Sidan två

”Latinamerikanska myndigheter varnar nu för att den försämrade levnadsstandarden i land efter land skapar en hopplöshet som börjar ta sig uttryck i en olycksbådande politisk dekadens.” — The New York Times, 29 november 1988.

Under 1980-talet har miljontals människor — som redan var hopplöst utarmade — fått uppleva hur inflationen tärt på deras redan knappa inkomster. För dem är det inte bara fråga om att klara av de ökade levnadskostnaderna, utan det är snarare en kamp för att över huvud taget överleva. Har du lagt märke till de ökade priserna på baslivsmedel i det land där du bor? Tycker du att det verkar som om du får mindre och mindre i din matkasse för de pengar du betalar? Då vet du, i likhet med många andra människor, av egen erfarenhet att levnadskostnaderna ökar.

Finns det någon lösning?

Stigande priser — hur människor drabbas

Från Vakna!: s korrespondent i Spanien

”Vi har helt slutat upp att äta tomater, för det är alldeles för dyrt. Och frukt, det kommer jag inte ens ihåg när jag köpte sist”, suckade en husmor i Indien.

”Vi har inte råd att köpa skor eller kläder”, klagar en mexikansk textilarbetare som försöker försörja en familj på fem personer. ”För fyra år sedan hade vi mindre pengar, men då var allting billigare. Nu räcker inte pengarna till någonting.” I det land där han bor förlorade peson 35,4 procent i köpkraft mellan 1982 och 1986.

Muhammed el-Ghani är nattvakt i Kairo i Egypten, där priserna på vissa nödvändighetsartiklar har fördubblats på bara tolv månader. ”Vi lever för dagen”, förklarar han, ”och det finns dagar då vi inte har råd att äta.”

I Brasilien fick ett stackars offer för en tågolycka vänta i 20 år innan hans skadeståndskrav avgjordes i rätten. Han tilldelades slutligen en månatlig summa som motsvarade hälften av minimilönen i landet vid tiden för olyckan. På grund av inflationen räckte dock denna summa förmodligen inte ens till att betala bussbiljetten när han åkte för att hämta den.

Bala från Nigeria, som redan var far till tre barn, svimmade när han fick höra att hans fru just hade fött trillingar. Trots att han hade två arbeten, räckte familjens inkomster knappt till de mest grundläggande behoven, och livsmedelspriserna fortsätter att öka. Han vet att det kommer att bli omöjligt att förse barnen ens med livets nödtorft. Han var beredd att lämna bort de nyfödda för adoption.

Bilden är densamma över hela världen, även om detaljerna kan vara olika. Levnadskostnaderna ökar obevekligt. För många har bröd och mjölk blivit lyxvaror och tre mål om dagen en sällsynthet. En rapport från Nigeria uppger: ”Bröd, som hittills varit den huvudsakliga födan för de flesta nigerianer, konsumeras nu bara av de välbärgade. Ris förekommer bara vid festliga tillfällen.”

Somliga söker lösa problemet genom att arbeta mera, men för andra är det svårt eller rentav omöjligt att få tag i ett arbete. De tvingas att ägna hela dagarna åt ett ändlöst och ofta fruktlöst sökande efter mat. För dem är det inte bara fråga om att klara av de ökade levnadskostnaderna, utan det är snarare en kamp för att över huvud taget överleva.

Boven i dramat är i de flesta fall inflationen, dvs. den höjda prisnivån. Löneökningar kan också förekomma, men de håller sällan jämna steg med de höjda priserna. Särskilt hårt drabbas de som lever på fasta bidrag, till exempel pensionärer och arbetslösa. I många av de mindre utvecklade länderna i världen har det skett en markant sänkning av levnadsstandarden under de senaste åren. Generellt sett kan det sägas att även om de rika i världen kanske blir rikare, så blir de fattiga definitivt fattigare. Är det så i det land där du bor?

Ekonomiska svårigheter skapar oro

Med tanke på dessa problem är det inte förvånande att många höjer sin röst i protest. Utfattiga lärare från provinserna Chiapas och Oaxaca satte till exempel för en tid sedan upp tält på ett stort torg i centrala Mexico City och vakade där i hopp om att deras aktion skulle kunna åstadkomma ekonomisk rättvisa. ”Människorna exploateras”, försäkrade en av dem. I andra länder har kravaller brutit ut när priserna skjutit i höjden.

