Vi besöker vårt missionärsfält på hemmaplan

DE KRISTNA församlingar som jag besöker förflyttar mig från Portugal till Kina — det är i alla fall så det känns. Ändå lämnar min fru, Olive, och jag aldrig Storbritannien.

Vi besöker det växande antalet församlingar av Jehovas vittnen som talar främmande språk, vilka finns utspridda över landet. Från ön Jersey, omkring 20 kilometer utanför Normandies kust i Frankrike, där vi har en portugisisk grupp, ända till staden Sunderland i norra England, där vi besöker intresserade kinesisktalande människor, har vi del i att arbeta på ett framgångsrikt, andligt blomstrande och mångspråkigt fält. Hur fick vi detta ovanliga uppdrag? Och vad händer på vårt missionärsdistrikt på hemmaplan? Låt mig förklara.

Olive och jag har verkat i resetjänsten i omkring 20 år, och vi har besökt en ny församling varje vecka. Våra resor har fört oss från norr till söder och från öster till väster över hela Storbritannien och nu senast till våra kristna bröder på Malta i Medelhavet, där vi upplevde enastående kristen gästfrihet. (Jämför Apostlagärningarna 28:1, 2.) Efter tre år på Malta började vi fundera över vad vårt nästa uppdrag skulle bli. Vi tänkte att vi troligen får besöka ett område på den engelska landsbygden, och vi började ställa in oss på denna möjlighet. Vilken överraskning det var då vi fick förordnande att betjäna den här nya kretsen som består av grupper och församlingar som talar 23 olika språk!

Vi undrade hur vi skulle klara det. Bortsett från vår erfarenhet från Malta hade vi aldrig haft något att göra med människor med en annan bakgrund och kultur. Skulle vi verkligen kunna uppmuntra dem som inte förstod så mycket engelska? Hur skulle vi kunna samtala utan att kunna andra språk? Hur skulle det bli med maten och deras olika seder? Skulle vi kunna anpassa oss tillräckligt? Frågor som dessa for genom huvudet, medan vi under bön begrundade hur vi skulle svara på den här makedoniska kallelsen. — Apostlagärningarna 16:9, 10; 1 Korinthierna 9:19–22.

Vi övervinner språkbarriären

”Till en början kände jag mig otillräcklig, eftersom jag inte hade några kunskaper i språk”, förklarar Olive. ”Jag förstod inte hur jag skulle kunna hjälpa systrarna. Sedan kom jag ihåg att det par som studerade Bibeln med oss uppmuntrade oss att aldrig tacka nej till ett förordnande. De lärde oss att Jehova aldrig ber oss göra något som vi inte kan klara av.” Vi tog därför båda villigt emot förordnandet.

Vid närmare eftertanke inser vi att vår bristande kunskap i andra språk har hjälpt oss att behandla alla utan partiskhet. Att vi varje vecka är med vid möten som hålls på ett främmande språk har fått oss att inse hur vännerna kände det när de var närvarande vid engelsktalande möten medan de förstod ytterst lite av det som sades. Vi måste verkligen förbereda oss noggrant för mötena, så att vi kan förstå det som framförs. Olive svarar alltid på en av frågorna under mötet. Hon förbereder svaret på engelska och ber en syster översätta det åt henne genom att skriva ut översättningen ljudenligt. Hon erkänner att det är med viss tvekan som hon räcker upp handen för att svara. Ibland framkallar hennes ansträngningar skratt. Men det avskräcker henne inte. ”Jag vet att vännerna uppskattar min ansträngning”, säger hon. ”Mina svar uppmuntrar faktiskt dem som är mer insatta i språket att delta i mötena.”

Det är också annorlunda för mig att hålla tal, eftersom jag måste låta tolken få tid efter varje mening. Det är så lätt att tappa tråden. Jag märker att jag måste koncentrera mig mycket mer och att jag måste korta av talet ganska mycket. Men jag uppskattar mina privilegier.

Vår omväxlande tjänst

Människor som talar främmande språk bor utspridda i många tätorter i Storbritannien, kanske bara två på en gata. Sedan måste man åka en bit för att hitta andra. Men när man tilltalar dem på deras eget språk och ser reaktionen, känner man att det är värt besväret. Om brodern som jag följer med framför budskapet om Guds kungarike på den besöktes språk, blir reaktionen ofta översvallande glädje.

Förkunnartjänsten på det utländska fältet är verkligen bland det mest spännande vi har upplevt under våra 40 år i tjänsten för Riket. Det finns en fantastisk potential för tillväxt. Det råder inget tvivel om att många förstår sanningen mycket fortare och med djupare uppskattning, då de undervisas på sitt eget språk. (Apostlagärningarna 2:8, 14, 41) Det är mycket rörande att se bröder och systrar med tårar av glädje vid slutet av ett möte, eftersom det för några är första gången de har kunnat förstå hela programmet.

