Goajiroindianerna reagerar gynnsamt
DEN gamla kvinnan som satt i skuggan av ett stort träd och var klädd i en fotsid svart dräkt tycktes komma från en annan värld. Hon talade också på ett språk som var främmande för våra öron. ”Kom tillbaka igen”, sade hon entusiastiskt. Hon pekade på 50 andra personer av hennes ras som satt runt henne och tillade: ”Vi vill alla att ni kommer tillbaka igen. Kom varje vecka!”
Vilka var dessa människor? Varför var de så angelägna om att vi skulle komma tillbaka, trots att de aldrig hade träffat oss tidigare? Låt oss få berätta för dig om hur vi tillbringade en dag bland goajiroindianerna som bor på Guajirahalvön i nordöstra Colombia och i den angränsande nordvästra delen av Venezuela.
De första intrycken
Första uppehållet efter vår avresa från Venezuelas huvudstad, Caracas, var Maracaibo. När vi körde in i staden lade vi märke till tre unga kvinnor som gick vägen fram i långa, brokiga dräkter. Deras utseende skilde sig från venezuelanerna i allmänhet — höga kindben, brun hy, rakt svart hår. Vi lade märke till deras lätta, graciösa gång och fick vår nyfikenhet väckt av vår första skymt av goajiroindianer.
Molnfri och stilla grydde dagen då vi skulle resa till Guajirahalvön. Innan morgonsolen blev alltför het steg 50 av oss på en buss, spända över att få ha del i en landsomfattande kampanj för att föra Bibelns budskap till isolerade trakter här i Venezuela. Vi var på väg till staden Paraguachón, på gränsen till Colombia.
Efter att ha lämnat staden Maracaibo bakom oss passerade vi igenom många små städer och byar, var och en med en marknad och några stånd där det såldes vävda sandaler och långa, brokiga dräkter som kallas mantas. Varje by hade ett prydligt, centralt beläget torg och en kyrka i pastellfärger, vilket gav hela scenen ett behagligt och trevligt utseende. Alla människor hade indianska drag. För oss såg de annorlunda ut, och vi måste påminna oss att de hörde till urbefolkningen i Venezuela.
Vi söker efter hus
Till slut kom vi fram till vårt mål. Vår buss körde mot vägkanten och parkerade vid en låg mur i skuggan av ett träd med enormt omfång. På andra sidan muren låg byskolan, som var stängd, eftersom det var söndag.
Vi delade upp oss i två grupper och gick åt var sitt håll för att leta efter hus. Vi skulle inbjuda alla till ett bibliskt föredrag som skulle hållas på goajirospråket klockan tre på eftermiddagen på skolgården. Evelinda, som var av goajiroindianskt ursprung, följde med oss. Vi hoppades att detta skulle göra oss mer välkomna, för även om vi kunde tala spanska visste vi inget om goajirospråket.
När vi väl var ute ur byn, fick vi gå en hel del mellan husen. Medan vi gick utmed en lång, rak väg med tät undervegetation på bägge sidor, började en liten tioårig pojke följa oss och nyfiket stirra på oss. Evelinda log mot honom och förklarade på goajiro varför vi besökte trakten. Han hette Omar, och han kilade i väg sedan vi hade inbjudit honom till talet.
Vi vek av från vägen och följde en upptrampad stig som fortfarande var fuktig efter de senaste regnen. De här stigarna fungerade en gång som smugglarstigar mellan Colombia och Venezuela, fick vi veta. Luften var mättad av doften från den frodiga vegetationen. Även om den fuktiga värmen var lite tryckande, dämpade det inte vår entusiasm. Hur som helst, alla obehag var glömda när stigen genom den täta tropiska grönskan plötsligt mynnade ut i en stor uthuggning — en typisk goajirogård.
Ansikte mot ansikte med goajiroindianerna
Ett dussintal getter med vacker vit, svart och brun teckning låg i skuggan och tuggade förnöjt. I en hängmatta som var spänd mellan två träd låg en kvinna och ammade sitt barn. Några barn lekte i närheten. Kvinnan befann sig precis utanför ett stängsel som omgav ett hus med lerväggar och halmtak. Det fanns några öppna bodar på tomten. En av dem var tydligen köket, där en brasa brann på golvet bland några stora kittelliknande kokkärl. I närheten hängde getskinn på tork.