Brottsligheten, som av somliga beskrivits som de fattigas tysta men farliga revolt mot de rika, ökar också lavinartat. Ett polisseminarium ansåg att den våg av brottslighet som nu sveper över världen kan hänföras till den hopplösa ekonomiska situation som så många människor befinner sig i. Den ekonomiska vanmakten tar sig ibland otäcka uttryck. I två byar i Indien mördades år 1987 mer än 50 människor ur de högsta kasterna av hundratals svältande bönder som kände sig utnyttjade av storgodsägare från högre kaster.

Vem bär skulden?

Under 1900-talet har större rikedomar skapats än någonsin tidigare. Men nu när detta århundrade går mot sitt slut, ser vi, paradoxalt nog, hur miljoner och åter miljoner människor sjunker ner i bestående fattigdom. Löften om en ljusare morgondag, ett ekonomiskt uppsving och skäliga inkomster för alla är alltför ofta ingenting annat än politiska önskedrömmar.

Vem eller vad bär skulden? Många lägger skulden på de styrande. De styrande lägger i sin tur ofta skulden på andra länders ekonomiska politik. Det internationella ekonomiska systemet har också utsatts för besk kritik. Problemen är uppenbarligen komplicerade, och några lösningar tycks inte vara i sikte. I följande artikel skall vi ta upp några av de viktigaste orsakerna till levnadskostnadskrisen och varför det är så svårt att göra något åt den.

Vad är orsaken till levnadskostnadskrisen?

FRÅN Belgrad till Buenos Aires, från Lagos till Lima, från Manila till Mexico City och från Washington till Wellington kämpar regeringarna sin kamp mot inflationen.

Ibland befinner sig regeringarna själva i stora ekonomiska svårigheter. En rapport förklarar att ”Förenta staterna har dragit på sig större skulder under de fem senaste åren än under hela [sin] tidigare historia”. Regeringen i ett afrikanskt land var nyligen tvungen att inhibera länge emotsedda löneökningar. Den upptäckte till sin förlägenhet att det helt enkelt inte fanns tillräckligt mycket pengar i statskassan för att täcka de nya löneutgifterna. Även i ett stort latinamerikanskt land var inflationstakten så hög att regeringen fruktade att man i slutet av år 1988 inte längre skulle kunna betala lönerna till drygt en miljon statstjänstemän.

Femårsplaner, devalveringar, lönestopp, priskontroll och andra ekonomiska botemedel proklameras. Men problemen är komplicerade, och några lösningar tycks inte vara i sikte. För att belysa hur stora svårigheterna är ger Vakna! här en översikt över några av de främsta orsakerna till den krisartade kostnadsutvecklingen.

Det bräckliga ekonomiska systemet

Ländernas ömsesidiga beroende. En internationell finansman förklarade: ”Världen är en. Vår ekonomi är global. ... Att tänka sig en unilateral lösning i en global ekonomi är rent nonsens.” En konjunktursvacka i västländerna slår till exempel snart tillbaka på de fattiga länderna, som finner att det inte längre finns någon efterfrågan på deras produkter. Räntehöjningar i Förenta staterna innebär att latinamerikanska och afrikanska stater kommer att få ännu svårare att betala räntorna på sina skulder. Generellt sett är det så att ju fattigare landet är, desto mindre inflytande har det på det ekonomiska klimatet i stort, men desto sårbarare är det för ogynnsamma ekonomiska vindar.

Fluktuationerna på aktiemarknaden belyser hur bräckligt det ekonomiska systemet är och hur beroende världens länder är av varandra. Aktieägarna har varit så nervösa över den ekonomiska situationen att dystra siffror för den amerikanska handeln i augusti 1987 och möjligen ett obetänksamt yttrande från en befattningshavare inom finansdepartementet uppges ha varit nog för att utlösa den internationella börskraschen i oktober 1987.

Med tanke på Förenta staternas svåra skuldproblem och de ekonomiska makthavarnas oförmåga eller ovillighet att samordna den ekonomiska politiken är det föga sannolikt att förtroendet kommer att återställas inom den närmaste framtiden. Ekonomen Stephen Marris sade beträffande denna situation: ”Vi befinner oss i verklig knipa. Det finns ingen lättvindig utväg.”

Prisfluktuationer. Under de senaste åren har det förekommit dramatiska fluktuationer i priset på olja, metaller och andra viktiga handelsvaror. Den plötsliga höjningen av oljepriserna på 1970-talet förorsakade utbredd inflation och var den tändande gnistan till en världsomfattande konjunkturnedgång. Icke oljeproducerande länder i tredje världen drabbades särskilt hårt.

