Vem var den andre brodern?

Den andre brodern, som ville sälja sin gård, var Kaarlo Harteva, född 1882. Hans mor, dotter till en luthersk präst, hade gett honom en strängt religiös uppfostran. Kaarlo var målmedveten, uppriktig och språkkunnig. Han studerade teknik, men kort efter sin examen drogs han genom sitt religiösa intresse till KFUM, där han blev sekreterare såväl som föreståndare för deras hotell Hospitz i Helsingfors.

På sommaren 1909, när Österman var på affärsbesök i Helsingfors, träffade han Kaarlo Harteva och gav honom ett exemplar av Den gudomliga tidsåldersplanen på svenska. Harteva läste ivrigt boken. Han ansåg att han också skulle predika ”dessa goda nyheter om riket”. (Matt. 24:14) Så i april 1910 reste Harteva tillsammans med Österman till konventet i Örebro i Sverige, där han blev döpt. Eftersom det rådde behov av talare, fick båda dessa nya bröder hålla tal vid konventet. De lät ingen tid gå förlorad när det gällde att ställa sig till förfogande för Guds organisation.

”Kom med, så blir vi tre”

Vid ungefär samma tid träffade Harteva en före detta skolkamrat, Lauri Kristian Relander, på ett tåg och vittnade nitiskt för honom om de nyfunna sanningarna. ”Hur många är ni då här i Finland?” frågade skolkamraten. ”För tillfället är vi två, en viss Österman och jag”, svarade Harteva. ”Men om du kommer med, så blir vi tre.” Men Relander kom inte med. I stället slog han in på den politiska banan och blev Finlands president mellan 1925 och 1931.

Vilket omfattande arbetsfält bröderna Österman och Harteva hade framför sig: tre miljoner människor utspridda i ett glesbefolkat land. Deras första mål var att få Sällskapets litteratur översatt till finska. Under mycken möda arbetade Harteva med att översätta Den gudomliga tidsåldersplanen och olika traktater från svenska till finska, och Österman i sin tur finansierade tryckningen av dem på hösten 1910. De fylldes av glädje över att nu ha effektivare redskap för Rikets verk. I förvissning om att få Jehovas andes hjälp gick dessa män modigt till verket med sin nyöversatta finska litteratur.

”En biljett till helvetet”

Förutom att broder Österman hade ett litteraturlager i den skoaffär han ägde i Åbo ställde han ut böcker i skyltfönstret. Han hade också ett eget bokstånd på ett torg. Genom att ropa ut sin vara fångade han genast folks uppmärksamhet.

Han brukade erbjuda broschyren Vad säger bibeln om helvetet? för två finska mark genom att ropa: ”En biljett till helvetet — en mark dit och en mark tillbaka!”

Offentliga tal samlar stora skaror

Därefter beslöt dessa två trogna vänner att börja resa runt och hålla offentliga tal. Så de reste till Finlands industricentrum, Tammerfors, och hyrde den bästa lokalen som fanns att tillgå. Sedan beställde de löpsedlar för talet, som var betitlat ”Den stora belöningen”, och annonserade det i dagstidningen. Broder Harteva höll talet, medan broder Österman assisterade honom. I ett brev som broder Österman skrev berättar han om resultaten:

”En finsk syster gjorde full invigning och symboliserade densamma i sjön Pyhäjärvi. Sedan for hon till Wiborg, där hon nu sprider det glada budskapet som kolportör. En bibelklass bildades i Tammerfors på fem eller sex mycket intresserade personer, och sedan lämnade vi det hela åt Guds omvårdnad. Nu äro vi i Åbo, och här har vårt första finska föredrag afhållits i Brandkårhusets festsal, rymmande 1.800 personer. Här, liksom förut, stodo lika många utanför på gatan.”

Uppmuntrade av dessa goda resultat reste de två kolportörerna till Helsingfors och ordnade med att ett offentligt föredrag skulle hållas i Folkets hus’ hörsal den 22 november 1910. Broder Harteva var välkänd i de religiösa kretsarna i Helsingfors, och många prästmän och medlemmar i olika religiösa organisationer kom av ren nyfikenhet för att höra honom tala. I sitt tal utmanade Harteva åhörarna genom att säga att om någon kände till något skriftställe där det står att själen är odödlig, så skulle han visa det inför alla. Allas ögon riktades mot prästerna på de främsta raderna i salen. Det rådde fullständig tystnad. Sedan läste han Hesekiel 18:4, slog näven i talarstolen och utropade: ”Själen dör sålunda!” Stridslinjerna mellan Finlands religiösa ledare och dem som förfäktade bibelns sanning började ta form. På det sättet såddes sanningens säd i landets tre största städer, däribland huvudstaden.

Kontor öppnas i Helsingfors

När broder Russell besökte Stockholm i slutet av mars 1911, begav sig en grupp finska vänner dit för att träffa honom. De fortsatte sin färd till det konvent som hölls i Örebro, där Kaarlo Harteva hade glädjen att få se sin mor och sin moster låta döpa sig. En som också blev döpt var en ung man vid namn Johannes Hollmerus, som längre fram blev en värdefull tillgång i det teokratiska verket.

Broder Harteva återvände till Helsingfors och öppnade ett kontor för att ta hand om den teokratiska verksamheten. Han skriver: ”Jag lyckades hyra fem rum på Mikaelsgatan 27. Jag anskaffade några bräder och sågbockar till att tjäna som bänkar. Från Mäntyharju ute på landet tillsände man mig tältsängar och sängkläder. I stora rummet fanns en skrivmaskin, ett skrivbord och några stolar och bänkar. Det fanns tre tältsängar i ett av rummen och i ett annat rum en. Två rum var tomma.” Så började verksamheten vid kontoret i juni 1911.

