Jag hörde talas om Guds namn och glömde tänka på mitt eget
JAG arbetade hårt för att skapa mig ett namn. Jag gick på högskolan. Jag valde dramatik och radiojournalistik som huvudämnen. Jag var fast besluten att bli skådespelare. Kriget kom, och jag blev placerad i specialtjänst. Jag skrev, regisserade och var programvärd vid armékabaréer. År 1946 fick jag avsked med goda vitsord, och jag flyttade till Hollywood, där jag fick ett kontrakt med filmbolaget RKO. Men jag tyckte att skådespelaryrket var för stillsamt för mig, för tråkigt.
Jag försökte därför arbeta som komiker. Öga mot öga med publiken, där jag fick människor att skratta — det var annat det! Trevliga saker började hända mig. Det hade bara gått fem år sedan jag lämnade armén, och jag hade redan turnerat i landet tillsammans med Harry James som komiker i hans ensemble. Jag hade gjort framträdanden på varje betydande nattklubb på västkusten och på hotellen Flamingo och Sahara i Las Vegas. Jag var nöjd med mig själv. Jag hade nått långt på fem år, och jag höll verkligen på att skapa mig ett namn!
Sedan kom oktober 1951. Det som då hände förändrade allt. Jag fick höra talas om ett annat namn och glömde att tänka på att skapa mig själv ett namn. Jag hade engagemang som komiker i den främsta TV-revyn på västkusten. Bland de medverkande i denna revy fanns en Ordets förkunnare. Jag frågade honom vilken religion han tillhörde. ”Jag är ett Jehovas vittne.”
”Vill du upprepa vad du sade?” frågade jag.
”Ett Jehovas vittne.”
”Vill du säga det långsammare?”
”Ett J-e-h-o-v-a-s v-i-t-t-n-e.”
Jag hade aldrig hört namnet Jehova förut. Jag bjöd hem den här mannen och hans hustru till mig. Den kvällen kom min hustru och jag till insikt om något mycket överraskande: Gud har ett namn! Och det namnet är Jehova! Vi fick veta att det var ett namn som skulle äras, hållas heligt och göras känt. (Jesaja 43:10—12) Vi började gå omkring och fråga alla om de visste vad Guds namn var.
Jag vittnade för besökare på de klubbar där jag arbetade. En man visade intresse och ställde alltid frågor. En gång sade han till mig:
”Vet du, jag tycker om de flesta religiösa människor, men det finns en grupp som jag inte kan tåla.”
”Vilka är det?” frågade jag.
”Jehovas vittnen!”
”Å? Någon särskild anledning?”
”Ja, det är bara olika saker jag har hört.”
”Jag skall säga dig en sak. Bibeln säger att vi måste vara resonliga. Nästa gång ett vittne kommer till din dörr, be honom då komma in. Berätta för honom vad du har hört. Då får du höra vad han säger. Det är det logiska tillvägagångssättet. Skulle du vilja göra mig det som en personlig tjänst?”
Han gick med på det, och en tid därefter åkte jag för att arbeta i Las Vegas. Tre år senare var jag med vid en sammankomst för Jehovas vittnen, och en stor man i kockmössa kom ut från köket och gav mig en björnkram.
”Kommer du ihåg mig?” sade han.
”Du ser bekant ut.”
”Kommer du ihåg den gången på klubben här i dalen, då du ville berätta för mig om bibeln och då du sade att nästa gång ett vittne kom till min dörr, så skulle jag be honom komma in? Jag gjorde det, han ledde ett studium med mig, och nu är jag ett döpt vittne!”
Tre år tidigare, när jag hade talat med honom första gången, var informellt vittnande den enda form av vittnande som jag någonsin hade utfört. Men sedan hade både min hustru och jag blivit döpta och varit pionjärer (heltidsförkunnare i tjänsten på fältet). Denna erfarenhet inskärpte hos mig vikten av informellt vittnande. — 2 Timoteus 4:2.
Senare, år 1957, blev vi förordnade att tjäna i Lakeview, en stad med 3.000 invånare i Oregon. Samma dag som jag anlände till staden gick jag för att tala med en kommunal tjänsteman.
”Är det något jag kan stå till tjänst med?”
”Ja. Jag har blivit underrättad om att våra förkunnare inte har tillåtelse att förkunna i den här staden.”
”Är ni ett av Jehovas vittnen?”
”Ja, det är jag. Det är så att jag har några domstolsbeslut som jag har fått mig tillsända av Hayden Covington, Sällskapet Vakttornets jurist. Jag skulle vilja att ni tar en titt på dem.”