Under 1980-talet har priserna på de flesta handelsvaror sjunkit drastiskt. Detta har allvarligt hämmat ekonomin i fattiga länder, vars export huvudsakligen utgörs av sådana produkter. Länder som Mexico och Nigeria, vilka är starkt beroende av sin oljeexport, har också erfarit en allvarlig försämring av levnadsstandarden till följd av de sänkta oljepriserna. Sådana prisfluktuationer kan omintetgöra den bästa ekonomiska planering.

Kortsiktig planering av statsfinanserna

Militära utgifter. Världens sammanlagda militärutgifter för 1987 har beräknats uppgå till omkring en biljon dollar. Det motsvarar omkring 1,8 miljoner dollar i minuten! Det är inte bara de rika länderna som ödslar bort pengar på vapen; några av världens fattigaste länder har planerat att öka sina försvarsutgifter med 10 procent per år.

Ekonomen John K. Galbraith pekar på de sociala och ekonomiska verkningarna av de höga militärutgifterna i tredje världen och säger: ”De som får betala denna krigsmateriel är de fattigaste av de fattiga. Den införskaffas på bekostnad av icke-militära investeringar avsedda att förbättra levnadsstandarden, på bekostnad av människornas själva levebröd.”

”Vita elefanter”. Det berättas att en kung av Siam brukade ge en vit elefant till hovmän som han inte tyckte om. Eftersom elefanten ansågs vara ett heligt djur, kunde den inte sättas i arbete. Underhållskostnaderna skulle därför medföra ekonomisk ruin för den olycksalige mottagaren av gåvan. På senare år har många västländer oavsiktligt spelat samma roll som denne kung av Siam. Deras biståndsprogram har finansierat storslagna teknologiska projekt som mottagarnationerna inte har kunnat underhålla.

Dessa kostnadskrävande, opraktiska ”vita elefanter” vanpryder det ekonomiska landskapet i många fattiga länder: luxuösa flygplatser, från vilka det högst sällan avgår några plan, ett högmodernt bageri som inte kan producera bröd på grund av bristen på mjöl, en gigantisk cementfabrik som drabbas av ständiga driftstopp på grund av dåligt underhåll.

Staterna i tredje världen har ibland dragit på sig ofantliga skulder genom att ödsla pengar på storstilade projekt som dammanläggningar för produktion av vattenkraft, kärnkraftverk eller till och med helt nya huvudstäder.

Befolkningsexplosionen

I många länder har den snabba befolkningstillväxten bidragit till en försämrad levnadsstandard. Bostäder, arbetstillfällen, skolor och även livsmedelsproduktionen kan helt enkelt inte hålla jämna steg med den ständigt ökade efterfrågan. Mexico, med sin snabbt växande befolkning, måste till exempel skapa en miljon arbetstillfällen om året bara för att hindra arbetslösheten att öka. I många afrikanska länder har den snabba befolkningsökningen — som förvärrats genom inflyttningen till städerna — lett till en tredubbling av livsmedelsimporten och har bidragit till den försämrade levnadsstandarden under det senaste decenniet. En del förtvivlade fäder, som inte kan få tag i arbete och försörja sina stora familjer, har bara övergett dem eller har till och med begått självmord.

Svagheter i systemet

Oberäkneliga marknadskrafter. Ekonomisk prognostisering är som bekant en otillförlitlig vetenskap. Problemet är att det även i mer utvecklade länder är svårt för experterna att veta exakt vad som händer på ekonomins område, samtidigt som det i tredje världen — där man inte kan få tag i tillförlitliga data — är praktiskt taget omöjligt. Och även om ekonomerna kunde enas om exakt vad problemen bestod i, skulle de utan tvivel föreskriva olika lösningar, i enlighet med sina egna politiska eller sociala uppfattningar. Något som ytterligare komplicerar det hela är att politikerna, som ju fattar de avgörande besluten, har en tendens att endast lyda de ekonomiska råd som faller dem i smaken.

Beträffande situationen i Förenta staterna förklarade förre amerikanske handelsministern Peter Peterson: ”Våra problem är i grund och botten inte ekonomiska. Det som hindrar oss är snarare bristen på politiskt samförstånd. Vi kommer inte ens överens om vad våra ekonomiska problem består i.”