Nära kontoret i centrum av Helsingfors låg Kajsaniemiparken. Där, på en liten kulle, höll broder Harteva ett offentligt föredrag varje söndag den sommaren. Med glimten i ögat brukade han skämtsamt kalla dessa tal ”bergspredikningar”. I slutet av sina tal inbjöd han alla som ville fortsätta att dryfta bibliska ämnen till det närbelägna kontoret. Några började komma varje vecka. På det viset bildades en liten grupp bibelforskare i Helsingfors.

De första traktaterna och det första konventet

Från första början insåg broder Harteva värdet av det tryckta ordet. Saarnoja kansalle (Predikningar för folket [motsvarar Eko från talarstolen]) hette den första traktaten som gavs ut. Följande år ändrades namnet till Puheita kansalle (Tal till folket). Traktaterna innehöll artiklar från engelska The Watch Tower såväl som tal av broder Russell, översatta till finska. Annonser om möten och litteratur som kunde beställas fanns också med.

I januari 1912 rapporterade Puheita kansalle: ”När Den gudomliga tidsåldersplanen utgavs på finska, fick den till att börja med stor spridning genom kolportörer, tidningsartiklar och bokförsäljare. Men strax efter jul 1910 inträffade en stor förändring, när den första entusiasmen följdes av ett så starkt motstånd att det nästan kvävde allt. Dessbättre varade denna situation inte längre än omkring sex månader. När tidningspressens och bokförsäljarnas hjälp tycktes helt upphöra, började Gud inbjuda fler arbetare till skörden.” Rapporten fortsatte med att berätta om att omkring 30 finsktalande och 10 svensktalande bröder i Helsingfors regelbundet samlades två eller tre gånger i veckan för att studera Guds ord.

När man anordnade det första konventet i en hörsal i Helsingfors den 29 mars—1 april 1912, kom ungefär 60 personer för att lyssna. Några av dem kom från Åbo, Tammerfors, Björneborg, Vasa, Idensalmi, Kuopio och Parikkala, vilket visar att sanningen redan hade nått vida omkring i södra Finland.

Broder Russell besöker Finland

När Kaarlo Harteva fick höra om broder Russells planer att resa runt och besöka platser över hela jorden, skrev han och bad honom planera in ett besök i Finland också. Broder Russell tackade ja till inbjudan och informerade Harteva om att han skulle komma i slutet av augusti 1912.

Broder Russells besök var en spännande tilldragelse för den lilla gruppen av vänner. Man lade ner oerhört mycket arbete på att annonsera det offentliga föredraget, som hölls i den finaste lokalen i Helsingfors, Brandkårshusets festsal. Elis Salminen, som vid den tiden var en pojke på tio år och som tjänade Jehova troget fram till sin död år 1981, har berättat om hur bröderna satte upp affischer som avbildade broder Russell och var mer än en våning höga. ”Efter det hörde jag mina skolkamrater säga att det var den där amerikanska reklamreligionen”, berättade Salminen.

Broder Russell själv berättade om sitt besök i numret för 1 oktober 1912 av The Watch Tower: ”Två finska bröder har i två år varit särskilt aktiva med att servera sanningen åt alla sanningshungriga. De har på egen bekostnad översatt tre band av Studier i Skriften och Everybody’s Paper (Eko från talarstolen) för fri spridning. Omkring femton kolportörer frambär nu sanningen till varje vinkel och vrå av landet. Vid det offentliga mötet var hallen fylld till sista plats — 1.000 — många stående; somliga brast nästan i tårar då de inte kunde få tillträde. ... Vittnesbörden visar att Gud har några äkta barn i Finland för vilka hans skördebudskap nu kommer i fråga.”

Under sitt besök godkände broder Russell att broder Harteva skulle publicera Vakt-Tornet på finska från och med numret för november 1912. Man rekommenderade att ge den nya tidskriften som julgåva åt släktingar och bekanta.

Vittnesbördet sprids ut

Bröderna Österman och Harteva stod inför problemet att nå ut till en glest utspridd befolkning i detta stora landområde, som är mer än 1.000 kilometer långt och 500 kilometer brett. Hur skulle de kunna avge ett effektivt vittnesbörd? I hopp om en lösning annonserade broder Österman på egen bekostnad ut Sällskapets litteratur i olika tidningar. Harteva, å andra sidan, beslöt att inrikta sig på att hålla offentliga tal, vilket visade sig vara väldigt framgångsrikt. Men hur organiserade han de offentliga talen? Vi låter honom berätta själv:

”När jag hade utsett en stad som mitt mål, skrev jag till redaktören för den mest kända tidningen och frågade vilken som var den bästa lokalen i trakten för ett offentligt föredrag och vem jag skulle kontakta om jag ville hyra den. När detta var klart skrev jag en förfrågan, och när jag hade fått ett gynnsamt svar utarbetade jag en annons och sände den till tidningen och bad den trycka liknande löpsedlar och lägga dem mellan tidningssidorna, så att folk skulle få kännedom om det offentliga föredraget. Sedan gav jag mig ut på min färd med några böcker. Mötesplatserna var vanligtvis fyllda till sista plats. ... En gång när jag försökte komma in, sade man mig att det inte tjänade någonting till. Först när jag förklarade att jag var talaren kunde jag bana mig väg igenom. En annan gång försökte så många komma in att lokalen fylldes tre gånger samma kväll, och åhörarna väntade tålmodigt på sin tur.”

[Bild på sidan 143]

Kaarlo Harteva, som gav verket en kraftfull start