Han gjorde det, lyfte i min närvaro telefonluren och slog ett nummer. ”Fader? Jehovas vittnen kommer att gå från hus till hus. Det finns inget sätt vi kan stoppa dem på.”
Vi började arbeta från dörr till dörr, och jag hade också en av Sällskapets filmer, ”Den nya världens samhälle i verksamhet”, som jag visade i kyrkorna i Lakeview. Prästen i en av dessa kyrkor kom till vår husvagn en kväll. ”Ni skapar oro i min stad!” klagade han. Han började följa mig från hus till hus. En kväll var jag hemma hos en man och läste från hans egen bibel enligt Konung Jakobs översättning. Och minsann, då kommer denne prästman instörtande.
”Jag ser att djävulen har hunnit hit före mig!” sade han till mannen. När han fick se bibeln i min hand, tillade han snabbt: ”Titta! Den där boken är också från djävulen!”
”Talar du om den här bibeln som jag har i min hand?” frågade jag.
Han vände sig mot mig. ”Ja! Det är den jag talar om!” Han tog för givet att jag använde Nya Världens översättning.
Jag tittade på mannen i huset. ”Du hör vad han anser om bibeln?”
”Var snäll och gå”, sade mannen till honom. Prästmannen gick sin väg.
Vi tjänade i Lakeview i ett och ett halvt år. Det fanns sju vittnen i församlingen när vi anlände och 47 när vi flyttade vidare till vårt nästa uppdrag. År 1958 kom vi till Mount Shasta i Kalifornien och fick privilegiet att bilda en ny församling där.
År 1960 flyttade vi vidare till Redding i Kalifornien, där det fanns en församling på omkring 100 vittnen. Den allra första söndagen som jag var där protesterade en syster under mötet och sade att jag hade gjort en felaktig tillämpning av ett skriftställe. Ledsamt nog var jag inte taktfull. Jag hänvisade till den bibeltext där det sägs att en kvinna inte skall undervisa i församlingen. (1 Timoteus 2:12) Denna syster och två andra gick därifrån och slog igen dörren efter sig.
När mötet var slut, bad jag en broder ta kontakt med dem för att höra om de ville träffa mig samma kväll. När de kom, sade jag:
”Församlingsregistret visar att ni systrar är mycket verksamma. Nu är det så att jag är ny här, och jag behöver all den hjälp jag kan få. Jag har en lista på omkring 50 vittnen som är overksamma. Ni systrar känner dessa människor. Jag skulle vilja ge er i uppdrag att besöka dem och berätta för dem att vi försöker ta nya tag här, och jag skulle vilja att ni försöker få dem att åter bli verksamma. Ni tre arbetar hårt och utför ett värdefullt undervisningsarbete. Jag tror att ni kan hjälpa dessa familjer. Skulle ni vilja försöka?”
Ingenting blev sagt om händelsen under mötet på förmiddagen. De satte i gång, och snart började församlingen växa. Inom ett år var vi 100 förkunnare i vår församling och drygt 50 i en ny församling i Anderson.
Under de år som sedan följde sändes jag till många olika församlingar för att tjäna där. De erfarenheter jag har gjort har lärt mig en sak: Var vänlig och hänsynsfull mot människor. Var taktfull. (Ordspråksboken 15:1; Galaterna 6:1; Titus 3:2) I synnerhet när du går från dörr till dörr, är det viktigt att du blir vän med dem du besöker och inte gör dem till dina ovänner. Därför försöker jag lyssna till det som människor har att säga, och jag anpassar mina svar därefter.
En kvinna som öppnade sade till exempel:
”Jag hör till en annan församling.”
”Vet du vad jag uppskattar i din inställning?” sade jag. ”Det innebär att du tror på bibeln. Du ber utan tvivel bönen Fader vår, och i den ber du om att Guds vilja skall ske på jorden. Vi har fått nog av människors vilja, eller hur? Vi vill att Guds vilja skall ske. Och vad är då hans vilja beträffande oss? Det är den viktiga frågan för oss, eller hur?” Vi talade om detta i 20 minuter.
Vid en annan dörr sade en man: ”Jag är katolik.”
”Vet du vad jag verkligen uppskattar, när det gäller katoliker?” frågade jag.
”Vad då?”
”De ber bönen ’Fader vår’. Det är en underbar bön: ’Fader vår, som är i himmelen! Helgat varde ditt namn.’ [1917] Låt mig få visa dig en intressant sak när det gäller det namnet.” Jag fick göra det.