En man som stod vid grinden sprang fram, när han såg oss komma, och ställde ut två pallar åt oss nära kvinnan i hängmattan. Evelinda hälsade på mannen och kvinnan på deras språk och förklarade Bibelns hopp för framtiden med hjälp av den illustrerade broschyren Du kan få leva på jorden för evigt! De fridfulla förhållandena i trakten sade oss att internationella kriser eller brottsligheten i storstäderna inte skulle vara några passande ämnen att ta upp här. Ett vittne i gruppen hade förklarat att eftersom goajiroindianerna är lite reserverade till sin natur, är det viktigt att visa värme och äkta personligt intresse när man inleder samtalet. ”Vi frågar ofta hur det står till med familjens hälsa, om skörden, om det har regnat på senaste tiden och så vidare”, sade hon. ”Det öppnar vägen för oss att berätta för dem om Guds rike och att visa dem att Jehova snart kommer att ta bort allt lidande och Satan, djävulen, som de är speciellt rädda för.”
Mannen och kvinnan såg ut att instämma i det Evelinda sade, medan hon talade, och snart sällade sig en annan kvinna och flera barn till oss. Vi hade tidigare fått veta att goajiroindianernas lag tillåter en man att ha mer än en hustru. Var det möjligen så i det här fallet? Det fick oss att tänka på Yenny, en attraktiv 21-årig goajirokvinna som bor i Maracaibo. En rik goajiroman erbjöd ett bra brudpris för henne. Men hennes föräldrar, som inte är Jehovas vittnen, hade olika åsikter. Yennys mamma gick med på giftermålet, men pappan sade nej. Friaren var redan gift med Yennys syster!
När Evelinda hade avslutat sin framställning skaffade mannen en broschyr. Kvinnan som stod bakom honom bad också att få en, och vi var glada att kunna uppfylla hennes begäran. Vid det laget hade resten av våra vänner i gruppen fortsatt förbi oss, så vi inbjöd familjen till talet på eftermiddagen och gick, eftersom vi inte ville komma bort oss i denna för oss okända trakt.
Ett vittne i gruppen berättade vad som hade hänt honom. En man i en hängmatta lyssnade uppmärksamt medan hans hustru hämtade något att läska sig med — två glas chicha, en dryck gjord av malen majs. Vår broder tackade artigt ja och drack. Senare förklarade hans kamrat Magaly, som är goajiroindian, hur drycken tillreds. Majsen mals i allmänhet med tänderna! Hon kunde inte låta bli att brista ut i skratt, när hon såg hur han bleknade.
En annan indiansk man, som synbarligen var imponerad av vår broders ansträngningar att nå hans hem med Bibelns budskap, hoppade ner från sin hängmatta. Han satte på sig en skjorta och gick själv före och visade vägen till en bosättning som ingen hade upptäckt.
När vi gick genom en annan glänta där några av våra vänner samtalade med de vuxna i en familj, såg vi en grupp små, nakna barn med uppsvällda magar stå tysta under ett träd. Vi fick veta att detta förhållande berodde på en kombination av undernäring och parasiter. Många av de här människorna saknar rinnande vatten och elektricitet. Det betyder givetvis att de inte har kylskåp, fläktar eller ljus.
Oväntad uppslutning
Förmiddagen gick väldigt snabbt. Medan vi var på väg tillbaka till bussen för att äta, funderade vi över hur många av dem vi hade inbjudit som skulle komma till eftermiddagens bibliska föredrag.
Klockan kvart i tre undrade vi om vår grupp skulle bli de enda åhörarna till vår goajirobroder, som hade förberett ett 45-minuterstal på det lokala språket. Nej då! Den första lilla familjen kom skyggt in på skolgården. De måste ha blivit högst förvånade, när alla hälsade dem välkomna. Under de följande fem minuterna kom många fler; somliga hade tydligen gått lång väg. Också familjen som bodde i uthuggningen med den lilla gethjorden var där! Så annorlunda kvinnan i hängmattan såg ut i sin stiliga, svarta manta! Till och med lille Omar, som vi pratade med på vägen, hade kommit, tydligen helt på egen hand. Allteftersom fler kom fylldes den enda långa betongtrappan på skolgården som fick tjäna som bänk. Därefter började vår vänlige busschaufför montera ut säten ur bussen, så att folk skulle få något att sitta på under talet.