Trångsynt själviskhet. De enskilda länderna har en tendens att enbart bevaka sina egna intressen, oavsett hur detta påverkar andra. Ibland ges exempelvis ekonomiskt bistånd i form av avancerad militär utrustning till ett land som inte ens kan mätta alla sina invånare. Givarlandets motiv är uppenbarligen ekonomiska eller politiska snarare än humanitära. De tullmurar som de rika industriländerna sätter upp för att skydda sina egna producenter hindrar de fattigare länderna från att sälja ens sina viktigaste stapelvaror.

De underutvecklade länderna kritiserar det internationella bankväsendet för att bara vara ute efter snabba ränteintäkter. Somliga projekt får inte tillräckligt ekonomiskt stöd och måste överges, helt enkelt därför att långivaren inte snabbt nog får valuta för sina pengar. De höga räntor som dessa skuldsatta nationer nu måste betala har främst sin grund i att andra nationer, som är mycket rikare, har levt över sina tillgångar. President Alfonsín i Argentina påpekade att Latinamerika på bara fem år till Förenta staterna och Europa har pungat ut med en summa motsvarande två Marshallplaner.a Ändå är dessa länder mer skuldsatta än någonsin.

Girighet och korruption. Presidenterna i vissa afrikanska och asiatiska länder har anklagats för att ha förskingrat miljarder dollar. Polischefer och framträdande finansmän i Latinamerika har också varit inblandade i svindelhärvor som omfattat mångmiljonbelopp. Dessa ofantliga penningsummor tas vanligtvis från projekt som har till syfte att förbättra den enkle medborgarens lott. Utbredd korruption på alla nivåer i samhället underminerar i hög grad ekonomin i otaliga nationer och ökar det ekonomiska trycket på den fattiga majoriteten som måste betala kalaset.

Cynism och kommersiell snikenhet har också bidragit till den nuvarande krisen när det gäller levnadskostnader. Den aggressiva marknadsföring som många av de multinationella tobaksbolagen bedriver har till exempel lyckats förmå miljontals utarmade människor att slösa bort sina knappa tillgångar på cigarretter. I somliga utvecklingsländer säljs stora mängder hälsovådliga cigarretter med hög tjärhalt, och många av kunderna är okunniga om hälsoriskerna. Värdefull åkerjord används nu till tobaksodling i förhoppning om att den skall inbringa viktig utländsk valuta, ett hopp som dock ofta inte infrias. Under tiden fortsätter sjukdomar till följd av rökning att öka i takt med de stigande levnadskostnaderna.

Denna korta överblick över orsakerna till den krisartade kostnadsutvecklingen visar med all önskvärd tydlighet vilken hopplös uppgift de regeringar ställs inför som strävar efter att förbättra den ekonomiska situationen för landets invånare. President Mitterrand i Frankrike klagade i ett anförande inför ett ekonomiskt forum över en ”värld som ständigt flyttar mattan under ens fötter, drar undan den och hotar att knuffa omkull en”. Statsmän och ekonomer i tredje världen vet av bitter erfarenhet exakt vad han menar.

Innebär detta att det inte finns något hopp om ekonomisk återhämtning? Räcker inte världens resurser för att ge alla människor en hygglig levnadsstandard? Följande artikel kommer att besvara dessa frågor.

[Fotnoter]

[Ruta på sidan 8]

Skuldproblemet

Statsskulder

I många länder är statens utgifter mycket större än dess inkomster. Den omfattande upplåning som därigenom blir nödvändig gör att det under årens lopp byggs upp ett enormt budgetunderskott, som brukar kallas statsskuld. För att kunna betala tillbaka denna skuld, plus ränta, tvingas regeringarna att ta ytterligare lån, vilket pressar upp räntorna och underblåser inflationen. Som tidskriften Time förklarade är regeringarna också ovilliga att minska utgifterna på grund av att ”väljarna, som ju bara är människor, vill ha fler förmåner och lägre skatter, och politikerna, som ju trots allt är politiker, påverkas av [väljarnas önskningar]”. Räkenskapens dag skjuts därför på framtiden, och under tiden ökar levnadskostnaderna.

