Är det verkligen en fink?

FINKAR är kända över hela världen. De finns på alla kontinenter utom det isiga Antarktis. Även många öar i världshaven har sin finkpopulation. Oftast är de mycket vackra. Ta till exempel guldsiskan. Den ”ger speciellt liv åt öppna landskap med sina klara gula och svarta färger ... , sin berg- och dalbaneflykt över osynliga berg och dalar i luften och sitt mjuka kvittrande”. — Book of North American Birds.

En fågel som tar priset i praktfull skönhet är gouldsamadinen (astrild, praktfink). Den är 13 centimeter lång och finns i norra Australien, särskilt på eukalyptussavannerna. Du kanske kan få se den i fångenskap som burfågel i ditt land. Att så många fångats som burfåglar har enligt en uppslagsbok ”bidragit till en märkbar nedgång under senare år”.

Finkar har näbbar som invändigt är utformade för att hålla och knäcka frön. ”Fröet kilas in i en speciell fåra i gomsidan och krossas genom att nedre delen av näbben pressas mot det. Höljet skalas sedan av med hjälp av tungan, och kärnan är då fri och sväljs.” (Birds: Their Life, Their Ways, Their World) Men hur gör gouldsamadinen? ”I stället för att ta [frön] från marken balanserar den akrobatiskt på fröhusen eller pickar ut fröna, medan den klänger sig fast på en liten kvist intill.” — The Illustrated Encyclopedia of Birds.

Om du någonsin får se en gouldsamadin, gläd dig då över att i en så liten fågel ha fått bevittna en så färgsprakande skapelse.

[Bild på sidan 31]

Guldsiska

[Bild på sidan 31]

Gouldsamadin