1, 2. a) Hur visade den styrande kretsen under det första århundradet intresse för de äldres behov? b) Vilket bevis finns det för att predikoverket inte försummades?

KORT efter pingsten år 33 v.t. uppstod det i den kristna församlingen ”knot från de grekisktalande judarnas sida mot de hebreisktalande judarna, därför att deras änkor blev förbisedda vid den dagliga utdelningen [av mat åt de behövande]”. En del av dessa änkor var utan tvivel äldre och ur stånd att sörja för sig själva. I alla händelser ingrep apostlarna och sade: ”Sök åt er ut sju män bland er med gott vittnesbörd, fulla av ande och vishet, så att vi må sätta dem att sköta denna nödvändiga uppgift.” — Apostlagärningarna 6:1—3.

² De första kristna betraktade således detta att sörja för de behövande som en ”nödvändig uppgift”. Flera år senare skrev lärjungen Jakob: ”Den form av gudsdyrkan som är ren och obesudlad från vår Guds och Faders ståndpunkt är denna: att se till föräldralösa och änkor i deras betryck och att bevara sig utan fläck från världen.” (Jakob 1:27) Betydde då detta att det livsviktiga predikoarbetet försummades? Nej, för i berättelsen i Apostlagärningarna heter det att efter det att arbetet med att ge änkorna hjälp hade blivit organiserat på rätt sätt, så ”fortsatte Guds ord att växa till, och antalet lärjungar fortsatte att öka mycket i Jerusalem”. — Apostlagärningarna 6:7.

Att visa änkor heder

4. a) Varför och hur ”hedrade” församlingen under det första århundradet änkor? b) Var sådana anordningar alltid nödvändiga?

⁴ I Första Timoteus, kapitel 5, visar Paulus hur de första kristna tog hand om äldre änkor i församlingen. Han uppmanade Timoteus: ”Hedra änkor som verkligen är änkor.” (Vers 3) Äldre änkor pekades ut såsom särskilt värda att få heder i form av regelbundet ekonomiskt underhåll. Sådana personer var utestängda från alla synliga möjligheter till uppehälle och kunde endast sätta ”sitt hopp till Gud” och hålla ut i ”ödmjuka vädjanden och böner natt och dag”. (Vers 5) Hur besvarades deras böner om uppehälle? Genom församlingen. På ett organiserat sätt försågs änkor som var förtjänta av det med ett blygsamt uppehälle. Om en änka hade ekonomiska tillgångar eller hade släktingar som kunde försörja henne, var naturligtvis sådana anordningar onödiga. — Vers 4, 16.

5. a) Hur kan somliga änkor ha ägnat sig åt ”sinnlig njutning”? b) Var församlingen förpliktad att understödja sådana?

⁵ ”Men den [änka] som ägnar sig åt sinnlig njutning”, varnade Paulus, ”hon är [andligen] död, fastän hon lever.” (Vers 6) Paulus förklarar inte varför han kunde säga om somliga på den tiden att de, som The Kingdom Interlinear Translation of the Greek Scriptures ordagrant återger det, ”uppför sig vällustigt”. Somliga kan ha kämpat en kamp med sina ”sexuella böjelser”. (Vers 11) Men enligt Liddell & Scott’s Greek-English Lexicon skulle detta att ”uppträda vällustigt” också kunna ha inneburit att ”leva slappt eller i omåttligt välstånd eller festande”. Så några ville kanske att församlingen skulle göra dem rikare, finansiera ett överdådigt, njutningslystet liv av omåttlighet. Hur det än var, så visar Paulus att sådana personer inte var berättigade att få underhåll av församlingen.

6, 7 och fotnot. a) Vad var ”listan”? b) Varför var de som var under 60 år inte berättigade att få underhåll? c) Hur hjälpte Paulus yngre änkor att inte få en ogynnsam ”dom”?

⁶ Därefter sade Paulus: ”En änka må uppföras på listan [över dem som fick ekonomiskt underhåll] sedan hon blivit minst sextio år gammal.” På Paulus’ tid betraktades tydligen en kvinna som var över 60 år som oförmögen att försörja sig själv och ansågs ha små utsikter att kunna gifta om sig.a ”Avvisa däremot”, sade Paulus, ”yngre änkor [från att föras upp på listan], ty när deras sexuella böjelser har kommit emellan dem och den Smorde, vill de gifta sig och har då en dom över sig, därför att de har visat förakt för sitt första uttryck för tro.” — Vers 9, 11, 12.

⁷ Om ”listan” hade varit öppen för yngre änkor, skulle de kanske förhastat ha kunnat tillkännage en avsikt att förbli ogifta. Men allteftersom tiden gick, skulle somliga kanske ha fått svårt med att behärska sina ”sexuella böjelser” och velat gifta om sig och så fått ”en dom över sig” för att de hade ”visat förakt för sitt första uttryck för tro” att förbli ogifta. (Jämför Predikaren 5:1—5.) Paulus förhindrade sådana problem genom att sedan säga: ”Jag [vill] att de yngre änkorna skall gifta sig ... [och] föda barn.” — Vers 14.

8. a) Hur skyddade Paulus’ riktlinjer församlingen? b) Sörjde man också för behövande yngre änkor och äldre män?

⁸ Aposteln begränsade också listan till dem som hade ett långt förflutet av förträffliga kristna gärningar. (Vers 10) Församlingen var således inte något ”välfärdssamhälle” för de lata eller de giriga. (2 Tessalonikerna 3:10, 11) Men hur var det då med äldre män och yngre änkor? Om sådana råkade i nöd, sörjde församlingen säkert för dem på en enskild basis. — Jämför 1 Johannes 3:17, 18.

9. a) Varför måste de anordningar som görs för vården av de äldre i våra dagar skilja sig från de som gjordes under det första århundradet? b) Vad hjälper Paulus’ dryftande om änkor i 1 Timoteus, kapitel 5, oss i våra dagar att inse?

⁹ Sådana anordningar var antagligen fullt tillräckliga för behoven under det första århundradet. Men som The Expositor’s Bible Commentary anmärker: ”I våra dagar med inkomster från försäkringar, social trygghet och tillfällen till arbete är situationen helt annorlunda.” Som en följd av den förändrade sociala och ekonomiska situationen är det sällan nödvändigt för församlingar i våra dagar att ha listor över äldre understödstagare. Men Paulus’ ord till Timoteus hjälper oss dock att inse följande: 1) De äldres problem angår hela församlingen — framför allt de äldste. 2) Vården av de äldre bör organiseras på rätt sätt. 3) Sådan vård är begränsad till dem som verkligen är i behov av den.