterna hade 72.626 föredrag spelats för en åhörarskara på 151.879. Ja, ”stenarna ropade”!