Från indiansk tradition till biblisk sanning

SKULLE du vilja följa med en resande kristen tillsyningsman och hans hustru, när de besöker San Blas-öarna? Denna grupp på omkring 300 småöar med bländvita stränder som översköljs av Karibiska havets vågor ligger precis utanför Panamánäsets norra kust. Dessa tropiska öar, som är praktiskt taget täckta av palmträd, befolkas av kunaindianerna — ett mycket vänligt och gästfritt folk.

Kunaindianerna har sina egna religiösa traditioner. Dessutom har representanter för många religioner besökt dem och framlagt olika begrepp och filosofiska uppfattningar. Kunaindianerna har därför en benägenhet att fråga: ”Vilka är de sanna kristna?” Jehovas vittnen har presenterat det på bibeln grundade svaret, och somliga av kunaindianerna har gett gynnsamt gensvar på bibelns sanningar.

Gensvar på den skriftenliga sanningen

Som exempel kan nämnas Ramón, som fick kännedom om sanningar från bibeln när han gick i skolan. En av hans vänner gav honom ett exemplar av boken ”Utsagor, i vilka Gud omöjligen kunde ljuga”, utgiven av Sällskapet Vakttornet. Han läste boken, tyckte om den och ville ha ytterligare upplysningar. Därför skrev Ramón till Sällskapet Vakttornets avdelningskontor i Panamá och beställde mer litteratur. Det gick en månad, och därefter kom det en begäran från honom om fler publikationer. Efter den tredje beställningen ordnade avdelningskontoret så att en kretstillsyningsman kunde besöka honom och hans brorson, Rogelio. De blev inbjudna att vara med vid en kretssammankomst för Jehovas vittnen i Panama City, och de blev överlyckliga över vad de såg och hörde. De upptäckte också att Julio, en kusin i staden, var ett Jehovas vittne. Alla tre är nu döpta kristna och tjänar som pionjärer med särskilt uppdrag, en form av heltidsförkunnartjänst. — Matteus 24:14.

Ut till öarna

Följ nu med oss när vi för med oss de goda nyheterna till öarna. Så småningom lämnar vi vår lilla båt med utombordsmotor på stranden och styr våra steg till en allmän byggnad. Där skall vi tala med en hövding, för utan hans tillåtelse kan vi inte besöka indianerna i deras hem. Efter några ord på kunaspråket säger Ramón att vi är redo att besöka byborna.

Det första som faller oss i ögonen är kanske de färggranna kläderna som kunakvinnorna och kunaflickorna bär. De mångfärgade huvudbonaderna och klädedräkterna är verkligen smakfulla. Mycket ofta utgörs blusen av en mola (skjortblus), ett fascinerande konstarbete i tyg med applikationer, där däggdjur, fåglar, fiskar, fjärilar med mera avbildas. Ofta omfattar prydnaderna näs- och örringar av guld såväl som halsband av guld eller silver. På benen och handlederna bär de pärlband med äkta och konstgjorda pärlor.

Kvinnorna arbetar huvudsakligen runt hemmet, även om de är skickliga på att transportera vatten från fastlandet med hjälp av små kanoter av urholkade trädstammar. Männen odlar vanligtvis palmliljor och frukter på sina fincas (små jordbruk) på fastlandet, men deras huvudsakliga sysselsättning är fiske.

Att vittna för kunaindianerna

Låt oss gå vidare till vårt predikoarbete. Jag bestämmer mig för att vittna tillsammans med Rogelio, som tolkar åt mig från spanska till kunadialekten, och min hustru går tillsammans med Ramón eller Julio. De gästvänliga kunaindianerna inbjuder oss att sitta ner och bjuder omedelbart var och en av oss på en stor kopp kaffe, som åtföljs av en andra kopp med vatten att skölja munnen med. Sedan får vi tala med dem. Kan du föreställa dig hur vi känner oss efter att ha vittnat i tio hem? Vi måste helt enkelt tacka nej till mer kaffe och tacka våra värdar för deras vänlighet.

Eftersom de är intresserade av oss, vill de veta varifrån vi är, om vi är gifta och om vi i så fall har några barn. Sedan jag berättat för dem att jag är från Tyskland låter de vanligtvis föra fram sina giftasvuxna döttrar. När de får veta att jag är gift och att min hustru och jag inte har några barn, känner de sig ledsna för vår skull. Ja, de erbjuder sig till och med att ge oss spädbarn, så att vi kan få en familj! Vi måste naturligtvis avböja deras generösa erbjudande.

Att besöka dessa människor är verkligen ett nöje. Vi har erbjudit dem biblisk litteratur på spanska, som handlar om ett jordiskt paradis. Efter åtskilliga minuter har många samlats och vill ha var sitt exemplar.

Vid ett återbesök på en av öarna kom en man och bad oss att vi skulle hjälpa honom att studera bibeln, vilket vi gärna gjorde. På vissa öar där hövdingen inte gav oss tillåtelse att besöka människorna kunde vi avge ett vittnesbörd för somliga som enskilt bad om biblar och biblisk litteratur. Ja, många visar uppriktigt intresse för Skriften.

Kvällen nalkas, och vi måste ge oss i väg till ön Nurtupo, där Ramón, Rogelio och Julio bor. När vågorna stilla skvalpar mot vår båt, tänker Nora och jag på de många berikande erfarenheterna som vi haft i Guds tjänst. Vi inser ännu mer behovet av att hjälpa ”de många öarna [att] glädja sig” åt bibelns sanning. — Psalm 97:1, NW.