Människofiske på Fiji

FIJI — namnet får en att tänka på ett Söderhavsparadis. Blågrönt vatten, korallrev, vajande kokospalmer, grönskande berg, tropiska fiskar, exotiska frukter och blommor. Allt detta finns i stor mängd på denna arkipelag, som består av 300 öar och som ligger omkring 180 mil norr om Nya Zeeland i Stilla havet. Därför håller du kanske med om att Fiji skulle kunna vara allas vår dröm om ett tropiskt paradis.

Men det är inte bara Fijis vackra natur som är fascinerande. Ja, alldeles som det finns en stor variation bland fiskarna i korallreven, är variationerna stora även på land. De etniska olikheterna på Fiji saknar nog motsvarighet i Stillahavsområdet. De två största grupperna bland de nästan 750.000 invånarna är de infödda fijianerna, vilka är av melanesiskt ursprung, och indier födda på Fiji, vilka är avkomlingar av arbetare som kom dit från Indien medan Storbritannien ännu hade kolonier. Men det finns även banabaner, européer, gilberteser, kineser, rotumaner, tuvaluaner och andra.

I detta mångkulturella samhälle är Jehovas vittnen fullt upptagna med ett fiskeriarbete. (Markus 1:17) Det är en utmaning att predika de goda nyheterna om Guds kungarike i ett så mångskiftande samhälle. Till att börja med behöver man överbrygga de språkliga och kulturella barriärerna. Även om engelska är det gemensamma språket, måste man många gånger använda sig av fiji, hindi, rotumanska eller andra språk.

Man måste även använda olika tillvägagångssätt beroende på den persons religiösa bakgrund som man samtalar med. Flertalet infödda fijianer och andra infödda öbor tillhör olika kristna kyrkosamfund. Den indiska befolkningen består av hinduer, muslimer och sikher, av vilka hinduerna är i majoritet. Det finns gott om kyrkor i städerna och byarna, men på Fijis två största öar utgör de många hinduiska templen och muslimska moskéerna en kontrast.

Många av vittnena på platsen har under sin uppväxttid lärt sig tala de tre större språken — engelska, fiji och hindi. Det är en stor fördel i ”fisket” att kunna göra det. Ibland blir människor förvånade över att höra en fijian tala flytande hindi och en hindu tala flytande fiji. För att klara av de kulturella, religiösa och språkliga olikheterna krävs det att man är allsidig när man samtalar med människor för att ”bli delaktig i ... [de goda nyheterna] med andra”. — 1 Korinthierna 9:23.

Att ”fiska” i en fijiansk by

De infödda fijianerna är vänliga och gästfria. Det är svårt att tänka sig att det för bara lite drygt ett hundra år sedan förekom många stamstrider. Vid tiden för de första kontakterna med Europa var Fiji faktiskt känt som Kannibalöarna. När så småningom en inflytelserik hövding fick makten och blev omvänd, dog stridigheterna och kannibalismen ut. Olikheterna mellan stammarna finns nu kvar bara i de många dialekter som man talar i de olika provinserna, även om de flesta förstår den bauanska dialekten.

Förutom Suva, som är huvudstad, finns det flera städer över hela Fiji. Flertalet fijianer bor i bysamhällen som styrs av en turaga ni koro — en hövding. När man kommer till en by för att ”fiska”, är det brukligt att gå till den mannen för att begära tillstånd att besöka de olika bostadshusen, som kallas bure. Det är bara någon gång emellanåt man nekas tillstånd, vanligtvis på grund av att någon av prästerna i byn motstår Jehovas vittnen. Hur är det då att besöka ett fijianskt hem?

När vi kommit in i en bure sätter vi oss på golvet med korslagda ben. Här behöver man inte någon välformulerad inledning, en sådan som används för att fånga uppmärksamheten hos upptagna västerlänningar. Alla som kommer för att tala om Gud är välkomna. När man ber den besökte ta fram sin bibel, säger han ”tulou” (ursäkta mig), reser sig villigt, sträcker sig mot en hylla efter Bibeln på fiji och läser ivrigt de avsnitt som den besökande förkunnaren nämner.

[Bild på sidan 24]

En bure, ett bostadshus, på en av öarna