Utlandsskulder

Vissa länder importerar av olika skäl mer varor och tjänster än de exporterar, vilket resulterar i ett underskott i handelsbalansen. Detta underskott måste betalas i en valuta som andra nationer är villiga att acceptera, vanligtvis dollar eller andra hårdvalutor. Dessa pengar måste antingen tas från reserverna eller lånas från andra länder. Om landets reserver minskar betänkligt och lån inte kan anskaffas, kan man bli tvungen att införa importrestriktioner eller devalvera landets valuta. Båda dessa åtgärder förorsakar stora prishöjningar på importerade varor, av vilka många mycket väl kan vara nödvändiga för både industrin och den enskilde konsumenten.

Länderna i tredje världen har speciellt stora problem med handelsbalansen, eftersom värdet av de varor de exporterar i nästan samtliga fall har minskat drastiskt. År 1960 kunde man till exempel för ett ton kaffe köpa 37 ton gödningsämnen, medan motsvarande siffra för år 1982 endast var 16 ton. Situationen är ungefär densamma när det gäller kakao, te, bomull, koppar, tenn och andra råvaror som utgör större delen av u-ländernas export. Till stor del på grund av dessa ogynnsamma bytesförhållanden, som de knappt har någon kontroll över, uppgick utvecklingsländernas sammanlagda skulder år 1987 till den svindlande summan 1.000 miljarder dollar. Detta utgör en allvarlig black om foten för den ekonomiska återhämtningen och hotar till och med regeringarnas stabilitet i vissa länder.

Som The New York Times för en tid sedan uttryckte det: ”Det enda som förenar Latinamerika är skuldproblemet. ... Enligt regeringarna själva är detta orsaken till deras vacklande popularitet och betraktas som den viktigaste politiska variabel som kan påverka deras närmaste framtid.”

[Karta på sidan 7]

(För formaterad text, se publikationen)

Inflationen i världen 1980—1985

(Uppgifterna hämtade från publikationen El Mundo en Cifras, utgiven av The Economist)

■ 0 till 15 %

■ 15 till 30 %

■ 30 till 100 %

■ över 100 %

■ Uppgifter saknas

Vilket hopp finns det om ekonomisk återhämtning?

Under den franske kungen Ludvig XVI:s regering uppges hans gemål, Marie Antoinette, en gång ha frågat finansministern: ”Vad ämnar ni göra åt budgetunderskottet, herr minister?” Hans svar löd: ”Ingenting, madame. Det är alltför stort.”

ÄVEN om tiderna har förändrats, tycks denna filosofi fortfarande vara på modet. Statsmän och ekonomer i lika mån beklagar nationernas oerhörda statsskulder, den allvarliga ekonomiska obalansen mellan rika och fattiga länder och den beklämmande fattigdomen i så många länder. Men praktiskt taget ingenting görs åt saken — problemen är alltför stora. Verkar det vettigt?

Ordet ”ekonomi” kommer från det grekiska ordet oikonomos, som betyder ”förvaltare” eller ”husföreståndare”. Världsekonomi är alltså en beskrivning av hur världens ”hus” förvaltas eller sköts. Hur fungerar då denna hushållning?

För att belysa det kan vi tänka oss jorden som en by och de enskilda nationerna som byborna. En av de rikaste byborna är mycket slösaktig och är skyldig nästan alla de andra pengar, men eftersom han är fordringsägarnas bästa kund, drar de sig för att kräva honom på betalning. Några av de fattiga familjerna är så djupt skuldsatta att de måste låna pengar bara för att kunna betala de höga räntorna på sina lån. Samtidigt har fadern i en av de mest utblottade familjerna i grannskapet just kostat på sig själv och sina vänner en överdådig festmåltid, trots att flera av hans barn svälter.

De mer välsituerade familjerna har rikligt med föda och kastar stora mängder mat i soptunnan. De spenderar mer pengar på sina sällskapsdjur än de fattigare familjerna har råd att lägga ner på sina barn. Då och då har byborna möten för att resonera om alla sina problem, men ingenting tycks bli gjort. Spänningen växer mellan de rika familjerna och de fattiga. Det är tydligt att byns tillgångar sköts på helt fel sätt.

Någon som kan förvalta jordens resurser

God förvaltning är beroende av god moral. Som vi redan har sett har själviskhet och girighet på det nationella planet, på företagsnivå och individuellt sett i hög grad bidragit till den krisartade kostnadsutvecklingen, i synnerhet i de fattigare länderna. Ekonomiska orättvisor är egentligen bara en återspegling av ett orättvist samhällssystem.

