Japan

När Miho närmade sig slutet på sin graviditet hade hon svårt att ta del i förkunnartjänsten på samma sätt som hon brukade. Men eftersom hon ville fortsätta sin pionjärtjänst, bad hon tillsyningsmannen för tjänsten om adresser till lägenheter i bostadshus med omfattande säkerhetsanordningar och till andra hushåll som det var mycket svårt att nå. Han gav henne ett hundratal adresser. Miho satt hemma och ringde till så många hon kunde. Vid första försöket ville ingen lyssna, och inom 30 minuter hade hon ringt alla. Därefter följde hon upp telefonsamtalen med brev. All information hon hade snappat upp under ett samtal, exempelvis ett barnskrik i bakgrunden, använde hon som grund till ett kort brev. När hon antog att brevet hade kommit fram ringde hon upp mottagaren och resonerade om nyttan av att tillämpa de bibliska råd som nämnts i brevet. En kvinna som Miho ringde ville absolut inte samtala med henne, men Miho skickade ändå ett brev till henne. När Miho senare ringde upp igen var det bara dottern, som var i skolåldern, som var hemma, och hon hade läst Mihos brev. Miho vittnade för henne och lovade att skicka ett brev med några bibliska råd som gällde livet i skolan. Hon talade också om när hon tänkte ringa igen. Nästa gång var det mamman som svarade, och hon sade att dottern hade haft problem i skolan och att det Miho hade sagt till henne hade varit till hjälp. Efter ytterligare några samtal och brev började både mamman och dottern studera.

[Bild på sidan 43]

Miho