När vi predikar från hus till hus, strävar vi efter att åtminstone framföra en inledning på den besöktes språk, även om vi ibland råkar ut för problem. En vanlig hälsning till en person som talar gujarati är Kemcho, som helt enkelt betyder: ”Hej, hur står det till?” En gång uttalade jag ordet fel, och då lät det tydligen som om jag gjorde reklam för ett välkänt kaffemärke. Vid ett besök log i alla fall mannen och hustrun när jag hälsade på dem på gujarati. De uppmanade oss genast att komma in och bjöd vänligt på kaffe — men inte på grund av något felaktigt uttal. Det visade sig att de var släkt med några Jehovas vittnen i den grupp som vi besökte, och de visade äkta intresse för sanningen.

Under flera års tid lämnade en engelsktalande syster ofta tidskrifter till en kinesisktalande kvinna. Systern hade emellanåt erbjudit kvinnan ett kostnadsfritt bibelstudium, men detta hade avböjts. En syster som lär sig kinesiska följde med henne en dag och erbjöd boken Du kan få leva för evigt i paradiset på jorden på det språket, och den intresserade tog gärna emot boken.a När hon nu hade boken på sitt eget språk, gick hon med på ett bibelstudium. De få ord som sades på kvinnans eget språk var avgörande.

Skiftande kulturer

Vi hade inte förstått att i en del kulturer tycker inte männen om att hustrun går ut ensam på kvällen. Det här gör det mycket svårt för många systrar att besöka möten som hålls på kvällen. En del asiatiska invandrargrupper anser att unga kvinnor som väljer att inte gifta sig och som fortsätter att bo hemma skymfar familjen. En ung systers far ville ta gift då hon vägrade att gifta sig med den man som familjen hade valt åt henne. Ja, vad sådana systrar måste stå ut med är verkligen anmärkningsvärt! Det är verkligen underbart att se vilken verkan sanningen ändå har på familjernas liv och hur dessa systrars lojalitet mot Jehova imponerar på föräldrarna.

För att kunna ta emot detta uppdrag har vi varit tvungna att göra några förändringar. Innan vi började i resetjänsten, ville jag bara ha vanlig engelsk mat, men nu vill jag ha mat med mycket kryddor — ju starkare, desto bättre. Vi ångrar att vi lät så många år gå, innan vi började uppskatta sådan omväxlande mat — från rå fisk till curryrätter.

Ljusa framtidsutsikter

Det verkar vara uppenbart att det nu är tid för det utländska fältet att blomstra på många platser. Fler och fler publikationer finns nu tillgängliga på olika språk. När nya församlingar bildas, märker man Jehovas välsignelse. Bröder med kunskaper i andra språk kommer långväga ifrån för att hjälpa till.

Ett enastående exempel har varit gensvaret på predikandet av de goda nyheterna om Guds kungarike på franska. På senare år har det kommit många franskspråkiga flyktingar från Zaire och andra afrikanska länder till Storbritannien. När den första franskspråkiga församlingen bildades i London, bestod den av omkring 65 förkunnare av Guds kungarike. Ett år senare hade antalet stigit till 117, och av dessa tjänade 48 som reguljära pionjärer. Det dröjde inte länge förrän ytterligare en församling bildades för att ta hand om det växande intresset. Mer omsorg kan nu visas de 345 nyintresserade som var närvarande vid firandet av Åminnelsen år 1995. Före detta Gileadmissionärer som har tjänat i Benin, Côte d’Ivoire, Marocko och Zaire använder nu sina erfarenheter för att ta hand om detta växande fält, och gensvaret är fantastiskt.

Vid ett besök i den franska församlingen följde jag med på ett bibelstudium med en ung afrikansk kvinna. När vi skulle gå, tiggde och bad kvinnan: ”Snälla ni, gå inte. Ni kan väl stanna längre.” Hon önskade få veta mer. Hon påminde mig om Lydia under det första århundradet. — Apostlagärningarna 16:14, 15.

Vår första uppgift har varit att hjälpa de små utländska grupperna att bli församlingar. I de grupper där bröderna hade ett varje vecka återkommande församlingsbokstudium införde vi en förkortad skola i teokratisk tjänst en gång i månaden. Det här hjälper dem att uttrycka sig väl i tjänsten på fältet. De arbetar sedan steg för steg hänemot att hålla alla fem församlingsmötena. Vi har redan nya församlingar där man talar franska, gujarati, japanska, kinesiska (kantonesiska), portugisiska, punjabi, tamil och walesiska.

Vi har också uppskattat privilegiet att få vara med vid möten med vänner som är döva. Att se vännerna sjunga med hjälp av händerna är verkligen rörande. När jag inser att de i sin förkunnartjänst talar med hjälp av gester, uppskattar jag deras utomordentliga ansträngningar att ta del i predikandet om Guds kungarike. Det finns till och med tolkar för dem som är både döva och blinda. Det verkar som om Jehova ser till att ingen blir försummad.

Om vi fick framställa en särskild begäran, skulle den vara densamma som Jesus uttalade: ”Be ... ivrigt skördens Herre att han sänder ut arbetare till sin skörd.” (Matteus 9:38) Många av våra vänner antar utmaningen att lära sig de språk som talas bland de etniska grupper som bor inom församlingens distrikt. Även om vi inte har den mirakulösa gåvan att tala främmande språk, ger Jehova verkligen framgång åt tjänsten på detta missionärsfält på hemmaplan — ett fält som är moget för skörd. (Johannes 4:35, 36) — Berättat av Colin Seymour.

[Fotnoter]