Totalt 55 goajiroindianer satt och lyssnade, medan Eduardo höll sitt bibliska tal. Men de satt inte helt tysta. Om de höll med om en tanke som talaren framförde, hummade de eller grymtade till bifall. När han talade om det kommande slutet på ondskan, instämde den äldre kvinnan som omnämndes i inledningen. ”Ja, det finns en hel del ondska”, sade hon så högt att alla hörde. ”Faktiskt så sitter det en del onda människor här just nu. Så jag hoppas att de lyssnar!” Broder Eduardo kommenterade taktfullt det kvinnan hade sagt och fortsatte med sitt tal.
Efter talet tog en i vår grupp ett foto. Goajiroindianerna tyckte om det och frågade om de skulle hålla upp sina Leva på jorden-broschyrer på nästa bild. Sedan började några av dem gå, en efter en, men omkring hälften stannade kvar och såg på medan vi klev in i bussen. De fick oss att lova att komma tillbaka och stod sedan och vinkade tills bussen var utom synhåll.
Medan vi var på väg därifrån kunde vi inte låta bli att känna att det hade varit ett privilegium att föra de goda nyheterna om Guds rike till dessa människor. För många var det allra första gången de hörde budskapet. Vittnen i Maracaibo talade redan om sitt nästa besök. Skulle det bli en uppföljning av det hela?
En lyckad uppföljning
Vännerna återvände två veckor senare. Stora mängder biblisk litteratur spreds, man gjorde återbesök hos intresserade och satte i gång bibelstudier. Dessutom var 79 indianer närvarande vid det andra utomhusföredraget. Vid det tillfället förklarade bröderna att de skulle komma tillbaka om tre veckor i stället för om två på grund av en kretssammankomst. Indianerna blev förskräckta. ”Vi kan ju dö innan dess!” sade en av dem. De undrade vad en kretssammankomst var. Det lät så bra att de bestämde sig för att de också ville vara med där! Man gjorde anordningar för det, och 34 av dem kunde vara med vid sammankomsten i Maracaibo, där goajirospråkiga vänner hjälpte dem att förstå det spanska programmet.
Jehovas vilja är att ”alla slags människor skall ... komma till exakt kunskap om sanningen”. (1 Timoteus 2:3, 4) Vilken glädje att få se en så gynnsam reaktion hos dessa sanningssökande indianer på Guajirahalvön!
[Ruta på sidan 26]
Deras liv berikades av Bibelns sanning
Iris och Margarita, två tonåriga goajiroindianer, blev förtjusta när de såg broschyren Du kan få leva på jorden för evigt! Men de hade ett problem. De kunde inte läsa. Vittnet som besökte dem erbjöd sig att hjälpa dem genom att använda broschyren Learn to Read and Write (Lär dig läsa och skriva). Snart kunde flickorna till sin förtjusning skriva och rätt uttala namnet Jehova.
Medan de gjorde framsteg förundrades de över det fantastiska hopp som Bibeln framhåller. Något som särskilt gjorde intryck på dem var löftet att hela mänskligheten skall få åtnjuta frihet. ”Livet här är bedrövligt för oss tonåringar”, förklarade de. ”Vi blir i regel bortgifta när vi är väldigt unga, och vi får hela tiden vara rädda för våldtäkt.”
En höjdpunkt för Iris och Margarita var när de kunde vara med vid en kretssammankomst i Maracaibo. Deras ansikten speglade den glädje de kände i hjärtat, i synnerhet när sångerna sjöngs. De stod alltid ivrigt väntande vid dörren, när vittnet kom för att leda bibelstudiet med dem, och de missade aldrig ett föredrag som hölls i deras by. De här unga flickorna känner att deras liv verkligen har berikats av kunskapen om Jehova och hans uppsåt.