En predikoresa längs Maronifloden

Långt bort från storstädernas brus, inne i Amazonas regnskog i Sydamerika, bor människor med olika nationalitet, ursprung och språk. I juli 2017 gav sig en grupp på 13 Jehovas vittnen ut på en predikoresa uppför Maronifloden och dess östliga bifloder i Franska Guyana. Varför gjorde de det? För att dela med sig av Bibelns hoppfulla budskap till människor som bor längs floden.

Förberedelser inför resan

En månad före den 12 dagar långa resan träffades alla 13 för ett planeringsmöte. ”Vi fick lära oss mer om området och dess historia, och vi pratade igenom hur vi kunde förbereda oss för resan”, berättar Winsley. Alla utrustades med en vattentät behållare, där en hängmatta och ett myggnät fick plats. Det skulle ingå två flygresor i turen och dessutom många timmars paddlande i kanoter gjorda av urholkade trädstammar.

Hur kände de som var inbjudna för att vara med på den här kampanjen? Claude och Lisette, som är i pensionsåldern, tackade ja direkt. ”Jag blev överlycklig, men samtidigt lite rädd”, säger Claude. ”Jag hade hört om hur farliga forsarna kunde vara.” Lisette berättar att hon oroade sig för något annat: ”Jag undrade hur jag skulle kunna kommunicera med människorna där på deras språk.”

Mickaël, som också var med på resan, kände på liknande sätt. Han säger: ”Vi visste inte så mycket om folkgruppen wayana, så jag försökte hitta information på internet och lärde mig några ord och hälsningsfraser på deras språk.”

Shirley, som åkte tillsammans med sin man, Johann, gjorde en lista över de språk som talas i området. ”Vi laddade ner filmer från jw.org på de flesta språken, och skaffade en bok med vanliga fraser på wayana”, berättar hon.

Väl framme i regnskogen

Tisdagen den 4 juli gick gruppen ombord på ett flyg i Saint-Laurent du Maroni som tog dem till Maripasoula, en liten stad i Franska Guyanas inland.

Under de fyra nästkommande dagarna färdades gruppen uppför floden med hjälp av motordrivna kanoter, så kallade piroger, och besökte byborna som bodde utmed floden. ”Vi märkte att många var väldigt intresserade av andliga ämnen”, säger Roland, en av dem som var med på resan. ”De hade många frågor och några ville studera Bibeln med oss.”

I en by träffade Johann och Shirley ett ungt par som hade en släkting som nyligen tagit livet av sig. Johann berättar: ”Vi visade kortfilmen En indian lär känna sin skapare”, som finns på JW Broadcasting. ”Paret blev väldigt rörda av filmen. De gav oss sina mejladresser så att vi skulle kunna hålla kontakten.”

Under färden längs floden tog gruppen sig som längst till Antécume Pata. Där fick de trötta vittnena tillåtelse av hövdingen att hänga upp sina hängmattor på en allmän plats i byn. Och precis som lokalbefolkningen tvättade de sig i floden.

Därifrån reste gruppen vidare till byn Twenké, där det visade sig att flera av invånarna var i sorg eftersom en person hade gått bort. Éric, som var en av dem som organiserade resan, berättar: ”Den ’Stora mannen’, alltså hövdingen, lät oss gå runt i byn för att trösta dem som sörjde. Hövdingen och hans familj tyckte mycket om de bibelverser vi läste för dem på wayana. Vi visade också filmer om Bibelns hopp om en uppståndelse.”

Vidare till Grand-Santi och Apatou

Resan fortsatte med en halvtimmes flygning från Maripasoula till den lilla staden Grand-Santi. På tisdagen och onsdagen delade vittnena med sig av Bibelns budskap till byborna. På torsdagen var det dags för nästa etapp – en över fem timmar lång resa längs floden till byn Apatou.

Näst sista dagen på resan besökte gruppen byar uppe i skogen där marunerna lever, ättlingar till afrikanska slavar som fördes över till Sydamerika under kolonialtiden i grannlandet Surinam. Vittnena inbjöd alla till ett möte som hölls i ett stort tält i skogen som hade satts upp enbart för det tillfället. ”Vi blev så glada när vi såg hur många som kom”, säger Claude. ”Vi hade ju bjudit in dem samma morgon!” Karsten, som aldrig tidigare upplevt en sådan resa till inlandet, höll en föreläsning på ndjuka med temat ”Finns det ett liv efter detta?”. Det var sammanlagt 91 personer från flera byar som kom till mötet.

”Vi åker gärna tillbaka!”

Till sist återvände gruppen till Saint-Laurent du Maroni. Alla var helt lyriska över den positiva responsen och att så många av byborna hade tagit emot litteratur och velat se filmer som gjorts av Jehovas vittnen.

”Jag kan inte beskriva hur glad jag är över att jag följde med på den här resan”, säger Lisette. Cindy tillägger: ”Om en sådan här chans dyker upp igen skulle jag göra allt för att få åka. Man måste uppleva det själv för att inse hur roligt det är!”

Efter resan var det flera av deltagarna som blev sugna på att återvända. ”Vi åker gärna tillbaka!” säger Mickaël. Winsley flyttade senare till Saint-Laurent du Maroni. Och Claude och Lisette, som båda är i 60-årsåldern, bestämde sig för att flytta till Apatou.