Det finns inga lättvindiga lösningar, det medges. Problemen är alltför stora för att kunna angripas av ett enda land, och det finns inte någon internationell organisation som har den kapacitet som behövs för att ta itu med dem. Världens ledande män kritiseras också för att de inte har den politiska målmedvetenhet som krävs för att ge sig i kast med dem.

Historien berättar emellertid om en härskare som ägnade särskilt stor uppmärksamhet åt de ekonomiskt förtryckta. Han stiftade speciella lagar för att skydda dem och sörja för dem.

Denne härskare var den som befriade israeliterna från fångenskapen i Egypten för omkring 3.500 år sedan och som mirakulöst försåg dem med manna under deras 40-åriga vandring i öknen. Denne osynlige kung såg till att alla hade vad de behövde. — 2 Moseboken 16:18; jämför 2 Korintierna 8:15.

Längre fram, när israeliterna kom in i det utlovade landet, hade de gudagivna lagar som skyddade de fattiga och nödlidande. Räntefria lån gavs åt dem som hade råkat ut för svårigheter. De fattiga fick plocka ax på åkrarna och göra efterskörd i fruktträdgårdar och vingårdar. Och ägarna var tvungna att lämna något kvar åt dem. Gud gav också mer välsituerade israeliter följande uppmaning: ”Du skall gärna öppna din hand för din broder, för de arma och fattiga som du har i ditt land.” — 5 Moseboken 15:7—11.

Gud skötte hushållningen i Israel på ett sådant sätt att alla invånare kunde ha det bra, under förutsättning att de lydde hans anvisningar. Hans representanter, till exempel kung Salomo, var förpliktade att efterlikna Guds exempel. Beträffande Salomo skriver psalmisten: ”Han skall skaffa det betryckta folket rätt, han skall frälsa den fattiges barn. ... Han skall rädda den fattige, som ropar, och den betryckte, som icke har någon hjälpare. Han skall hava medlidande med den arme och fattige ... , och deras blod skall vara dyrbart i hans ögon.” — Psalm 72:4, 12—14, Åkeson.

Trots detta förutsade Gud längre fram i sitt ord att det skulle uppstå en akut ekonomisk kris. Bibeln beskriver de kärva ekonomiska förhållanden som så småningom skulle drabba mänskligheten och säger: ”En limpa ... för en dagslön.” (Uppenbarelseboken 6:6, Levande Bibeln) Detta beskriver mycket träffande hur situationen är för många av världens fattiga. En hel dagslön räcker inte ens till ett enda mål mat.

Verklig ekonomisk återhämtning i sikte

Den enda lösningen på dessa beklagliga förhållanden framhölls av nobelpristagaren Willy Brandt, som sade: ”Det måste bli en ökad medvetenhet om att fattiga och rika länder ... är sammanlänkade genom sin gemensamma önskan att överleva och att lösningar inte kan komma till stånd om inte problemen angrips på ett framsynt och världsomfattande sätt.”

Detta är precis vad Gud själv har i sinnet, ett framsynt och världsomfattande sätt att gripa sig an problemen. I motsats till mänskliga härskare har Gud både viljan och förmågan att åstadkomma en världsomfattande ekonomisk återhämtning.

I den tidigare nämnda profetian om ekonomiska svårigheter presenterar Gud den härskare som han har förordnat, en härskare som kan råda bot på situationen. Han beskrivs som sittande på ”en vit häst” och som en som rider ut ”segrande”. Denne härskare är ingen annan än Jesus Kristus, som inom kort skall ”rida ut segrande” för att utvidga Guds rikes styre som mänsklighetens enda regering. Detta rike i Jesu Kristi händer är Guds sätt att lösa alla problem, bland annat den nuvarande ekonomiska krisen. — Uppenbarelseboken 6:2; jämför Daniel 2:44.

Beträffande detta rikes styre, som i Jesajas profetia omnämns som ”nya himlar”, lovar Gud: ”De skall inte möda sig förgäves, och barnen som de föder drabbas ej av plötslig död.” ”Mina tjänare skall äta, ... mina tjänare skall dricka, ... mina tjänare skall glädjas.” — Jesaja 65:13, 14, 17, 23.

Miljontals människor som i dag mödar sig förgäves kan fatta mod när de hör dessa ord. I Guds nya värld kommer deras barn inte att bli berövade sitt dagliga bröd på grund av ekonomiska svårigheter. Oron över ökade levnadskostnader kommer att ersättas av glädje över att leva.