Många gånger säger människor: ”Jag har inte tid.”
”Jag är glad över att du har mycket att göra. Vet du varför? Gud älskar människor som har fullt upp att göra. Jag har själv mycket att göra. Jag har två tidskrifter här som är avsedda speciellt för människor som har ont om tid. Artiklarna är korta och går rakt på sak. Jag lämnar två mot ett litet bidrag. Jag vet att du kommer att tycka om att läsa dem.”
Det är med andra ord så att oavsett vad en människa har att säga, besvarar jag det. Jag ignorerar det inte, jag gör bruk av det. Det hjälper mig att veta hur jag ”bör ge svar åt var och en”. — Kolosserna 4:6.
År 1964 var jag med om en mycket ovanlig erfarenhet i Montgomery i Alabama. Jehovas vittnen skulle ha en sammankomst i Coliseum. Innan den skulle äga rum, kom motståndare, som bar på plakat med nedsättande texter, och demonstrerade framför Rikets sal. Det cirkulerade ett rykte om att Jehovas vittnen skulle överträda lagen genom att försöka framtvinga rasintegrering vid sammankomsten. Sällskapet gav oss anvisningar om att ta kontakt med stadens myndigheter. Två av oss fick tid för ett sammanträffande med guvernör Wallace. När vi hade visats in på hans tjänsterum, presenterade vi oss och sade:
”Vi är Jehovas vittnen, och vi befarar att man kommer att ställa till med problem för oss vid vår sammankomst i Coliseum. Det cirkulerar rykten om att vi tänker försöka överträda lagen genom att försöka framtvinga rasintegrering. ...” Vi hann inte säga mer.
”Vänta lite”, avbröt guvernör Wallace oss. Han stack handen i skrivbordslådan och tog fram Sällskapets New World Translation of the Holy Scriptures (Nya Världens översättning av den Heliga skrift) och några nummer av tidskrifterna Vakttornet och Vakna!
”Jag har en äldre släkting som är ett Jehovas vittne”, sade han. ”Hon är en av de smorda.” Han tillkallade en tjänsteman som hade ansvar för den allmänna säkerheten och gav honom anvisningar om att se till att man inte ställde till med några problem för oss i Coliseum. Vi kunde genomföra en av de lugnaste sammankomster som vi någonsin har haft. — Romarna 13:4.
Under våra drygt 30 år i heltidstjänsten har vi fått många välsignelser. Våra två pojkar var pionjärer, medan de gick på gymnasiet, och de tjänade sedan vid Jehovas vittnens huvudkontor i Brooklyn. Sedan de hade slutat där arbetade de heltid i tjänsten på fältet. Senare förolyckades en av våra söner, Jim. Det är verkligen en tröst att äga det hoppet att vi, tack vare uppståndelsen, kommer att få träffa honom igen här på jorden. Vår andre son, Gary, är fortfarande pionjär.
Min hustru, Marilyn, och jag bor nu i Panama City Beach i Florida. Vi är båda fortfarande heltidsförkunnare av de goda nyheterna, och då och då har jag privilegiet att bli anlitad som resande representant för Sällskapet Vakttornet. Vår glädje har bestått i att se Jehovas familj av tillbedjare på jorden växa och bli flera miljoner, och vi gläder oss åt att vi har blivit brukade till att förmedla Rikets sanning till drygt 200 familjer. Det finns sannerligen ingen verksamhet som liknar Jehovas verk!
Jag är verkligen lycklig över att någon i oktober 1951 berättade för mig om Jehovas namn och att vi har haft en sådan fin andel i att göra det känt för andra! — Berättat av James Kennedy.
”På det att människor må veta att du, som allena bär namnet JEHOVA, är den högste över hela jorden.” — Psalm 83:19, Konung Jakobs översättning
[Infälld text på sidan 18]
Den kvällen kom vi till insikt om något mycket överraskande: Gud har ett namn!
[Infälld text på sidan 19]
”Jag ser att djävulen har hunnit hit före mig!”
[Infälld text på sidan 19]
De erfarenheter jag har gjort har lärt mig en sak: Var vänlig och hänsynsfull mot människor. Var taktfull
[Infälld text på sidan 20]
Oavsett vad en människa har att säga, besvarar jag det. Jag ignorerar det inte, jag gör bruk av det
[Bild på sidan 18]
Att erbjuda Vakna! i predikoarbetet skänker stor glädje