När jag var två år flyttade mina föräldrar till Dallas i Texas, och tre år senare trädde de in i heltidstjänsten som pionjärförkunnare. På nätterna sov de i en tältsäng vid vägkanten och lät mig ligga i baksätet i bilen. Jag tyckte naturligtvis att det var roligt, men det visade sig snart att mina föräldrar inte var riktigt redo för livet som pionjärer. Pappa startade därför en affärsrörelse. Så småningom byggde han en liten husvagn som förberedelse för att börja i pionjärtjänsten igen.

Jag tjänar Gud tillsammans med mina föräldrar

År 1931 var vi alla med vid det spännande konventet i Columbus i Ohio, där vi antog namnet Jehovas vittnen. Fastän jag var bara åtta år, tyckte jag att det var det finaste namn jag någonsin hört. Kort efter det att vi kommit hem från konventet brann pappas affär ner till grunden, och pappa och mamma tolkade det som att det var ”Herrens vilja” att de skulle börja som pionjärer igen. Sommaren 1932 trädde de följaktligen in i heltidstjänsten, en tjänst som vi tillsammans kunde glädja oss åt i många år.

Mina föräldrar valde att tjäna som pionjärer i de inre delarna av Texas för att vara i närheten av mammas föräldrar, som fortfarande bodde i San Antonio. Eftersom vi flyttade från distrikt till distrikt, måste jag byta skola ganska ofta. Ibland hände det att tanklösa vänner sade: ”Varför slår ni er inte till ro och ser till att flickan får ett hem?”, som om jag inte fick den omvårdnad jag behövde. Jag tyckte emellertid att det liv som vi levde var spännande och att jag hjälpte mamma och pappa i deras tjänst. Men i själva verket var det de som övade mig i tjänsten och förberedde mig på det som längre fram skulle komma att bli min egen livskurs.