Offentliga tal samlar stora skaror

Därefter beslöt dessa två trogna vänner att börja resa runt och hålla offentliga tal. Så de reste till Finlands industricentrum, Tammerfors, och hyrde den bästa lokalen som fanns att tillgå. Sedan beställde de löpsedlar för talet, som var betitlat ”Den stora belöningen”, och annonserade det i dagstidningen. Broder Harteva höll talet, medan broder Österman assisterade honom. I ett brev som broder Österman skrev berättar han om resultaten:

”En finsk syster gjorde full invigning och symboliserade densamma i sjön Pyhäjärvi. Sedan for hon till Wiborg, där hon nu sprider det glada budskapet som kolportör. En bibelklass bildades i Tammerfors på fem eller sex mycket intresserade personer, och sedan lämnade vi det hela åt Guds omvårdnad. Nu äro vi i Åbo, och här har vårt första finska föredrag afhållits i Brandkårhusets festsal, rymmande 1.800 personer. Här, liksom förut, stodo lika många utanför på gatan.”

Uppmuntrade av dessa goda resultat reste de två kolportörerna till Helsingfors och ordnade med att ett offentligt föredrag skulle hållas i Folkets hus’ hörsal den 22 november 1910. Broder Harteva var välkänd i de religiösa kretsarna i Helsingfors, och många prästmän och medlemmar i olika religiösa organisationer kom av ren nyfikenhet för att höra honom tala. I sitt tal utmanade Harteva åhörarna genom att säga att om någon kände till något skriftställe där det står att själen är odödlig, så skulle han visa det inför alla. Allas ögon riktades mot prästerna på de främsta raderna i salen. Det rådde fullständig tystnad. Sedan läste han Hesekiel 18:4, slog näven i talarstolen och utropade: ”Själen dör sålunda!” Stridslinjerna mellan Finlands religiösa ledare och dem som förfäktade bibelns sanning började ta form. På det sättet såddes sanningens säd i landets tre största städer, däribland huvudstaden.

Nära kontoret i centrum av Helsingfors låg Kajsaniemiparken. Där, på en liten kulle, höll broder Harteva ett offentligt föredrag varje söndag den sommaren. Med glimten i ögat brukade han skämtsamt kalla dessa tal ”bergspredikningar”. I slutet av sina tal inbjöd han alla som ville fortsätta att dryfta bibliska ämnen till det närbelägna kontoret. Några började komma varje vecka. På det viset bildades en liten grupp bibelforskare i Helsingfors.

Broder Russells besök var en spännande tilldragelse för den lilla gruppen av vänner. Man lade ner oerhört mycket arbete på att annonsera det offentliga föredraget, som hölls i den finaste lokalen i Helsingfors, Brandkårshusets festsal. Elis Salminen, som vid den tiden var en pojke på tio år och som tjänade Jehova troget fram till sin död år 1981, har berättat om hur bröderna satte upp affischer som avbildade broder Russell och var mer än en våning höga. ”Efter det hörde jag mina skolkamrater säga att det var den där amerikanska reklamreligionen”, berättade Salminen.

Broder Russell själv berättade om sitt besök i numret för 1 oktober 1912 av The Watch Tower: ”Två finska bröder har i två år varit särskilt aktiva med att servera sanningen åt alla sanningshungriga. De har på egen bekostnad översatt tre band av Studier i Skriften och Everybody’s Paper (Eko från talarstolen) för fri spridning. Omkring femton kolportörer frambär nu sanningen till varje vinkel och vrå av landet. Vid det offentliga mötet var hallen fylld till sista plats — 1.000 — många stående; somliga brast nästan i tårar då de inte kunde få tillträde. ... Vittnesbörden visar att Gud har några äkta barn i Finland för vilka hans skördebudskap nu kommer i fråga.”

Under sitt besök godkände broder Russell att broder Harteva skulle publicera Vakt-Tornet på finska från och med numret för november 1912. Man rekommenderade att ge den nya tidskriften som julgåva åt släktingar och bekanta.

Vittnesbördet sprids ut

Bröderna Österman och Harteva stod inför problemet att nå ut till en glest utspridd befolkning i detta stora landområde, som är mer än 1.000 kilometer långt och 500 kilometer brett. Hur skulle de kunna avge ett effektivt vittnesbörd? I hopp om en lösning annonserade broder Österman på egen bekostnad ut Sällskapets litteratur i olika tidningar. Harteva, å andra sidan, beslöt att inrikta sig på att hålla offentliga tal, vilket visade sig vara väldigt framgångsrikt. Men hur organiserade han de offentliga talen? Vi låter honom berätta själv:

”När jag hade utsett en stad som mitt mål, skrev jag till redaktören för den mest kända tidningen och frågade vilken som var den bästa lokalen i trakten för ett offentligt föredrag och vem jag skulle kontakta om jag ville hyra den. När detta var klart skrev jag en förfrågan, och när jag hade fått ett gynnsamt svar utarbetade jag en annons och sände den till tidningen och bad den trycka liknande löpsedlar och lägga dem mellan tidningssidorna, så att folk skulle få kännedom om det offentliga föredraget. Sedan gav jag mig ut på min färd med några böcker. Mötesplatserna var vanligtvis fyllda till sista plats. ... En gång när jag försökte komma in, sade man mig att det inte tjänade någonting till. Först när jag förklarade att jag var talaren kunde jag bana mig väg igenom. En annan gång försökte så många komma in att lokalen fylldes tre gånger samma kväll, och åhörarna väntade tålmodigt på sin tur.”

Denna framgång vittnar om den sanningshunger som rådde i Finland på den tiden. Efter firandet av Åminnelsen år 1913 visade rapporten att 235 hade varit närvarande över hela Finland.

Broder Rutherfords besök

Sommaren 1913 var fylld av ivrig verksamhet. Joseph F. Rutherford, som blev Sällskapets andre president, och A. N. Pierson, båda medlemmar av världshögkvarterets personalstyrka, besökte Finland. Broder Rutherford talade över ämnet ”Var är de döda? — Från en jurists ståndpunkt”. Somliga trodde att juristen i fråga var Rutherford själv, eftersom han var domare, men i själva verket avsåg han aposteln Paulus. Det offentliga föredraget blev en framgång: Det beräknade närvaroantalet var över 2.500, och 33 nya blev döpta.

Detta följdes av ett andra offentligt föredrag i Kajsaniemiparken, där broder Harteva tidigare hade hållit tal. Broder Rutherford sade att det var första gången han hade hållit ett utomhustal, och han tyckte att det var en intressant erfarenhet.

[Bild på sidan 150]

Joseph F. Rutherford i Kajsaniemiparken, där han höll sitt första utomhusföredrag år 1913